[Anna Maria Lenngren - levnadsteckning
Vår bästa värld]
| Anna Maria Lenngren föddes i Uppsala den 18 juni 1754 men blev redan 1780 stockholmska. Hennes och makens gemensamma våning blev mot seklets slut en samlingsplats för de kvarlevande av den gustavianska författarkretsen. Det lenngrenska hemmet i Beridarbansgatan 21 har sålunda fyllt en litterär och även i viss mån politiskt roll. Från Anna Marias sovrum såg man mellan trädtopparna Klara kyrkas torn. En skiss finns bevarat som visar i detalj den Lenngrenska våningen. | En afton hos fru Lenngren |
| Dotter till en docent i Uppsala, bosatt bland annat på adressen Gropgränd 3. Redan tidigt skriver hon dikter, översätter pjäser för kungliga teatern och hävdar i företalet till en av dessa kvinnans rätt till vitter verksamhet. Från denna period härstammar hennes första mera betydande dikt, Tekonseljen, en satir i 36 strofer, som elakt återger småstadsfruarnas sladder om egna bekymmer och andras fel. | Yttersta dagen, en av faderns andliga sånger |
| 1780 gifte sig mamsell Malmstedt med kanslisten, sedermera assessorn
och kommerserådet Lenngren, Kellgrens medredaktör i Stockholmsposten,
och under de närmaste tolv åren skrev hon inga större,
självständiga dikter. Hon blev känd som en förträfflig
husmor och spirituell värdinna i det kultiverade hemmet, där
bl. a. Kellgren flitigt umgicks. Helt litterärt overksam var hon för
övrigt icke. Bland de många anonyma medarbetarna i Stockholmsposten
synes hon ha varit en av de flitigaste. Till stor del utgjordes hennes
bidrag av epigram, en diktart, i hög grad ägnad att utveckla
hennes naturliga anlag för ordknapp träffsäkerhet.
Framemot 1790-talets mitt började fru Lenngren åter på allvar syssla med diktning. Under Kellgrens sista sjukliga år och efter hans död behövde hennes mans tidning väl hennes penna. |
Johan Henrik Kellgren: Ljusets fiender |
| Man har även påvisat den betydelse Fredmans epistlar, som utkommit 1790, haft för hennes konstnärliga utveckling. Särskilt torde Bellmans realistiska skildring av yttre verklighet och hans drastiskt uttrycksfulla språk ha betytt mycket för fru Lenngrens senare diktning. Däremot har hon ingenting av Bellmans "yra" och livsberusning, hon ser med nykter kritik på sin omgivning och är i motsats till Bellman en satiriker av rang. I detta avseende påminner hon mest om Kellgren, vars "upplysta" tänkesätt hon delade. Hennes satirer är dock sällan abstrakt resonerande eller allegoriska som Kellgrens utan utpräglat realistiska, med en människa eller en grupp människor framställda i en konkret situation. | Carl Michael Bellmans visor |
| Många av fru Lenngrens satirer har en social tendens, riktad mot bördshögfärden och kryperiet för de förnäma. Mycket karakteristiska för den intellektuella medelklassens syn på den privilegierade adeln vid 1700-talets slut är elaka karikatyrer som Det högtförnäma äkta paret och Fröken Juliana. I andra dikter mildras satiren av komiska överdrifter, så i mästerverket Porträtterna och i Grevinnans besök, där författarinnan tecknar människorna och miljön med fulländad säkerhet och gott humör. Satiren går här framför allt ut över den fjäskande prästfamiljen, och man kan även på andra håll hos fru Lenngren finna en genklang av Kellgrens prästsatir (Den mödosamma världen). | Det högtförnäma äkta paret |
| I Stockholms borgerliga kretsar fann fru Lenngren ämnen för
satirer sådana som Kalaset och Herrns och fruns morgonkonversation.
Här skämtar hon mer eller mindre godmodigt med den kvinnliga
fåfängan och lusten att briljera genom ett högt och dyrbart
liv. Kanske framträder fru Lenngrens lekfulla ironi inför människornas
svagheter och dårskaper aldrig så tydligt som i Biografi,
där hon i 26 strofer följer en karaktärslös "Medelsvenssons"
levnadslopp. Mer utpräglat drastisk och karikatyrmässig är
Min salig man, som i formen påminner om Kellgrens Dumboms
leverne.
Dikten om suputen Cornelius Tratt visar den karakteristiska skillnaden mellan Bellmans och fru Lenngrens syn på avsigkomna individer. Det finns ingentig av stämning, vare sig uppsluppen eller tragisk, kring denna ömkliga figur ur den stockholmska krogbohemen. Han är visserligen skildrad med godmodig humor men helt och hållet utifrån, av en skarpsynt och oberörd iaktagare. |
Kalaset Herrns och fruns morgonkonversation |
| Liksom satiren utvecklades även idyllen av fru Lenngren i realistisk riktning. Hennes syn på den konventionella herdeidyllen framgår av den lilla elaka dikten Ett sätt att göra herdakväden. Till sina egna idyller fann hon ämnen i verkligheten, i hemmet och familjelivet. Detta var något nytt i svensk litteratur men vanligt ute i Europa, där borgerligheten tidigare än hos oss gjort sig gällande i litteraturen. Både i Rousseaus La nouvelle Héloise och engelsmannen Goldsmiths populära prästgårdsroman Vicar of Wakefield fanns idylliska skildringar av hemliv och husliga förhållanden, om den senare boken påminnes man vid läsningen av fru Lenngrens Den glada festen, där handlingen utspelar sig i samma miljö som i Grevinnans besök (se ovan) men där tonen är varm och hjärtlig, utan den minsta ansats till ironi. Typisk för rousseauanernas något naiva föreställningar om "det stilla livets" lycka är kontrastbilden Slottet och kojan. på ett mera realistiskt sätt för fru Lenngren det friska och okonstlade livets talan i Pojkarne, som trots sin lätta viston har något av lärodiktens anda. Barndomens värld, där man varken känner svek, orättvisa eller ståndsfördomar, får här drag av Rousseaus "naturtillstånd". | Ett sätt att göra herdakväden
|
Av förromantikens sentimentalitet finns enstaka spår hos
fru Lenngren, t. ex. i ett par känslosamma ballader och den till en
välgörenhetsfest skrivna dikten Den lilla tiggarflickan. Några
religiösa dikter, däribland en psalm (En blick på graven
nr 541 i 1937 års psalmbok), visar att det fanns både allvar
och vek känsla på djupet hos den kritiska och världskloka
författarinnan. Annars var hon i motsats till fru Nordenflycht mycket
förbehållsam om sig själv, och hon vägrade så
länge hon levde att ge ut sina dikter i bokform. När hon vid
Svenska akademiens sammanträde i december 1797 oväntat hade blivit föremål för en offentlig
hyllning, kände hon sig uppfordrad att i en dikt, Dröm,
försvara sin anonymitet och sin med åren vunna övertygelse
om kvinnans uppgift. Det skedde även i Några ord till min
kära dotter, om jag hade någon, ett slags käserande
lärodikt, där hon framför ett typiskt borgerligt kvinnoideal.
Trots en del avsiktligt tillspetsade formuleringar ("med läsning öd
ej tiden bort,/ vårt kön så föga det behöver"
eller "vårt hushåll är vår republik, / vår
politik är toaletten") torde dikten återge fru Lenngrens verkliga
åsikter. I betonandet av "ett glatt och sedigt vett", "nyttig snällhet"
och "stilla nöjen", i varningarna för överdrifter, tomt
sladder, lättja och "stoj" igenkänner man lätt hennes personliga
inställning.
Fru Lenngren dog 1817. Två år senare utgavs på Svenska akademiens initiativ hennes dikter i en volym med den anspråklösa titeln Skaldeförsök. Hjalmar Alving/Gudmar Hasselberg
Inledningen från
Om fadern, sången Yttersta dagen
|
Den lilla tiggarflickan |