Den bergtagna
Folkvisa från Kolmården

Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt högaberget låg.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Hon klappade på bergadörrn med fingrarna små:
Tiden görs mig lång.
Statt upp, du höga bergakung, drag låsena ifrå!
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och upp steg bergakungen, drog låsena ifrå:
Tiden görs mig lång.
Så bar han den bruden i silkesängen blå.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Så var hon i berget i åtta runda år,
Tiden görs mig lång.
Fick sönerna sju och en dotter så båld.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och jungfrun hon gångar sig för bergakungen stå:
Tiden görs mig lång.
Ack give, att jag finge till min moder hemgå!
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och nog kan du hem till din moder få gå,
Tiden görs mig lång.
Blott att du ej vill nämna sju barnen de små.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och när som hon kom på sin kära moders gård,
Tiden görs mig lång.
Ute för henne huld moderen står.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och var har du varit så långan en tid?
Tiden görs mig lång.
Nu haver du väl varit i rosende tid?
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och inte har jag varit i rosende lid:
Tiden görs mig lång.
I berget har jag varit så långan en tid.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
I berget har jag varit i åtta långa år,
Tiden görs mig lång.
Där har jag fött sju söner och en dotter båld.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och bergakungen in genom dörren steg:
Tiden görs mig lång.
Vi står du här och talar så mycket ont om mig?
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och inte har jag talat något ont om dig,
Tiden görs mig lång.
Men väl om det goda, du gjort emot mig.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Så slog han henne på blekan liljekind,
Tiden görs mig lång.
Så blodet det stank på snörekjorteln fin.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och packa dig på dörren och låt det ske fort!
Tiden görs mig lång.
Och aldrig skall du komma inför din moders port.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Farväl min kära fader, farväl min hulda mor!
Tiden görs mig lång.
Farväl min kära syster, farväl min kära bror!
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Farväl du höga himmel! Farväl du gröna jord!
Tiden görs mig lång.
Nu reser jag till berget, där bergakungen bor.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Så redo de sig över den mörka, långa skog.
Tiden görs mig lång.
Hon bitterligen grät, men bergakungen log.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Så gingo de berget sex gånger omkring,
Tiden görs mig lång.
Så öppnades dörren, och de stego in.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Ung dottern framsatte den röda gullstol:
Tiden görs mig lång.
O vilen er här, min sorgbebundna mor!
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och hämten mig in de glasen med mjöd!
Tiden görs mig lång.
Därur vill jag dricka mig självan till död.
Men jag vet, att sorgen är tung.
 
Och första drycken hon av mjödglasen drack,
Tiden görs mig lång.
Ögonen de lycktes och hjärtat det brast.
Men jag vet, att sorgen är tung.