Och när som jag var på
mitt artonde år
Och när som jag var på mitt artonde år,
si, då valde jag mig en vän.
Den vännen älskade jag över allt,
näst gud i himmelen.
Min fader och min moder,
som detta visste om,
de skickade mig till ett främmande land,
att vi skulle skiljas åt.
Och när som jag varit borta
en månad eller två,
då ville hon till mig skriva,
just mig hon tänkte på.
Men hon fick inte skriva
för fader eller mor,
då vart jag lika glader
allt intill midsommardag.
Och jungfrun, hon gick in i kammaren
för att spela på klavér,
då kommer Herman ridande,
han red i fullt karjér.
Först lyftade han uppå hatten,
sen hälsade han på mig:
"God dag, god dag, min lilla vän,
för sista gång ser du mig!"
Sen drog han upp sin sabel,
stack i sitt unga liv,
så blodet börja rinna,
och han föll döder ner.
"Kom fader till att skåda,
kom moder till att se!"
De fattade tag i hans snövita hand
och därmed bekände hans namn.
Och jungfrun, hon gick in i kammaren
för att läsa några ord;
men tårarna, de tillrade
så titt ned på hennes bord.
Och jungfrun, hon gick till sjöstranden
för att söka båtar små,
där valde hon sig en gravsten
inom de böljorna blå.
Sen letade de efter henne
båd´ natt och ljusan dag,
men letade förgäves
uti det vida hav.
|
