[till visan]

Vackert så

melodin i midi format

I en minnesanteckning har jag läst om mötet mellan kompositören Littmarck och textförfattaren Sehlstedt på en tillställning i ett Stockholm 1870-tal. Sehlstedt sitter i en fåtölj och hör tonerna och sången till hans fina ord i dikten Vackert så. Jag är övertygad om att han då kände en djup tacksamhet. Han hade då slutat sin slitsamma tjänst i Sandhamn. Fick en årlig pension som en erkänsla av Svenska Akademien. Han stod på toppen på sin långa bana som poet. Det sista året av sin levnad, året 1874, då han mist sin son, kände han trötthet och inväntade bara döden. Den sista färden till Norra kyrkogården följdes av tusentals svenskar. En ny tid var då på ingång i vårt Sverige. En brytning ifrån den idyll som man kan finna i sångerna - ett nytt Sverige med andra poeter på scenen. Och följden - Sehlstedts visors popularitet dalade. Men - Elias Sehlstedt fick i alla fall levande mottaga kärlek från publiken. Den kärlek som Sehlstedt i sin tur formade till ord i mästerverket - Vackert så.

----- [tillbaks] -----

---

VACKERT SÅ

Du klagar, men du klagar dumt,
Min gamla hedersvän!
Ditt öga ser allting så skumt,
Som om det grott igen.
Vad, som ditt sinne stämmer ned,
Jag icke kan förstå.
Du är ju född, att börja med,
Och det är vackert så.

Var gång du dig i spegeln sett,
Så såg du väl däri,
Att dig en sällsam ära skett,
Att du fått männska bli.
Du är mot larver och insekt
En sol att se uppå:
Du är av Adams stolta släkt,
Och det är vackert så.

Vår jord tar hand om vår person
Från början och till slut:
Är man ej född med pretantion,
Så kan man slå sig ut.
Om du i skogen gör en titt,
Så kan du lita på,
Att du har svamp och blåbär fritt,
Och det är vackert så.

Vår jord visst sparsam vara kan
Att ge, då man vill ha,
Ty hon vill helst, att människan
Skall komma själv och ta.
I berg och floder finns det gull.
Och om man friskt går på,
Så kan man stoppa fickan full,
Och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft
Att bruka som du vill,
Och dito vatten sol och luft
Och snö och månsken till?
När se´n du en förnyad hud
Vart sjunde år lär få,
Jag tycker, sannerligt för Gud,
Att det är vackert så.

Och när till slut du andan mist,
Och du är kroppen kvitt,
En himlafärd du gör till sist,
Som du får kostnadsfritt.
Vem vet kanske en skönhet då,
Som du ej tänker på,
Skall till din grav med rosor gå,
Och det är vackert så.

text: Elias Sehlstedt musik: Littmarck

[topp] | [text start]