[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Den svenska teatern]
[Delandska fältropet]

M:LLE GRISELDA DELAND

M:LLE GRISELDA DELAND

Den svenska teatern

Teaterfamiljen Deland

Delandska fältropet

[topp]

Delandska fältropet

text: Posthumus (J.C. Hellberg)
ur Mina Samtida - tolfte och sista delen
Adolf Bonnier 1874

Trettio år tidigare kunde svenska qvinnan sällan fördraga föredrag och derföre väckte hennes uppträdande på riksståndsläktarne vid 1840 års bullersamma riksdag stor munterhet, isynnerhet sedan en af dem, som från riddarhusläktaren afhört diskussionen om myrodlingen på Gotland, tog myrarne för att vara myror och anmärkte att sådane komme nog ändå utan att man behöfde odla dem.

Femton år sednare hade qvinnans emancipation hunnit så långt i hennes eget medvetande, att vid en öfverläggning om pensionsfond för lärarinnor ordförandskan, den dåvarande "mamsell" Deland, kunde bemöta förslaget att tillkalla någon rådgifvande jurist med det energiska utropet

"inga herrar,
inga herrar!"

Qvinnan fick lika arfsrätt och alla ogifta qvinnor blefvo myndiga: nu steg sjuksköterskan till diakonissa, guvernanten till åldtfru eller rektorska och i ett nybildadt lärarinneseminarium steg den lärda qvinnan fram fullfjedrad. Derpå blev alla mamseller "fröknar", så att i den vägen ingenting mera fattas, än att alla fröknar förklaras mamseller.

Nu hade nya femton år efter Delandska härskriet förflutit, och jag fann qvinnan i varumagasinet, vid bank-pulpeten, boktryckeristtilkasten, elektriska apparaten, postexpeditionen, ja på sjelfva rakstugan med knifven i hand.

Få se, nya femton år härefter, så der omkring år 1885, om icke då det Delandska fältropet, som i sin början varit blott en ofrivillig värjemålsinterjection, kommer att stå som en strålande inskrift, med symachin broderad på det nya samhällets riksbanér, ja om icke då, liksom långt före detta i ett annat ryktbart rike, Dahomey, till och med det dyrbara uppdraget att bevara och försvara - jag vill icke säga "konungens" - utan regerande drottningens palats, måst här anförtros åt amazoner i följd af de "usla karlarnes trolöshet".

Observera, att den här "qvinnoemancipationen" inträdde just samtidigt med uppfinningen af symachinen, och att i dessa yttersta tider uppfunnits både en den snillrikaste strumpstickningsmachin och en lika snillrik, sjelfarbetande matkokningsapparat, så att "inga herrar" ens i dessa hänseenden vidare behöfvas. Och vaggan kan ju gå med tramp- eller ångmachin, tills hon blir en öfvervunnen "ståndpunkt".

Felet är herrarnas eget. De ha svinkat i sina bestyr, vid sina pulpeter, i sina embetsrum, vid sina voteringar, på sina högvakter, parader och skarpskyttemönstringar; de ha rucklat för länge på aftnarne, så att de sofvit för länge om morgnarne, nickat vid middagsarbetet, surrat vid kaffelikören och hemfallit åt absinther, absencer och abscesser.

Mycket rätt, att de alltså afskaffas; hvilket ligger äfven i verldsplanen för den planet, vi bebo. Vårt slägte skall ju en dag upphöra, och detta kan icke förr taga sin början, slutet nemligen, än damerna fått bugt på "den siste Mohikanen".

Långsamt går det icke: tänk blott hvilka svalg öfverhoppats och igenfyllts på de 30 åren ifrån 1840 - till
 

den kungliga förordningen
af 1869,

om lefvande qvinnors insläppande
på anatomisalarne!

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Den svenska teatern]