| Frihetstidens skaldinna föddes två dagar innan Karolinertidens
egentliga dödsdag, 30 november 1718.
Hon hade alltid en bok gömd under förklädet där hon satt vid knyppeldynan. Så snart någon vände sig bort öppnade hon boken. Hon blev bekant med en mekanus som hjälpte föräldrarna i hemmet. Han hette Johan Tideman, och var för henne ledaren. På dödsbädden önskade fadern att de två skulle gifta sig. Men som hon senare skriver i ett brev "var han mig kär att höra, men som fästman odräglig att se. Hans ansikte var icke så obehagligt, emedan hans fysionomi var mycket ren; men ett olyckligt fall, som tillskyndat honom en knyla på ryggen, hans torra åtbörder och släta dräkt, voro inga medel att uppväcka tycke hos ett femton års fruntimmer." Något bröllop blev det aldrig, döden tog Johan Tideman. Nästa man, prästen Fabricius, där var det lycka samt giftermål. De flyttade till Karlskrona. Men samma år dog maken, amiralitetspastorn. Ett litet torp på Lidingön med rummen helt i den svarta färgen, sörjde hon och skrev dikter som delgavs allmänheten. Det blev en diktsamling Den sörjande Turturduvan (1743). Hon nådde framgång och flyttade in till huvudstaden. Skrev religiösa dikter, kväden, romaner, översättningar. Herdinna i Norden (1744-50), Tankar om Skaldekonstens nytta (1744). Tankebyggarorden, ett litterärt ordenssamfund, ingick hon under namn av Uranie. De unga skalderne Creutz och Gyllenborg och således fru Nordenflycht var de mest kända där. Till orden kom också en ung författare, Fischerström. Fru Nordenflycht blev passionerat kär i den unge mannen. Den unge mannen, fick tjänst i Sjöö. Fru Nordenflycht
flyttade in i en stuga vars grund stod på Skoklosters ägor.
Mellan Sjöö och "Lugnet", som fru Nordenflycht döpte bostaden
till, rann det vatten.
Detta blev uppenbart för Herdinnan från Norden - och hon slutade sina dagar den 29 juni 1763. Hur det gick till är inte helt bevisat. Ett - hon kastade sig i sjön och drunknade; Två - hon räddades upp ur vattnet men dog av förkylning; Tre - hon var nästan naken när hon desperat sprang ut och dog av den förkylning hon drog på sig; Fyra - som Ficherström skriver, av "vattusot". Som skaldinna var hon högt uppburen av sin samtid. Banade visserligen vägen för gustavianerna - men hennes dikter uppskattades föga av densamma. Anna Maria Lenngren, tog över rollen som Sveriges skaldinna, men först då Skaldeförsök gavs ut efter fru Lenngrens död. Anna Maria Lenngrens vilja att skalda anonymt kan till en del förklaras av det liv som företrädaren, fru Nordenflycht, fick leva i egenskap av en svensk skaldinna. |
[topp] | [nästa]
| Kom, aftonstjärnan, snart att båda
de bästa stunder av mitt liv! När tysthet överallt får råda, då vakna mina tidsfördriv. En älskad skugga döljer mig,
Du stund, som lägger allt i dvala,
Vid mänskoflärd och dårskap trött,
|
| Den lågan, som mig tär och bränner,
till kärleks elden icke hör, dock oro i ett hjärta gör, som starkt och ömt och häftigt känner. Det är en vänskap, som mig rör, som ej är gjord för tidens vänner. |
| Långt från den storm, som världen skakar,
i Lugnet jag min hydda fäst. Med glädjen, som mitt hjärta smakar, naturen fägnar där sin gäst. Där skall den strid hos mig försvinna: att vara vis och icke nöjd, - när jag med stilla själ kan hinna att le åt världens gyckelfröjd, förakta lyckans falska smycken och fly de blinda mänskotycken. På stranden, där mig böljan kastar,
|
| Du rara ört, som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har, bland all din släkt, i Floras rike, din fägring mest mitt öga drar. På dina blad naturen spelar, i konst, i prakt hon yttrar sig; den fina balsamlukt du delar förnöjer och förtjusar mig. Med trogen omsorg jag dig sköter:
Men liksom du min hydda pryder
Men skall jag på en blomma klandra,
|
| Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
Vad nya ämnen för mitt kval! Vad olja på min olyckslåga! Vad öde för mitt hjärtas val! De ögon, som av ömhet brunnit, som ha mitt liv, min död i sig, ha nyss av sorg och saknad runnit - för vem? Ack, för en ann än mig. Jag tecken ser av ömhets tårar
Mig skulle hopen svartsjuk kalla
Lät därför, Damon, dygd och ära
|
| Den lågan, som mig tär och bränner,
Till kärlekselden icke hör, Dock oro i ett hjärta gör, Som starkt och ömt och häftigt känner. Det är en vänskap som mig rör, Som ej är gjord för tidens vänner. |
| Siskan kom till Näktergalen,
Den hon vänskap svurit har, Gråtögd, vred och rörd hon var. "Vet du", sad´ hon, "nyss i dalen Var jag på en fågelfest, Det jag ångrar tusen gånger; Tänk, man tadlar dina sånger, Och de skönsta aldramest. En på drillen lyte lade, Sade, att han faller trögt; En, att sången går för högt. Ändtligt Spolen myndigt sade: Hela rösten jag försmår; Tacka vill jag Trastens tunga, Lärkan kan och ändtligt sjunga, Så att sången man förstår. Men mig mest till iver rörde Otacksamma Gökens spel; Aldrig utav dig jag hörde, Att du siktat andras fel. Deras gåvor du berömmer, Lämnar heder i sitt mått, Icke heller den fördömer, Som ej någon stämma fått. Vi skall du så lindrig vara Om de andras sång och tal?" "Därför" - hördes fågeln svara -
|
| En blomma rinner upp ur mull,
Av vinden blåses hon omkull; Hon vissnar och hon faller av, Och vintern bäddar hennes grav. Så är ock med en skönhets prakt,
En skönhet är allena till,
|
| Han är den fromma tapperhet,
Som vett med mandom blanda vet, I honom kännes grant igen Den gamla art av svenske män; Se´n han oss blivit rätt bekant, Blir gamla Göters rykte sant, Som syntes fabellikt och dött, Förrän han det ånyo fött. Här har naturen fogat väl
Ja! vila dig från krigsalarm
Beskriv för dina hjältebarn
Då ammar du soldater opp,
|
| Så är det enda från mig taget,
Som jag av jordiskt allt begärt! Mitt liv jag som en börda dragit, Och tusen plågor hjärtat tärt; En vän var lämnad till mitt stöd, Min hjälp, min tröst i all slags nöd, Som mig förmildrat världens plågor. Nu är mitt ankar brutet av, Nu slås mitt skepp av tusen vågor Och mäktar dock ej gå i kvav. Du känsla, som min plåga våller,
|