Fröken Juliana
text: Anna Maria Lenngren
"Juliana, glöm aldrig din adliga ätt,
lägg bort dina ofrälse miner!
Minns noga de kall, dina fäder beklätt,
minns grevarna, dina kusiner!
Var högsint, min dotter, var myndig och rak,
för bönder lyft aldrig på floret!
Förgät ej din farfars förgyllda schabrak
och vapnet, som hänger i koret!"
Så talte majorskan, satt mäkta förnäm
på herrgårdens gamla ruiner
i kåpa av sammet med två fingers bräm
av gulnade, nötta hermliner.
Dess dotter, ett belät av vitaste skinn,
den välborna fröken Juliana,
var vindögd och lång, gick med fötterna in
av födsel och ohindrad vana.
Den nådiga fru mor tog lakrits i mun
att torrhostans envishet stilla.
Av glasögon näsan var knipen och tunn,
men bukten de klädde ej illa.
Så kunde hon sitta den långa Guds dag
i länstoln vid uret med göken
och räkna upp anor och kälta på drag
och planta förstånd uti fröken.
Och fröken Juliana var lydig sin mor,
bar näsan direkte i vädret
och masklupna strumpor och kippade skor,
förslitna och bruna på lädret ...
Men lämnom vår fröken till städning och skick ...
till fyllest man målat personen,
berättom i korthet vad öde hon fick
till heder för edukationen.
Den blomstrande tiden i väntan försvann
att ädlingars hjärtan betvinga,
ty: "hellre förtråna och aldrig få man
än nedom sin börd sig förringa!"
Det var just vår frökens livegna sentens ...
den stod i dess åtbörd att läsa.
Men skyr man den ettriga nässlan, som bränns,
än mer gamla fröknar, som snäsa.
I trettio jular med mormors robong
för seds skull av grannarna bjuden,
hon började finna sin frökentid lång
och märka små runor i huden.
Dock tröstad av äran att vara förnämst
och värdig den salig majorskan,
hon yvdes att sitta vid bondbröllop främst
för kronfogdens fru och pastorskan.
Omsider, när hoppet den nådiga tröt,
beskrattad och hädd omkring landet,
hon - ätten till fasa - med länsmannen knöt
det heliga äktenskapsbandet.
Så gick det Juliana ... Vad bitter förtret!
För sent man sin dårskap begråter,
då skrynkor och harm och familjens signet
är allt vad den stolta står åter.
(1798)
|