Jag gick mig neder
till källaren
Jag gick mig neder till källaren,
där man får något för penningen.
Ja, där fanns öl och brännvin till sals,
för jag var så torr i min hals.
Så tog jag mig en av de klaraste små
och sedan så var jag ju klar till att gå.
När krögaren då inga penningar fant,
se, då tog han fracken i pant.
Den dagen, han var mig så het och så ljum,
så jag kunde undvara västen min;
till lånekontoret jag styrde min kos
och talte de sannaste ord.
Byxorna hade jag på min kropp.
men pengarna hade jag supit opp.
Sen lät jag även skjortan min gå
och sen var jag klar till att gå.
Jag gick la mig rätt upp till en mur,
jag tänkte i ro att få ta mig en lur,
jag somnade in, men vakna´ igen
allt sent uppå aftonen.
Men då fick jag se, till min stora skräck,
att byxorna, de voro stulna väck,
ja stulna de voro utav mina ben,
och jag stod så naken ren.
Damorna, de kikade,
de kikade blott mellan fingrarne.
Men jag spatserade stinner och stolt,
till dess att det ropades hålt!
Men när som jag då vände mig om,
stod där en polisman, snygger, bakom.
Han ropte: "Tjo hej! Kom, följ du med mej!
Du går och förkyler dej."
Till finkan det bar nu utan pardon,
ja, där blev jag uppskriven till min person.
Men dagen därpå, så lät han mig gå
med fattighuskläderna på.
|
