Kommunalstrejkens slut

En Pyrrhus-seger vunnits av Malmö kommision,
Och nu emot arbetarna man ej ger nån pardon.
Man vill ej hänsyn taga till ålder, slit och släp;
Nej så´na män betraktas nu av staden såsom skräp.

Man icke eftertänker, att dessa slitna män
Av tidernas reformer de förts i striden hän,
Och inte ville offra sig åt kung kapital,
Som endast smider ränkor uti sin stora sal.

Tror stadens vise fäder, att därmed blir betalt
Allt ont som staden lidit, de tänka ganska skralt.
Men ingen bör väl undra, om deras tankegång
Har kommit i det skede, att den tar sneda språng.

Att folket det blev slaget, det var förräderi
Av höga som av låga och eget kompani,
Men de, som tände gnistan, ej därför klädde skott,
Men blevo tillfredsställda, då det kom till utbrott.

För jämt ett hundra år se´n, då Sverige låg i fejd
Med stora ryska riket, en förrädare blev lejd,
Och Finlands fall vart följden, och folket över lag
Förbannar den förrädaren än i denna dag.

Jag ock av hjärtat önskar, vi aldrig glömma skall
De männer som förrädiskt bidragit till vårt fall.
Och låt oss mot dem visa vårt djupaste förakt,
Så få de själva dragas med penningväldets makt.

Några av dem redan har fått sin lön därför:
I stället för anställning här, de visas till Skanör.
Och inte tro vi att det kan göra någon gla´ ,
Att så där bli bjuden till lilla staden dra´.

Nu må vi ej förtvivla för detta nederlag;
Vi måste vapen smida för att slå nya slag.
Och de, som äro fega, vi stryka ur vårt led,
De kunna oss ej gagna, de svika blott sin ed.

Nu ha vi mönstrat trupperna, vi vet vad kärnan är,
Må vi den väl bevara och hålla henne kär.
Och så när tider kommer med den vi rycka fram,
Då skall vi ha den mogen och fri från mask och damm.