Bönnera där hemma
Viser på Närkesmål
dektade åv
J. L. Saxon
Nutidens förlags AB Stockholm
tryckt på Såningsmannens AB:s tryckeri året 1922 (andra upplagan)

Elvira Madigans diktare skriver i bokens inledningsord:

---

Jag har med denna bok velat lämna ett anspråkslöst bidrag till bevarandet av mitt modersmål, innan folkskola, samfärdsel och tidningar gjort slut därpå.

Men framförallt har det varit mitt ögonmärke att så långt jag förmått teckna närkesbönderna sådana de te sig i söndags och vardags: i sin trygga självständighet, i sin idoghet, i sin envishet, i sin underliga blandning av tröghet och livlighet, i sin starka rättskänsla, i sin oförmåga att uppskatta sitt eget och sin övervärdering av den landsbygdskulturen så underlägsna stadskulturen, i sitt träffande bildspråk och i sin lugna, verkningsfulla humor, karakteristisk för dem, även om en och annan historia - såsom fallet tydligen är med ett par av dem jag här satt på vers - blott är lokaliserad.

Jag känner närkesbönderna i botten, ty jag är en av dem. Det är min stolthet att tillhöra en släkt, som, efter vad jag med bestämdhet vet, allt sedan Karl XI:s tid bestått av närkesbönder, och den här lilla boken vill - i ris som ros - vara ett ringa uttryck för min kärlek till och min tacksamhet mot min älskade hembygd och mitt älskade stamfolk.

Gällersta forngård, 17 oktober 1922.

J. L. Saxon.

Förklarenga.

Jon Tyerschas Kari har klubber te hänner,
en mun sôm ett lagôlv å trasuga tänner,
ett närapå kvarterslångt snuskammarstak,
å bre sôm e logadörr ä ho där bak.

Å ettersôm ho inte hör te di blia,
så ha inga karar ho fått te å fria,
fast riker ho ä, utan mor, utan far
å engenteng önskar sej mer än en kar.

Sist ändå en freda i prostegårns kammar
ho står å mä hjärtklappneng hackar å stammar.
Ho synns på en pôjke från grannsockna dra,
å ärne dä ä, att di lysneng vill ha.

Förbluffater att de ha löckas för Kari,
vars möa så lönlöser hit te dags vari,
når giftas dä gällde, gör prostafar då
e granskneng åv pôjken å säger sôm så:

"Mi lyckönskan, Kari, du har te få make,
men just nu den här hör så klart te di slake,
att lysneng mä honom du inte kan få:
han ä ju fuller, så knafft han kan stå."

Å Kari ho börjar te be å te grängna:
"Å, var inte håler, å, löcka mi hängna!" -
Men prosten han svara: "Um fredan igen
du hit kan få kômma å mäha din vän."

Å ôg di då kôm, kôm mä bång å mä buller,
för fästeman´ nu va jämmerligt fuller,
att Kari fått bruka den yttersta flit
för att kunna släpa mä karkraken dit.

Nu vart gamle prosten bå röer å bleker:
"Ja, sannerligt tror, att du går här å leker
mä Gud å hans bud, mä hans körka å mej.
Jag kan mej omöjlitt begripa på dej!

Förklara mej hur du kan göra så illa -
du hit mä e fyllkaja två gånger villa?" -
"Ack goesta prosten, dä ä just för dä,
att - når han ä nykter, han inte vill mä!"

snuskammarstak: näsa
ärne`: ärendet
grängna: gråta