Bandet uti sångens krans
Nils von Rosenstein
text: Ernst Meyer Svenska Parnassen 3
Nils von Rosenstein föddes 1752 och tillhörde en ätt,
av vilken flera medlemmar inskrivit sitt namn i den svenska vetenskapens
hävder. Hans fader var den berömde läkaren Nils Rosén,
adlad v. Rosenstein, hans moder Anna Christina v. Hermansson. Efter några
års studier i Uppsala kom Rosenstein till Stockholm, genomgick ämbetsmannagraderna
i kanslikollegium och avsändes efter 4 års verksamhet i presidentkontoret
(kabinettet för utrikes brevväxlingen) såsom ambassadsekreterare
till Paris. Genom svenske ministern greve Creutz introducerades han här
i de förnämsta litterära och konstnärliga kretsar och
stod även till dennes efterträdare, baron Stäel von Holstein
och hans maka, den berömda franska författarinnan m:e Stäel
i ett vänskapligt förhållande. Genom sina kunskaper och
sitt fina umgängesvett förstod han att överallt göra
sig omtyckt på samma gång han här i brännpunkten
för tidens litterära liv, omgiven av Frankrikes mest lysande
män, tillägnade sig de idéer, som han senare var kallad
att göra fruktbringande i sitt eget lands litteratur. Under Gustaf
III:s resa i Italien var han honom till mötes i Rom och återvände
i hans följe till Paris. På grund av det anseende, han vunnit
i utlandet, kallades han 1784 till kronprinsens informator, en befattning,
som han innehade till 1795. Rosensteins inflytande på den unge fursten
bör ej underskattas. Säkerligen har man att tillskriva den humane
och upplyste lärarens ledning de ljusare sidorna i Gustaf Adolfs karaktär;
han var ock en av de få, som i framtiden bibehöllo den eljes
misstänksamme konungens förtroende. Vid Svenska akademiens stiftelse
1786 var Rosenstein en bland de av Gustaf III själv kallade medlemmarne
samt blev tillika dess ständige sekreterare och var såsom sådan
den sammanhållande länken inom akademien och bandet mellan dess
medlemmar och utom densamma stående litteratörer. Även
på annat sätt var han en målsman för bildningen i
vårt land. Från 1785 intill Gustaf III:s död hade han
nämligen såsom kanslerssekreterare befattningen med Uppsala
universitets angelägenheter och var i själva verket dess egentlige
kansler.
Ehuru Rosenstein stod Gustaf III nära och åtnjöt hans
förtroende samt i många förträffligt skrivna brev
till konungen med den största frimodighet yttrade sig om alla hans
regeringshandlingar, hade han dock aldrig något politiskt inflytande.
Han tillhörde de filosofer, med vilka upplysningstidevarvets regenter
älskade att omgiva sig, och vars råd gärna hördes
utan att därföre följas. Rosenstein uttalade alltid ärligt
sin övertygelse och förstod att klart och vältaligt framlägga
den, men han var allt för doktrinär att äga någon
egentlig statsmannablick och lutade dessutom ganska mycket åt ett
republikanskt åskådningssätt, sådant han mottagit
det från de franska upplysningsfilosoferna. Han tillhörde avgjort
oppositionen, ehuru han ej på ett aktivt sätt deltog i riksdagsförhandlingarne.
Det var följaktligen endast i litterära frågor, hans inflytande
på konungen gjorde sig gällande.
Efter Gustaf III:s död vände sig förmyndarregeringens
hat i första rummet mot Rosenstein såsom den oppositionella
akademiens sekreterare, och det var också han, som djupast kände
sorgen över dess upplösning. Sin befattning med den unge konungens
uppfostran, från vilken man ville skilja honom, behöll han endast
genom Gustaf Adolfs egen ståndaktighet och tillgivenhet, under det
han miste sina övriga ämbeten och t. o. m. var nära att
genom de maktägandes hat förvisas ur riket.
Sedan konungen själv övertagit regeringen, randades en bättre
tid för Rosenstein. Akademiens suspension upphävdes, och han
återtog sin ställning inom densamma samt återfick sitt
gamla inflytande på universitetets angelägenheter. Efter statsvälvningen
1809 beklädde han statssekreterareämbetet för ecklesiastikärenden,
i vilken egenskap han hade sig anförtrodd högsta vården
om den lärda bildningen i vårt land. Han avled vid hög
ålder 1824.
Rosensteins betydelse i vår litteraturhistoria ligger mera i hans
personlighet än i hans skrifter. Inom akademien var han den ledande
anden, med nästan alla mera framstående författare stod
han i nära beröring, än såsom vän, än såsom
rådgivare och befordrare. Med sina stora insikter kunde han visa
de unge litteratörerna den rätta vägen, och genom sin välvilja
och sitt inflytande var han dem på mångfaldigt sätt till
nytta. Fastän han genom böjelse och uppfostran tillhörde
den franska smakriktningen var han dock nog fördomsfri att både
teoretiskt, såsom i sina Anmärkningar om vitterhet och smak,
och praktiskt, i filosofiska åsikter, som stodo i strid mot hans
egna, och han tvekade aldrig att befordra olika tänkandes intressen,
så snart han hos dem spårade anlag och förmåga.
De flesta yngre författare stodo i tacksamhetsskuld till honom, Thorild
prisar hans rättrådighet, han var en bland de få, som
sörjde för Lidner under dennes sista och olyckligaste levnadsperiod
och t. o. m. bland fosforisterna, akademiens argaste fiender, stodo flera
i personlig obligation till den gamle Gustavianen. Och framhåller
Rosenstein rättvisan såsom en huvuddygd, och från den
kunde aldrig enskilda sympatier eller antipatier förmå honom
att vika. Det är med tanken på denna hans ädla och oegennyttiga
verksamhet för vitterheten och alla dess idkare, som Tegnér
kallar honom "bandet uti sångens krans" och sjunger om honom
Var finnes
Den svenske skald, som ej med tårar minnes
En själ så ljus, så ren, så faderlig som hans.
|