År artonhundra nio och fyratio
år vi har

De tjugonde dagen Agusti månad åt oss jer
Wermlands regmente sig Wittrosboden ter
        Befäl emot oss tar,
        som bliver vårtt försvar
sen gångar vi till Karlsta stad allt uppå tränne dar.

En Thorsdags morgon vi alla ombord på en Ångbåt går,
och af våra vänner vi afsked taga får,
        sin värmma hand oss ger,
        och sedan de oss ber,
lef väl min vän kan hända att vi träffas aldrig mer;

Sedan musiken paradmarsch för oss blåsit opp,
och sjökaptenen han icke säger stopp
        med denna farten god,
        och blicken emot Nord
vi seglar över Wärnerns sjö, så klar som spegeln stod.

Trollhätt Kanalen och så det hjeterliga värk,
som är fullbordat af många Svenskar stark,
        samtt göta Elven klar,
        på den vi sedan far,
till Götteborg der Danska skepp och män emot oss tar.

Schleswig och Heckla oss skilljer ifrån Sveriges land,
hvid horisonten än syns en liten rand,
        af fosterjorden kär,
        som fridens hemvist är,
och för des lungn och vänner kär, vi altid vapen bär.

Storm och oväder oss möter på det vilda haf,
böljorna oss visar altt jämtt en öppen graf,
        evartt vårtt öga ser,
        ej minsta klippa ger,
till tecken att en fågel der sin fot kan sätta ner.

Dimman bortskingras och solen lyser fram så klar,
och uti sigtet vi Fyn och Ölen har
        nytt mod vi dermed får,
        och resan lyckligt går,
och innan kvällen på den dag vi invid Flänsburg står.

Svänska och Danska och Norsska Flaggor här sig ter
hela nattionen vi även samlad ser.
        Kanonskott höras här,
        och bröders hälsning kär,
vi höra får, evart vi går, de trohet mot oss svär.

Sen blef det order på vaktt och exisis var dag,
och till at lefa var man till välbehag,
        samt stilla deras mod,
        som vill utguta blod,
och på det sätt, att Nordnes ätt och kraft skall blifa spord.