Ute blåser sommarvind

text: Samuel Hedborn

ur Samuel Hedborn text: Torsten Fogelqvist Bonniers 1937 Samuel Johan Hedborn såg dagens ljus i Östergötlands brittsommar. Han föddes den 14 oktober 1783 som andre sonen och andra barnet i en soldatfamilj, som brukade boställsjord i byn Kolstad, Heda socken, Lysings härad. Födelsebyn ligger ungefär mitt emellan Röks och Heda kyrkor på ömse sidor om stora landsvägen mellan Mjölby och Hästholmen. Av det knekttorp, som fadern, indelte soldaten vid Östgöta infanteriregemente Jöns Kolberg, bebodde, återstår numera ingenting. Som den sammanhållande länken i denna familjekrets kan man betrakta Hedborns mor, Ingeborg Johansdotter, bondedotter från Askeryds socken i nordligaste Småland, där Hedborn själv en gång skulle sluta sina dagar som själasörjare. Hon representerade för sonen icke blott religionen, fromheten och bönen, utan också glädjen, ömheten, visan och sagan. Hans första minne är knutet kring de gullvivor, han ämnade förära henne, men som han, glömsk av uppsåtet, strödde över gårdens sand. Efter sonens beskrivning, fylld av kärlek och beundran, tänker man sig som denna kvinnas emblem icke blott bibeln och psalmboken, utan också blomkvasten, körsbärsklasen och honungskrukan. I fantasien luktar det granris från hennes kammargolv och björklöv från förstukvisten, man hör sång ur stugan och humlesurr bland riddarsporrarna under fönsterbrädet. Det var från mor Ingeborg som Hedborn ärvde såväl ögat för naturen som den naturbesjälande inbillningskraften. Den natur, i vilken Hedborns tidigaste barndomsår förflöto, var både Guds vackra värld och alfers hemvist. Den omfattade omätliga rikedomar av djur och fåglar, åker, skog och äng och den var befolkad av osynliga naturväsen. Det står en mytisk atmosfär kring soldattorpet i Kolstad och det är ingen tillfällighet, att den svenska nyromantiken där hade rot och källådra.

melodin i midi format

Ute blåser sommarvind Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind. Mor hon går på grönan äng, bäddar barnet blomstersäng, strör långa rader utav ros och blader. Ängen står så gul och grön, solen stänker guld i sjön, bäcken rinner tyst och sval mellan viden, asp och al. Bror bygger dammar åt sin såg och hammar. Syster sopar stugan ren, sätter löv i taket sen. Uppå golvet skall hon så liljor och konvaljer små, rosor så rara: där skall barnet vara. Skeppet gungar lätt på våg med sitt segel, mast och tåg, gångar sig åt främmand´ land hämtar barnet pärleband, kjortel av siden, skor med granna smiden. Lilla gula gåsen ung, len liksom en silkespung, ror med moder sin i säv, pillar vingen med sin näv. Vallherden vilar vid sitt horn och pilar. Lindorm solar sig på sten, som ett sammet vit och len vill i barnets vagga gå, men det skall han aldrig få han skall bli bunden, uti gröna lunden. Trollet sitter vid sin vägg, kammar ut sitt silverskägg, sjunger vid den gråa häll: "Liten kind, kom hit i kväll! Dig vill jag lova under guldås sova." Far han gjordar om sitt liv sitt bälte och sin blanka kniv, tar järnsporrar på sin sko, rider över berg och mo, trollet att förstöra, som vill barnet röra. Snart är liten kind en man; gångarn grå då sadlar han, tager brynja, svärd och spjut, och i kamp han rider ut, spänner sitt bälte, strider som en hjälte. För en flicka sjunges sista versen så: Liten fager jungfru opp växer fort som rosens knopp; virkar sen åt ungersven kappan blå och får igen fästring och spänne och guldspann på änne.

[topp]
[text- och diktarkivet]
[tillbaks]