Fänrikens marknadsminne
text: Johan Ludvig Runeberg
Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som
mig hör,
Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör?
Så begyntes sången, yngling, ord för ord jag minns
den än;
När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget
den.
Det var marknad; folk och varor mötte ögat, vart man såg,
Folket var ej glatt att skåda, och för köp var ej min
håg.
Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn
till slut,
Där en vagn i trängseln stannat några ögonblick
förut.
Om med avsikt så den hejdats, om av tvång, det vet jag ej;
Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen
en lakej.
Men i vagnen satt en herre, vårdslös mot suffletten stödd,
Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd.
Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna
dar.
Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och
var?
Jo vid Lappo, jo vid Salmis stod han bland de tappres tal,
Men han var kapten den tiden, nu är han en hög genral.
Och förändrad var han mycket, ej likväl av åren
blott,
Mer av denna stolta prägel, han på livets höjder fått.
Var det högmod? Kanske icke; - i hans min, hans skick, i allt
Låg ett drag av lugn tillika, fast förnämt och stelt
och kallt.
Glatt det var mig städs att råka en kamrat från krigets
tid,
Men på denne såg jag bara, hjärtat blev ej varmt därvid.
Yvs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland
oss också,
Mindre stolt, men bättre smyckad var du, när du blödde
då.
Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag
nämnde här,
Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär;
Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon
som mig hör,
Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör?
Jag ver en som ville lyssna, en av granadörens sort,
Och jag vände mig med stolthet från den höge herren
bort,
Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min
gång
Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin
sång.
Högrest, men med blottat huvud på en trappas steg han satt,
Med den vänstra handen höll han över knät sin slitna
hatt.
Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåva än,
Men den högra, den var borta, kriget hade skördat den.
Och han sjöng för menigheten, vem som ville höra på,
Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså;
Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag
Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag.
Men han sjöng om höga minnen, dar som strålat längesen,
Hjältar, gömda nu i graven, bragder, halvt förgätna
ren.
Det var Finlands kamp han sjöng om, fosterlandets sista strid,
Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne
tid.
Jag har stått för kulor, sjöng han, uti sex och tretti
slag,
Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag;
Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är,
Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här.
Finns här bland ett yngre släkte någon enda som var
med,
Då det ljöd: Till vapen, männer, det är slut med
landets fred!
Då fanns eld i mannasinne, då var allt på annat vis,
Då brann också detta hjärta, som rättnu är
kallt som is.
Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg,
När från Hattelmalas höjder jag dig första gången
såg!
Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött av dagens
färd,
Men jag sökte nu ej vila, tänkte ej på tak och härd;
Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång,
Där fanns mer än härd och flamma, mer än vila natten
lång,
Där fanns Finlands Här församlad, ung och modig, stark
och fri,
Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi.
Ära över gamle Klercker, evig ära kräver han!
Mångbeprövad, sjuttiårig, var han än soldat och
man,
Ja, jag minns hans vita huvud, där bland rotarne han red
Och med ögon som en faders såg på sina gossar ned.
Med sextusen söner kring sig, lika stark som fienden,
Ville han med fröjd och ära göra front i livet än.
Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss,
Och vi litte på varandra, vi på honom, han på oss.
Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet
självt
Med två hakor och ett öga och av hjärta knappt en hälft,
Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt
Och gav order, han som Klercker, men hans order var reträtt.
Natt på drivan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus,
Än, sen många är förflutit, står du för
mitt sinne ljus,
Fast vår trohet blev besviken, fast vårt hopp blev slaget
kull,
Fast vår seger blev en dröm blott för en hjärtlös
veklings skull.
När han skall sitt dåd förklara, när skall han
till ansvar stå
För de steg han tog tillbaka, då han kunnat framåt
gå,
För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på
vårt mod,
För de tårar, dem vi göto, då vi bort få
gjuta blod?
Sveko vi vid Siikajoki, när det äntligt gällde sen,
Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben?
Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock, och andra fler,
Men de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer.
Jag har nämnt de stora båda, ära, ära över
dem!
Många deras vederlikar gått som de till fridens hem.
Döbeln vilar, Duncker vilar; spörjs det nu om deras tid,
Får, som här, till vittne duga en förgäten invalid.
Varför fick jag icke falla, där så mången hjälte
föll,
Där den käcka finska hären sina högtidsstunder
höll,
Där vår ära lyste klarast, där vår lycka
blidast var,
Under Siikajokis, Lappos, Alavos och Salmis dar.
Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö
på nytt,
Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtvivlan
bytt,
Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort
Att på Tornes isar stelna och vid Kalix skänkas bort.
Hårda slut på våra mödor, tunga avsked från
vårt land!
Dock jag kom med några andra än till Västerbottens
strand.
Sen jag där med trofast kärlek blött den svenska sanden
röd,
Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd.
Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen;
En soldat skall kunna mista liv och lycka, arm och ben.
Gud bevare fosterlandet, det är summan av min sång,
Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den varje gång.
Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring,
Fick en slant av en och annan, av de flesta ingenting;
Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren
satt,
Böjde djupt sitt gråa huvud och stack fram sin slitna hatt.
Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band,
Blev då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens
hand,
Såg på honom, såg på folket, såg, och
inom en minut
Låg den gamles skatt av slantar slagen över torget ut.
Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord:
Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för
samma jord.
Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu,
Ser du, jag är stolt däröver, mycket stoltare än
du.
Det är sant att lyckan svek oss under mången blodig dag,
Det är sant att våra segrar byttes snart i nederlag.
Men ödmjuka oss behöva vi för ingen man ändå,
Och jag bär min hatt på huvu't, bär du, gubbe, din
också!
Sagt; ett sken av hög förklaring i hans anlet nu sig spred,
Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned;
Men han talte - hjärtat brinner än av glädje i mitt
bröst,
När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans
ord och röst:
Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd,
Jag fått glans och rika håvor, du fått ringhet, du
och nöd;
Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd,
Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas
vittnesbörd.
Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt
dig här!
Glatt vi dela må det mindre, när det större lika är.
Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig,
Du må ha den sena trevnad och din vackra sång för
mig.
Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn;
Folket skilde sig med vördnad och gav plats från hörn
till hörn,
Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan
ner,
Men min blick var skum av tårar, och jag såg den snart
ej mer.
|
