Fröken Agnes text: L. Fredr. Ågren Fröken Agnes uti dystra drömmar går, uti nattens tystnad ingen ro hon får. Fastän rummet fint och hon i siden klädd hennes sömn den flyr ifrån en spetsprydd bädd. Uti nobla kretsar, uppå bal och fest stackars Agnes hon fick vara med som gäst. Hon spelar dansar fastän ingen ser att hjärtat blöder fastän munnen ler. O, grymma öde, varför blev jag född? I kvalfylld längtan är min tid förödd. Varför blev jag till dessa salar förd som bära vittne blott om flärd och börd. Rikedom och ära jag ej prisa kan varför blev jag ej fattig född som han? Att vara glad och fattig, vilken härlig lott mot att rik och fridlös bo på gyllne slott. Torparsonen Gustav jag ej glömma kan fast sex år förflutit sedan han försvann. Ej ett ord till avsked, ej en enda rad, kanske han vilar i den kalla grav. Eller har han stupat i en strid så het emot nöd och armod. O, vem vet, vem vet? Eller har han glömt den lilla flickan som till hemligt möte honom ofta kom. Så hon på sitt rum i dystra tankar går då plötsligt fadern framför henne står. Ack, min kära Agnes, nu mig hjärtligt gläd och om några veckor dig i bruddräkt kläd. Greve Reinhold varit här i dag på strand hos mig han anhöll om din väna hand. Han är rik och mäktig, bildad och förnäm, och han kan bliva dig en värdig vän. Hon svimmar först men fattar sedan mod: Visst är väl ni för mig en far så god, men ack förlåt, jag mig ej gifta vill och aldrig höra greve Reinhold till. Bortskämda barn, utropar fadern vred. Skall du ej som andra följa tidens sed. Det är ej för snart din frökentid tar slut, det är din plikt att lyda utan prut! Min plikt det är att lyda hjärtats röst, En annan vän jag bär uti mitt bröst. För honom glad jag uti döden går min vän han varit sen min barndoms år. De kval hon led i nattens ensamhet, den strid hon stred, hon endast själv det vet, och innan solen bådar morgonstund står hon klädd och färdig i sin faders rum. Min käre fader, tack och nu farväl! Förlåt att jag ej binda kan min själ! Förlåt den sorg som jag nu vållar er! Förlåt, vi skola inte träffas mer! Farväl, mitt hem, min kära stolta borg vars murar endast gömma kval och sorg! Farväl I salar och du höga lind, jag en hälsning sänder er med himlens vind. Så vandrar Agnes sakta vägen fram, då plötsligt möter hon en gammal man. Han spörjer Agnes vart hon ämnar gå: Söker du din Gustav än att återfå? Ja, svarar Agnes, med en röst så svag. Gustav vill jag söka till min sista dag, tills jag honom finner och jag vila får i hans ljuva famn liksom i unga år. Nu den gamle fattar hennes vita hand: Stackars flicka, livet det är hårt ibland! Följ mig, jag tror jag kan dig visa än var han befinner sig, din trogna vän. Din far är greve men så hård, o ve han ville ej din käre Gustav se. Han sade: Du skall Agnes överge ty annars bliver jag din mördare. Men Gustav gav då honom lugnt sitt svar: Er dotter alltid högt jag älskat har, och någon annan jag ej äga vill jag Agnes vill för evigt höra till. Sin dolk då greven stack i Gustavs bröst, här under kullen vilar han, din tröst. Då svimmar Agnes, faller likblek ner och till sin Gustav nu hon sig beger. Hon ilar neder till den kära strand där de unga knöto sina kärleksband. När fadern kom och ropar hennes namn hon redan sluten var - i böljans famn. En fader sitter i sin stolta borg i livets afton sänkt i bitter sorg. I handen håller han de dolda brev som barndomsvännen till sin kära skrev.