Frans Hodell - ett minne av Emil Norlander
Sandals kanon
Historien bakom Sandals kanon
Sandals kanon - melodin i midi-format
MALMGÅRDEN
Gäst nr 2 Frans Hodell (1840-1890)
| Undertecknad var släkt med den populäre författaren [Frans Hodell] i så avseende, att våra mammor voro systrar. Emellertid hade jag aldrig vågat uppvakta den på sin tid mäktige skämttidningsredaktören med de alster, jag totade ihop, jag var rädd att få ett avslag, och jag har dessutom alltid haft aversion mot att tränga mig på människor, särskilt de människor, vilka kunde på något sätt känna sig bundna att göra tjänster. |
| --- |
| Frans Hodell såg jag första gången i mitt liv på pappas begravning den 14 januari 1879 och det faller av sig självt, att en teatertokig pojke skulle med ögonen sluka den mäktige mannen. Hodell stod då i sin glans. Han hade sin glada teaterbana bakom sig, hade rätt att vila sig efter en produktion, som väl översteg 100-talet pjäser samt var nu redaktör för Söndags-Nisse, vilken hade mycket att säga i den så synnerligen polemiskt sinnade tidningsvärlden. |
| --- |
| Där gingo vi omkring i våningen [Klara Norra Kyrkogata nr 7] och han var outtröttlig i att beskriva alla minnen han samlat från sitt glada teater- och journalistliv. Det senare för övrigt intimt sammanhängande med den pressens glansperiod, då August Blanche, Lars Johan Hierta, August Sohlman, "Valfisken"-Johansson, Johan Gabriel Carlén, Birger Schöldström och allt vad de stora tidningsandarna hette, levde och verkade. I ståten vid August Blanches begravning hade Frans Hodell tagit mycket verksam del, och det lät så naturligt, när Frans Hodell så här på tu man hand och i det stilla festruset yttrade: |
| "Vänta, gosse, när jag dör, ska ni se en begravning, som inte står långt efter Blanches!" |
| Människan spår etc. Den 25 maj 1890 dog Frans Hodell ute på sitt sommarställe Lemshaga och det blev en högst stilla akt, när den populäre folklustspeldiktaren, den avhållne ordensbrodern och glade skämtaren överlämnades åt förgängelsen i krematoriet. |
| Endast de närmaste mötte vid stoftet ute i stora gravkapellet på Norra kyrkogården och ingen sång ägnades den, som i sin hälsas dagar sjungit för så många tusenden. Den gamle barden Filip Tammelin läste upp några enkla avskedets ord, det var allt ... |
| Man ska veta dö på passande tid och dag. Inte på sommaren, då äro alla på landet, inte på vintern, då riskera ens vänner sina egna liv. Inte på hösten heller, ingen vill traska i slask och väta. |
| Våren, om den är vacker, är inte pjåkig. Notabene, att inte begravningen utsättes till en lördag nära landsutflyttningen. |
| Ur Rännstensungar och storborgare |
Sandals kanon - melodin i midi-format
| En ynkelig visa jag önskar att sjunga,
med ande och själ, och med kropp och med tunga, med hjärta och strupe, med hals och med ton, om en, som blev tokig i Sandals kanon. |
| Det var just en flicka som bodde på Söder,
hon mistat båd´ fader och moder och bröder, för alla var gångna till himmelens zon, precis som åt fanders med Sandals kanon. |
| Och flickan på Söder, hon hette Fredrika,
och plägade ofta i Dagbladet kika. En dag var hon inne hos hökarn i bo´n, och då fick hon läsa om Sandals kanon. |
| Hon läste, att den som sig ville begiva
till Danviken skulle ett slughuvud bliva, om blott man sig ställde och titta på bron, på båten, som sprängdes av Sandals kanon. |
| Och flickan satt på sig den sötaste minen,
och koftan och kjolen och så krinolinen. Till Danviken tog hon sig sedan motion, men såg varken båt eller Sandals kanon. |
| Si saken var den, att mitt oppe i ståten
så kom själva Fan och satt sig i båten. Och folket just därför i land måste ro´n, sen gåvo de tusan i Sandals kanon. |
| När detta var gjort, börja mängden att hurra,
och sedan så gick det precis som en snurra. Att bära framåt uti likprocession, Hin Håle och båten och Sandals kanon. |
| Men flickan hon stannade vid hospitalet,
det var ju naturligt, när allt var så galet. Och ännu så står hon och tittar från bron, men slug blir hon aldrig på Sandals kanon. |
| Och denna här visan en smed haver diktat,
som uti polisen för oljud har pliktat, för när han var ute och såg på kanon, så var han på kulan, den dumme kalkon. |
| Förlagssumma å 1 000 riksdaler önskas till förfärdigande af en i vattnet sjelfgående sprängningsmaskin, för att hembjudas till inlösen åt de allierade. Ett prof har redan i flere personers närvaro blifvit försökt och befunnits ändamålsenligt. Svar till 'Mekanik' afvaktas å Dagbladskontoret. |
| Annons i Dagbladet juli 1855 |
| Mekanikus A. B. Sandal fick inte 1 000 riksdaler men väl 200 för att tillverka en i vattnet självgående sprängningsmaskin. Men Sandal var inte bara Mekanikus han var också en Fiffikus i affärer. Uppfinningen sålde han till ryssarna. Fick som betalning två vagnar. Pantförskrev vagnarna mot en annan skuld och erbjöd uppdragsgivaren Söderström att i stället för de förskotterade 200 riksdalerna få som ersättning ett piano som Mekanikus Sandal hade lånat av en änkefru Hirsch. Det blev rättegång och Söderström gifte sig med änkefrun för att åtminstone komma åt pianot. |
| Men det är inte slut än. |
| Tio år senare! |
| Mekanikus Sandal annonserade ut att beskåda en av Sandal konstruerad undervattenskanon som skulle spränga ett pansrat fartyg lastat med flera tusen centner sten. Det hela skulle ske vid Danviken. |
| Men. |
| Kanonen var en bleckburk och fartyget en båt av trä lastad med några lass sten. |
| Menigheten blev mäkta upprörd. Man drog upp båten ur sjön. Gick med båten Pilgatan, Tjärhovsgatan, Stadsträdgårdsgatan och slutligen till den flyende Mekanikus Sandals hem i Södermalmstorg. Militären lyckades hejda folkmassan och båten vräktes ned i Järngraven, och efter en stund gick var och en hem till sig. |
| Källa: Staden sjunger: Paridon von Horn och Fritz Gustaf Sundelöf Prisma 1975 |