Skånsk kärleksvisa
skillingtryck från 1860-talet.
Ja, Karna hon e min för de ja tycker om na
hon e så snäll mod mej, men arger emod somma.
Hon har en mong så stor o rö som kössebär,
o när ja kösser na så sir de smack så här.
O yen har hon to så gruveligen fina
di kunna glo så stort o som to talgljus skina.
Uppå sin vide hals en djädrans kluns hon bär
o som ett hjärta gjort - å silver visst den är.
På kistebonn hon har to dyner o en puda
o så en blommed dug o så en liden gryda,
o så en psalmebog, den ja har skreved på
den dan hon skulle fram på körkegåled stå.
O ja en klocka har me dobbela boetter
den byter ja ej bort - me den ja går o sprätter.
En fyradaler visst i urnöjelen där är
o ingen dräng i byn en sådan prydnad bär.
O om nu Karna vill blott hålla sig beskedlig
så tar ja lysning ud, o de bler te mikeli.
O sen vi leva skall i nökterhet o lust
i alla våra dar te livets sista pust.
|