Min lilla vrå bland bergen
text: J. A. Wadman
musik: Israël Sandström
Jag vet en vrå emellan bergen,
en liten vrå, som tillhör mig,
där ingen flärd innästlat sig,
där ingen oskuld skiftat färgen.
Vart än mig ödet kasta må,
jag längtar åter till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
En koja, högröd som skarlakan
och lugnare än ett palats,
ger åt mitt läger skydd och plats;
en rosenhäck är mitt sparlakan.
Vart jag av ödet jagas må,
jag längtar åter till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
Där har jag stängt en fånge inne,
som måste giva sig till freds
inom den lilla trånga krets,
ty jag har bländat håg och sinne.
Vart än mig ödet driva må,
jag längtar åter till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
Min lilla Hildur heter fången,
och kärleken med blomsterband
fäst hennes hjärta, fot och hand
vid kojans sångare och sången.
Vart jag av ödet jagas må,
jag längtar åter till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
Hon är befäst, min lugna hydda,
så otillgängelig som säll,
ty mörka skogar, höga fjäll
mot världens stormar henne skydda.
Vart jag av ödet jagas må,
jag längtar åter till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
Jag har sett ramla flera troner
som fåvitsk barnalek, till grus,
men ännu står mitt trygga hus
och vet ej av revolutioner.
Hur högt mig lyckan gynna må,
jag längtar åter till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
Jag jagade i ungdomsåren
en brokig fjäril, prydd med gull,
jag vilse gick, jag föll omkull,
jag stötte mig - än svida såren.
Men jag var lycklig nog ändå
att åter hitta till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
Att lyckans yra fjäril fånga,
jag löper aldrig mer omkring;
ty jag har lärt, att ingenting
man vinner så med mödor många.
Nej, jag har lycka nog ändå:
min sköna fånge i min vrå,
min lilla vrå bland bergen.
|
