Kattan förvandlad till kvinnaEn man sin katta höll så kär,Att mången för sin äkta maka Ej samma hjärta har och mindre trogen är. Allt sällskap kunde han försaka, Att leka med sitt täcka djur. Hans katta, ung ännu, ej röjde sin natur: Med sina späda klor och tänder Hon förde blott ett menlöst krig. Hon likså sedig var som kvick och lätt och vig. Och svansen blygsamt reste sig, När ryggen ströks av husbonds händer. "Ack", tänkte denne man, "om jag I världen fann en sådan kvinna, Med samma oskuld och behag, Hur nöjd jag skulle mig i hennes armar finna Och ej till morgon mig besinna Att anta Hymens stränga lag. - Men öde", ropar han, "om du ej kunnat fatta I kvinnobröst så mycken dygd, Som hos min katta finns; förvandla då min katta! Som hustru skall hon bli ett mönster i vår bygd." Till dårars straff det stundom händer, Att ödet deras böner hör. En morgon, när sin syn till kattens bädd han vänder, Han där i stället ser, vad hans förundran gör, Vad knappt han vågar tro - en flicka! Hans katta lik till punkt och pricka. Det hennes vålnad är och hennes vita skinn, I ögat samma eld, som tog hans hjärta in. Det är hans katta själv! Vem annan kan förena Så mycket vackert, fromt och gott? Att vinna en så dyrbar lott Och framför annat allt att äga den allena, Han hastar att på lagligt vis Sin skönhet i besittning taga I väntan av ett paradis, Som många männer plär bedraga. Den dåre, varom frågan är, För sent i äktenskapet lär, Att unga kattor gamla bliva, Att av den hand, varmed de lekt, En vacker dag de skinnet riva Och bita den de fordom smekt. Vad! skall en ärlig man en sådan medfart röna Av den han upphöjt har till fru? Hon är förvandlad, säger du, Till skapnad, namn - men hos den sköna Naturen katta är ännu. Naturen kan man ej förbyta; Hon döljas kan en tid, men vilken vågar skryta Att äga henne läst i ett beständigt band? Sin husfru-rättighet hon aldrig överlåter, Om hon på porten drivs, som hända kan ibland, Hon genom fönstret kommer åter. |