[topp]

Saga	Imitation
Myntets fyra åldrar	Imitation franskan
Vadet	Imitation Zetlitz
Berget och poeten	Imitation Lafontaine
Den kurerade svartsjuke	Översättning
Operan	Imitation franskan
Distraktion	Översättning Pons
Äreporten	Imitation Storm
Till min frack	Översättning M. J. Sedaine
Lyckan råkar man	Översättning Lafontaine
Orfeus	Imitation
Andarna	Imitation Voltaire
De tre novitierna	Översättning Chevalier de la Loge
Medelåldern	Imitation Voltaire
Ett gott råd är bättre än penningar	Imitation Collin
Könets fyra åldrar	Imitation Rivière du Fresny
Mannens fyra åldrar	Imitation
Styvmodern	Efter Rahbeck
Måttlighetens skål	Översättning Baggesen
Den lärde	Efter Zetlitz
Rosen utan törnen	Översättning
Liknelsen	Efter Baggesen
Göternas utvandring	Efter Rahbeck
Sällheten	Översättning Zetlitz
Det förhastade löftet	Översättning Voltaire
Opera i tre akter	Översättning franskan
Vännen i nöden	Översättning G. C. Pfeffel
Gaskognisk berättelse	Översättning
Rågeten och hennes son	Efter Lichtwehr
Det första ordet	Översättning
Öfver en enögd skönhet	Översättning M. de P***
Biet och duvan	Imitation Lafontaine
Danska sånggudinnan till den svenska	Översättning R. Frankeman
Skepparen och skeppsredaren	Imitation
Min levnads mål	Efter tyskan
Min vilja	Efter Gleim
Den glade sansculotten	Imitation
Quid levius pluma	Fri översättning
Sammetsrocken och örngottet	Översättning Imbert
Dialog	Översättning
Strutsen	Översättning Dorat
En mans gravskrift över sina tvenne hustrur	Översättning

[topp]

ANNA MARIA LENNGREN (1754-1817), den näst Bellman mest kända och uppskattade av sjuttonhundratalsdiktarna, äger liksom denne en friskhet och naturlighet, som icke undgår att tjusa. Hennes poem med ofta småborgerligt motivval ("Den glada festen","Pojkarne"; "Gumman") visa hennes fyndiga versifikatoriska talang och humoristiska karakteriseringsförmåga. Hennes kvickhet är nära nog enastående i svensk diktning; hennes satir blir aldrig, i likhet med så mycket i samtidens, konstlad. Med pregnans formar hon sina bilder ur vardagslivet. Mellan raderna i hennes verser kan man ofta läsa ut hennes uppfattning av de stora samhälleliga problem som uppställde sig för tiden. Först efter författarinnans död utkom hennes "Skaldeförsök" (1819) med företal av Rosenstein. Personligen var fru Lenngren en charmerande dam och i hennes hem möttes den gustavianska sångarkretsen. Harald Schiller, Svenska diktare i bild med text Bokförlaget Natur och Kultur 1936

[topp]

Av professor Magnus Malmstedts äktenskap med Märtha Flodin föddes i Uppsala den 18 juni 1754 deras dotter Anna Maria. Snillets henne förunnade gudagåva utvecklades i föräldrahemmet genom sorgfälligt vårdad uppfostran, vilken omfattade till och med grundlig undervisning i romarnas klassiska språk. Denna allvarliga bildning, tillika med intrycken av smak för litterär sysselsättning, utan att försumma den, som egentligen tillhör kvinnans husliga verksamhet - på en gång hennes välförstådda bestämmelse och hennes obestridda ära - samt föresynen av människokärlek, mera i handling än ord, utgjorde nära nog hennes enda hemgift, då hon vid tjugosex års ålder 1780 blev kommerserådet Karl Lenngrens maka samt i och med detsamma försatt i ett välstånd, om vilket hon i det tarvliga, men med litet förnöjda föräldrahuset knappt ägt någon aning. Modersfröjden var den enda tillfredställelse, som saknades i hennes äktenskap. Världen gick därigenom troligen miste om rönet av en mönsteruppfostran i verkligheten, men planen därtill har hon åt sitt kön bevarat i "Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon", ett fantasiens barn, åt vilket hon givit namnet Betti. Ur Miniatyr-almanach 1858: M. J. Crusenstolpe

[topp]

De mest tjusande av hennes stycken gå idyllen nära, ett och annat är en verklig idyll. Då hon i sina satirer låter svagheten i människonaturen framstå såsom svaghet med dess ömkeliga, löjliga ibland brottsliga resultat, så målar hon åter i sina idylliska stycken en svaghet, som genom sin inneboende trevlighet, frid och oskuld är idealisk. Man tycker sig å ena sidan genomse och mäta dessa bilders alla små önskningar, hela deras liv, och följaktligen stå högt över dem; men de äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den andra måste tveka, om ett intressantare uttryck av ren mänsklighet, än det de visa, kan finnas. Författarinnan tycks liksom skämta över deras böjelser, deras bestyr: men detta skämt förgudar dem tillika. Den glada festen, ett stycke, som utgör, så att säga, en andenyckel till alla de övriga, till fru Lenngrens hela författareliv, visar klarast, vad vi med det nyss anförda menat. Fru Lenngren. Uppsats J. L. Runeberg

[topp]
[tillbaks]