Visperdalen
På Falkenborg, ett slott så präktigt,
Vem bodde där?
Det var en biskop, rik och mäktig,
Men kall och tvär.
Han log åt andras betryckta nöd,
Men aldrig gav han den arme bröd.
Hans dotter Klara var öm och trogen
Sin älskare.
Långt bort från borgen uti skogen
Där möttes de;
Där den glada Klara så mången natt
I dunkla kojan hos Vilhelm satt.
Från vispermannen de orden ljuder
Till dotter sin:
"Klara, jag dig mitt slott förbjuder,
Kom aldrig hem!
Och innan solen sin uppgång når
Jag genast Vilhelm i bojor slår."
Det viskar i den stilla dalen,
Vem viskar där?
Det är ett slag av näktergalen,
Det bäcken är.
Nej, bäcken stannat, tyst fågeln är.
Det är väl annat som viskar där.
En jungfru satt med en krans i håren
Vid Visperbäck,
Som ängeln mild, som en ros om våren
Så frisk och täck.
Hon viskar trogen: "Min natt var lång.
Så hemsk är skogen. Kom hem en gång!"
Det suckar i den stilla dalen,
Vem suckar där?
Det ar väl duvans suck i alen.
Det floden är.
Nej, duvan lilla ej suckar så,
Och Ren är stilla. Vem suckar då?
En yngling inom fängselmuren
I mörker satt.
Han suckade och kring naturen
Ljöd sucken matt.
"Jag kommer Klara, men när vet Gud.
Låt kedjan svara! Hon är min brud."
Den fågne yngling dog i bojan
På Falkenborg,
Och vispermön i dunkla kojan
Hon dog av sorg.
Nar svanen landar på blommigt skär
De trognas andar än mötas där.
Då solens första strålar glimma
På klippans rand
Och tysta silverfiskar simma
Vid stenig strand
Envar, som fiskar, än höra kan,
Att när hon viskar, så suckar han.
|