Lilla vackra Anna.
(Visan heter i original Till Anna, och skrevs 1824.) 
text och musik: Bengt Henrik Alstermark (1800-1840)

Lilla vackra Anna, om du vill,
hörer dig mitt hela hjärta till.
Jag är öm och trogen
och i dygder mogen,
tycker om att vara jäv och gill.

Minns du hur vi lekte alla dar,
smekande varann som mor och far.
Redde ler med handen,
byggde hus i sanden.
Ack, hur lätt och lustigt livet var.

Men den glada tiden snart försvann.
Jag fick lära tröska och du spann.
Du gick vall i skogen
och jag körde plogen
mera sällan sågo vi varann.

Blott när sommarn stod i blomsterkrans,
och när julen bjöd oss upp till dans,
kunde vi få råkas,
rodna, le och språkas,
aldrig någon större glädje fanns.

Så det varit har i många år,
aldrig nå´nsin läkas mina sår,
aldrig är det roligt,
aldrig rätt förtroligt,
om jag icke Anna råka får.

Vad jag tänker eller vad jag gör,
står mig samma glada flicka för:
ofta plär jag drömma
att den trogna, ömma
Anna blir min brud, förr än jag dör.

Kärlek sådan oro kallas plär -
ingen vet just vad den skälmen är:
blott att han kan plåga,
sätta oss i låga,
som på en gång roar och förtär.

Röda kinder, stora ögon blå,
vackra händer, nätta fötter små.
Rund och vit om armen,
blommig full i barmen
det är någonting att titta på.

Lilla Anna, snart flyr dagen bort
livet har blott en och den är kort.
Liksom spån i strömmen
som en bild i drömmen
hastar människan till en bättre ort.

Men på resan till den ljusa sal
genom jordens mörka sorgedal
ville Skaparn ställa,
att oss göra sälla,
glädjen i en trogen makas val.

Snälla Anna, när Gud skapte dig,
tänkte han helt visst i nåd på mig.
Kom att ja mig giva
och min maka bliva
så skall det bli ljust på livets stig.

I en liten stuga ska vi bo
leva med varann i frid och ro.
Lära barnen kära
Gud och kungen ära:
det ska bli så roligt må du tro!

Sist vi följas åt till himmelen,
råka far och mor på nytt igen,
bliva åter unga,
börja åter sjunga,
kärleken är livets bästa vän.