Den svenska teatern

J.D. Valerius spektakelhataren

Såsom sjuklig, förlegad och till på köpet spektakelhatare, saknar jag både skicklighet och lust att erinra allmänheten om min redan glömda tillvaro. Och i sanning Tit. teater skulle knappast kunna öppnas under sämre auspicier, än med en prolog av den, om ej svagaste, åtminstone mest urmodiga bland svenska författare, numera dessutom så främmande för scenen att han på de sista åren blott sett en enda representation, och sådant icke utan fara att insomna. J.D. Valerius´svar till Anders Lindebergs förfrågan om en av J.D. Valerius skriven prolog inför öppnandet av Nya Teatern, 1842. Valerius hade dock själv i sin ungdom beträtt scenens tiljor men utan framgång, vilket måhända var anledningen till "spektakelhatet" Kanslirådet Valerius var en av de aderton i Svenska akademien

[topp]

melodin i midi format

Valerius vårvisa text: J. D. Valerius (1776-1852) musik: W. A. Mozart (1756-1791) Kom, sköna Maj, och blicka med milda ögon ner! Jag är en liten flicka, som dansar blott och ler. Det är för sött om våren att under lek och ras strö blommor uti håren och sätta löv i glas. Se, böljan, rörd av västan och stora drivan smält, och rågen broddas nästan på pappas åkerfält. På gål´n ä´ stora pussar, dit Kalle går ibland och bygger rara slussar och fästningar av sand. Snart kommer liten ärla och säger: "det är vår"! Och daggens silverpärla i sippan sköte står. Bror Kalle, ack, hur roligt att vid en aftonstund, gå hand i hand förtroligt omkring i gröna lund. Så skall jag ta min huva, slå under hakan knut och leka hök och duva och sista paret ut. Så tar jag boll´n i barmen, jag smyger fram med den och bränner Karl på armen och kysser honom se´n. Nog händer det att kjolen blir litet våt i dyn, att kinden steks av solen och blåsten skämmer hyn. Men mamma aldrig räknar så strängt med sin Sofi; vad gör mig några fräknar, blott jag är glad och fri?

[topp]

Så vitt möjligt är (Moralisk betraktelse) text: J. D. Valerius (1776-1852)

Den galne lovar blint och dårligt På det omöjliga han svär; Den vise lovar blott villkorligt Och säger: Så vitt möjligt är.

Se flickan, som ännu bevarar Den skatt, hon mot sin vilja bär; Då Mamma käxar: Räds för karlar! Hon stammar: Så vitt möjligt är.

Hon snart sin sköna hand skall giva Och maken frågar, öm och kär: Vill du mig evigt trogen bliva? Hon viskar: Så vitt möjligt är.

Jag tycker ej om undanflykter. Men tillspör någon mig så här: Vill du i morgon bliva nykter? Jag svarar: Så vitt möjligt är.

Jag dricker tyst och finner löjligt Att hålla tal, då man förtär; Jag slösar vin, så vitt som möjligt Och ord så litet möjligt är.

I store talare! betänken Chikanens vådliga begär, Och sitten stilla kvar på bänken Och tigen ... så vitt möjligt är.

Och då I föreskriven lagar, Tron vad erfarenheten lär: Att den som gör vad han behagar, Han gör det så vitt möjligt är.

Skall man ej höra upp att strida Om ingenting, med stort besvär. Här blir ej svaret mer: Så vida, Men simpelt: det ej möjligt är.

Men säg: den där expeditionen Han var ju ställd på ungefär? Var det ej trots mot opinionen Att skriva: så vitt möjligt är.

Strax hördes Holofernes ryta Och Jakob dundrande, så här: Man måste först med saken skryta: Min mening se´n, om möjligt är.

Herr Michel sade: det är tokigt Att det är slätt, som brokigt är. Herr Jakob skrek: allt slätt är brokigt; Och hopen skrek: de möjligt är.

Om riksda´n räcker emot våren Och Jakob dör - Snack, käre Per! Fast Jakob dör, nog bräka fåren Ändå så länge möjligt är.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Den svenska teatern]