Lantvärnsmännen
ur Mårbacka
År 1810, när farmor hade varit gift några år
och redan hade ett par små barn, satt hon en kväll vid östra
fönstret i kökskammarn. Skymningen hade kommit, så att
det hade blivit för mörkt att sy, och eftersom det var långt
framme i mars månad och på upphällningen med talgljusen,
hade hon tagit till sin strumpstickning, för sina stickor kunde hon
sköta i djupaste mörker.
Bäst som hon satt där med sitt arbete, kände hon, att
hon borde lyfta på huvudet och se ut. Då kunde hon knappt tro
sina ögon. För en liten stund sedan hade det varit stilla och
klart, nu var det full snöyra. Snön föll så tätt,
att hon nätt och jämnt kunde skymta eldskenet från drängstugufönstret,
som hon hade mitt framför sig. Vinden pressade på, så
att snön fräste mot väggarna, och på den korta stunden,
som hon hade suttit där, hade den redan hunnit vräka fram en
sådan mängd av snö, att den gömde bort både
buskar och staket.
Mörkret hade ökats hastigt, sedan ovädret hade kommit,
men hon kunde ändå se, att flera stora djur jagade igenom drivorna
fram mot bakgården. Hon förstod strax vad det var för ena.
"Måtte pigorna akta sig nu, så att det inte går ut efter
ved," tänkte hon, "för det är gråbena, som är
ute i kväll."
Strax därpå hörde hon ett skrik och såg en varg
komma lufsande förbi hennes fönster på återväg
från bakgården. Han höll något i munnen, som kämpade
och gjorde motstånd. Hon tyckte, att det såg ut som ett barn?
Hon hade ju sina små tätt bredvid sig, och några andra
barn fanns det inte på gården.
Alldeles i följe med den första vargen kom en annan, och också
den höll ett barn i gapet.
Då kunde inte farmor sitta stilla längre. Hon rusade upp
så hastigt, att hon välte stolen, sprang ut i köket och
vidare genom köksdörrn ut i det fria. Men där blev hon stående.
Framför henne låg den klara, stilla, ljuvliga vårkvällen.
Inte såg hon till någon snöyra, och inte såg hon
till några vargar. Hon måtte ha somnat vid stickningen, och
vad hon hade sett, hade inte varit något annat än en dröm.
Men farmor förstod, att här låg allvar under. "Vi får
allt vara rädda om de små barna," sade hon till tjänstefolket.
"Detta här var inte en dröm, utan en varning."
Men inte hände det barnen något farligt, de växte och
frodades, och synen eller drömmen, eller vad det nu var, höll
på att bli glömd som så mycket annat av det slaget.
Fram i augusti kom en hop fattiga krigsmän tågande in på
Mårbacka. De voro trasiga, hungriga och sjuka, kropparna voro magra
som benrangel, och ögonen voro glupska som på vilddjur. Allesammans
sågo ut att vara märkta för döden.
De berättade, att de voro från Fryksände och andra socknar
i norra delen av Fryksdalen. Men nu, då de närmade sig hemmet,
voro de inte glada, utan fruktade för att deras närmaste inte
skulle vilja kännas vid dem. För två år sedan hade
de dragit ut som friska och starka karlar. Vad skulle hemfolket säga
om att få dem tillbaka så eländiga, att de inte dugde
till annat än att stoppas ner i kyrkogårdsmull?
I krig hade de inte varit, de hade bara marscherat fram och tillbaka
i frost och i svält. Någon strid hade de aldrig sett, de hade
bara kämpat mot sjukdomar och vanvård.
De hade varit många tusen på den tiden, då de hade
tågat ut, men det ena tusentalet av dem hade omkommit efter det andra.
De berättade, att stora mängder av dem hade blivit satta att
ro i öppna pråmar på vilda havet mitt i vintern. Hur färden
hade gått, det visste ingen, men när pråmarna hade drivit
i land, då hade besättningen suttit död, vid årorna,
nedisad och förfrusen.
De, som ännu levde, sökte sig nu hem på egen hand, men
det hade hänt dem många gånger under resan, att de med
stenkastning hade drivits bort från byar och gårdar, som de
hade närmat sig.
Den sorg, som tärde dem mest, det var, att de inte hade fått
komma ut i kriget och bli ihjälskjutna, utan ännu måste
släpa sig fram genom livet under ändlösa kval.
De visste hurudana de voro: fulla av ohyra, stinkande av smuts och ohyggliga
att se på. När de kommo till Mårbacka, begärde de
inte att få ligga i säng eller under tak. De tiggde bara om
ett par halmfång och en torr backe att vila på.
På Mårbacka tog man inte emot det stackars krigsfolket med
stenkastning. Regementsskrivarn var borta, men hans hustru gav dem lov
att slå läger på bakgården strax innanför grindarna.
Gröt och välling kokades åt dem i stora kittlar, och allt
av kläder, som kunde avvaras, lämnades till dem.
Gårdsfolket samlades oupphörligt omkring deras lägerplats
för att höra deras berättelser om vad de hade måst
uppleva. Men det var visst inte alla av dem, som kunde tala. Flera voro
så slöa, att de inte svarade på tilltal. De tycktes knappast
mera veta vilka de voro eller vart de ämnade sig.
Det var ett så stort under med dessa karlar, som hade blivit så
förändrade, att det beryktades vida omkring, och folk kom vandrande
långa vägar för att se dem.
"Den där," sade en främmande, som länge hade stått
och betraktat de arma resenärerna, "den där säjer di ska
vara son te Göran Persa i Torsby. Men jag kände Göran Persas
son. Då va en grann pojk. Dä finns inte ett drag, som liknar."
En dag kom det en fattig änka gående. Hon var från
ett litet skogstorp långt i norr, där hon uppehöll livet
under hård strid med hunger och nöd
"Finns dä någen ibland er, som heter Börje Knutsson?"
frågade hon, sedan hon en stund hade stått och betraktat de
sjuka lantvärnsmännen.
I hela skaran var det ingen, som svarade. Karlarna sutto på marken
med benen högt uppdragna och stödde hakan mot knäna. De
tyckte om att sitta så i timtal utan att röra sig.
"Om här finns någon, som heter Börje Knutsson, så
ska han ge sej te känna, för han ä min son," sade kvinnan.
Ingen av de eländiga stackarna sade ett ord eller rörde på
sig. De inte så mycket som lyfte blickarna upp till henne.
"Jag har gråtit var dag, senna han drog bort," sade den fattiga
änkan. "Om han finns här ibland er, så kan han väl
stiga opp å säja mej dä, för jag kan inte känna
igen honom."
Men allt förblev lika stilla, och kvinnan gick långsamt sin
väg.
Den första människa hon sedan mötte berättade hon
vad som hade hänt henne. Och då var hon lugn och nästan
glad. "Jag trodde ännu tess nu, att jag skulle mista vette, om inte
son min kom tebaka," sade hon. "Men nu tackar jag Gud för att han
inte fanns bland di där benskranglena."
Lantvärnsmännen vilade ut på Mårbacka en hel vecka.
Sedan fortsatte de, någorlunda stärkta och vederkvickta, sin
vandring norr ut.
Men de hade lämnat rödsoten efter sig. Alla på gården
blevo svårt sjuka; ingen dog ändå utom farmors två
små barn. De voro för unga för att kunna stå emot
sjukdomen.
När de två barnen lades i sina kistor, då tänkte
farmor vid sig själv: "Om jag hade gjort som andra, om jag inte hade
tagit emot det där folket, utan jagat bort dem med stenkastning, då
hade mina små barn ännu varit vid liv."
Men just som hon tänkte på detta sätt, påminde
hon sig synen i vårkvällen, de båda vargarna och barnen,
som de hade släpat på.
"Vår Herre har ingen skuld," sade hon, "han hade varnat mig."
De små barnen hade ju inte dött, därför att hon
hade varit barmhärtig, utan därför att hon inte hade varit
nog omtänksam att skydda dem för smitta.
När hon tänkte på att det till sist var hennes eget
fel, att barnen voro borta och döda, ville sorgen ta överhand.
"Detta kommer jag aldrig att glömma," tänkte hon, "jag kan aldrig
bli människa mer."
Vad som ökade hennes förtvivlan, det var skräcken för
hur mannen skulle ta förlusten av de små. Han hade inte varit
hemma på flera månader. Tungsinnet hade väl tagit överhand,
så att han inte vågade sig hem. Var han nu fanns, visste hon
inte. Hon kunde inte en gång skicka bud till honom för att låta
honom veta vad som hade hänt.
Nu skulle han väl mena, att detta var Guds straff, därför
att de hade gift sig. Kanske att han aldrig skulle komma tillbaka till
henne.
Men nu visste hon inte heller om han hade så orätt. Det vore
måhända bäst, att de aldrig mer råkades.
Alla i gården voro skrämda över hennes sorg och visste
inte hur de rätt skulle hjälpa henne. Men Långe-Bengt,
drängen, som var den äldste ibland dem, han var nu inte rädd
för att handla litet på egen hand, och han begav sig åstad
till Kymsberg än en gång för att söka reda på
husbonden.
Denna gång dröjde det inte två hela dagar, innan Långe-Bengt
kom tillbaka. Han hade ganska riktigt funnit regementsskrivarn och framfört
sitt ärende, men knappast hade han talat ut, innan husbonden hade
låtit sätta en frisk häst för schäsen, och sedan
körde de utan att vila genom hela natten, så att de kommo fram
till Mårbacka redan nästa morgon.
Nu var inte mannen styv och sträv, då han kom. Han tog sin
hustru ömt i sin famn och torkade bort hennes tårar och tröstade
henne med de mildaste ord.
Det var, som om han först nu, då han såg henne förkrossad
och sorgsen, förmådde visa henne hela vidden av sin kärlek.
Hon kunde inte låta bli att förundra sig.
"Jag, som trodde, att jag skulle mista dig också!" sade hon.
"Inte är jag sådan, att man mister mig genom sorg," sade
han. "Trodde du, att jag skulle överge dig, därför att du
hade varit alltför barmhärtig?"
I den stunden tyckte hon sig förstå hans hjärtelag bättre
än någonsin förr.
I glädje och lugna dagar, då visste hon, att hon måste
lita på sig själv, och därtill var hon också väl
i stånd. Men i sorg och strid och allvarstider, då skulle han
alltid stå vid hennes sida och vara hennes stöd och beskydd.
|
