Karl Johan beordrar oss bröder i fält.

Karl Johan beordrar oss bröder i fält
att slåss mot fransosen, så lycklig och sällt.
Låt oss tappert gå på
piska fransmännen så
att de aldrig till härnad sig mera resa må.
Lyft på glaset kamrat, drick i botten också,
ifrån Manhem vi resa att fransmännen slå.

Dagen den nittonde stego vi ombord,
då general Brändström förtalte de ord:
Sveriges kronprins, sad´ han,
själv vill föra oss an.
Rikets bojor vi lossa skall, med hjälpsammer hand,
och förhärjarn som strövat med hunger och brand
skall förjagas utur både städer och land.

Karl Johan vår kronprins kom´dera sin här,
båd ryssar och preussare voro ock där.
På tre linjer vi stå
och envar vittna må,
huru himmelens skyar sig skingrade då
av de dunder och blixtar, kanonerna gick,
och de handgevärssalvor som fransmännen fick.

Till Deckau den skingrade slumpen sig drev
men värst den i eftersta ledet förblev.
Där som svensken föll på,
han kund´ ryggtavlan klå,
så de aldrig lär förglömma, de bussarna blå,
som sig rest uti Norden för Bonapartes krig,
det vår herre nog känner, tro visserlig mig.

En slaktning anställdes i nyssnämnde stad,
Napoleon själver till trupperna sad:
Avancera gå på,
se var svenskarna stå,
som gjort front på en kyrkoparad eller två.
Men vänt´! Han skall lära dig gå, rätt uppå skon,
prins Karl Johan med sin segrande bataljon.

En sjuttiotusen fransoser jag ser,
som beto i gräset, jag tror det var fler.
Ibland kulor och bloss,
vi som ladda och slåss,
så av människokroppar, kanoner och tross,
hur de summo i blod, du väl aldrig mig tror,
som ej själv varit med, om jag däruppå svor.

O, kejsar Napoleon, var är din makt,
din tapperhet, höghet, din stolthet och prakt?
Se så där går där till,
den för högt flyga vill,
han till slut måste falla, bliva lydig och still,
var du ond eller god, blott livlig, ej stor,
det han vet allra bäst, som i skyarna bor.

O, Sverige! O, Sverige! Hur lycklig du var,
som Bernadotte fick till din kronprins och far.
Med sitt vårdande hand,
till båd´ vatten och land,
han beskydda skall vår frihet och det brödraband,
som med Nore han knöt, på den Skandiska ö,
ej hans ära, hans namn eller bragder utdö.

Så klingom, kamrater! Nu slutas min sång
och drick om igen, så blir vägen ej lång.
Hem till fädernas tjäll,
sent jag kom om en kväll
till min dal och min hydda invid mossiga fjäll.
Under tårar man log, nämnde åter mitt namn,
kysste bort mina ärr i min makas famn.