Fyllom våra glas
Fyllom våra glas och låtom oss skratta,
bröder! en stund åt världens lopp!
Tiderna ha blivit så besatta,
vishetens fall höjt dårskapen opp.
Snille och förtjänst på nödens krycka
vandra föraktade hand i hand.
Dygden försmäktar, lasten gör lycka,
skål för vårt lyckliga fosterland!
Sanningens fackla fåfängt sprider
över jorden sin sköna dag.
Dårens öga vid skenet lider,
slaven blundar för dess behag.
Och om en vis med möda tränger
fram ur hopen och röjer sig,
strax despotismen bilan svänger
och fanatismen ryter: tig!
Nyss vi sett en älskling av nationen,
kronan uti vårt brödraband,
vräkt av en ljungeld sänd från tronen
hän över gränsen av vårt land.
Snille och talanger sorgsne följde
troget sin flyktige älsklings fjät.
Kärleken grät, men tårarna döljde,
vänskapen svor att hämnas det.
Bäven despoter, bäven att trotsa
människans rätt och folkens makt!
Snart skall den hämnande friheten krossa
edra palatsers rövade prakt!
Blodiga skuggor, av hämnden ledde,
hotande stiga ur gravens sköt,
blotta de sår er hand dem beredde,
kräva det blod er grymhet göt.
Trohet och snille, stötte från tronen
av favoriters smickrande tropp,
okände vandra bland nationen
utan bergning och utan hopp.
Frihetens vän i bojor ligger,
träldomens vän får blåa band,
äran svälter och dygden tigger.
Skål för vårt lyckliga fosterland!
Dock ännu har frihet ej flytt från Norden.
Än från dess facklas rena glans
sprides ett återsken kring jorden,
än finns här lagrar till hjältars krans.
Bröder, ett vänskapsband vi sluta,
hellre döden än slaveri!
Ljuvt att sitt blod för friheten gjuta,
trotsa tyrannen - och dö fri!
|