Mig lyster i lunden att vara
Mig lyster i lunden att vara,
förgäves jag ropar ditt namn, söta du.
När ekon från bergen mig svara,
mitt hjärta sig glädes att höra din´ ljud.
Jag drömde, jag hörde dig nära
o kära, o söta du, kom!
Jag vill aldrig mera begära
än med mina armar få famna dig om.
Förgäves har jag varit trogen,
förgäves med dig jag mitt sällskap har sökt;
jag tänkte, min tid skull´ bli rolig,
men du mina sorger långt mer har förökt.
Förgäves den vännen jag klappat;
han tog sig en annan, och det har jag sport.
Gud låt honom ej bli förtappat,
förrän samvetet vaknat och ser, vad han gjort.
Förgäves i mörkret jag letar
allt efter den vägen, som bär till min vän,
på himlen syns sköna planeter
och stjärnan, som lyste de tre vise män.
Gud give, den stjärnan oss lyser,
när som vi den vägen skall gå!
Han är för mig lång och besvärlig,
jag sörjer till döden, om jag dig ej får.
Men ack, om jag hade en hydda,
där jag kund´ få vara allen,
där skogar och lunder mig skyla
och ovännens buller ej gjorde mig men.
|