länk: |
[Spader äss] | [Karl X:de Bourbons sinnessvaghet] | [Kronan] | [Länkar]
|
DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm
|
Dagens visa
|
[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]
[Spader äss] | [Karl X:de Bourbons sinnessvaghet] | [Kronan]
Madame de Pompadour (engelska) |
The Kingdom of France |
| Hennes kurtisannamn var
Spader äss. text: G. Lenotre
Hennes kurtisannamn var Spader äss. Hennes ärbara namn var Catherine Thévenin. Hon var en vacker burgundiska, läcker som en rödkritsteckning av Boucher, med fin näsa, klara ögon, kastanjebrunt hår, okonstlat sätt och klipsk min. I hemmet hos sin far, som var tjänsteman vid saltbeskattningen i Labergement-lès-Auxonne, var hon vid 15 års ålder, 1768, redan trött på sin rutiga kjol, sin anständiga mössa, sitt förkläde med haklapp och de hårda träskorna; hon kvävdes av ledsnad och drömde om Paris, som hon knappt kände till namnet, men som i hennes barnainbillning blänkte på långt håll, bjudande och lockande som ett ständigt pågående triumftåg. Med den trotsiga beslutsamheten hos vackra flickor, som känna på sig, att världen är till deras förfogande, gjorde hon dristigt ett hopp ut i det okända, och, som man sjunger i den gamla ringdansen, Under aftonsången,
I Paris lider hon skeppsbrott som ett halmstrå i världshavet; de första stegen på detta slags levnadsbanor äro ett smutsfyllt mysterium. En impressario med smak hade värvat henne för operan. Anställningen saknade icke biinkomster. Att uppträda, till och med utan avlöning, på operans scen betydde vid denna tidpunkt förmögenhet för en vacker flicka. Någon utpekade den lilla statisten för marskalken, hertig de Richelieu, som oaktat sina sjuttioåtta år alltjämt var amatör på detta slag av förströelse. Han hade nyligen gift sig för att förarga sin son, hertig de Fronsac, som han ville skänka en yngre bror efter femtio års mellanrum. Catherine Thévenin behagade honom; dock icke länge: måhända en timme: men denna timme blev henne en segerrik utgångspunkt. Hon gick från den gamle hertigen, märkt med framgångens stämpel. Det hörde till goda tonen att besöka henne; inom fjorton dagar hade hon fullt hus, ett helt hov. Alla de, vilkas ryktbara namn anträffas i den tidens skandalkrönika, en Lauzun, en Soubise, en Duras, en Vaudreuil, en Tilly, komma direkt från drottningens budoarer och medföra en smula av Trianons vällukter till Catherines salong. Hon såg hos sig en Beaujon, en Genlis, ja hela "Farmen". Road, förtjust över den ymniga guldströmmen tävlade hon med de allra mest ryktbara: med Dervieux, för vilken M. de Soubise låtit uppföra ett palats; med Adeline; med Raucourt, som emottog sina gäster i ett fågelbo av grön taft, som uppvärmdes med en spisel av blå marmor; med Duthé, vilken, som hela Paris visste, haft den äran att få "hyfsa" hertigen av Chartres. Catherine hade också sin prins, och vilken prins sedan! Kungens av Frankrike egen bror, greven av Artois. Man prisade hennes middagar; hon hade lyckats erövra en kock, till den grad skicklig, att det kittlade i gommen på Brillat-Savarin ännu fyrtio år senare, då man talade om honom. Strålande av framgång visade hon sig överallt, där bruket så fordrade: hos Mesmer, vid trollbaljan, hos cagliostro, i Vauxhall, hos Francoeur i Palais-Royal. I öronen bar hon historiska diamanter, gav i likhet med Guimard, komedier i sitt hôtel och hade till och med en dag den djärvheten att, rusig av alla hyllningarna, fara genom Paris i en glänsande kaross, dragen av sex vita hästar. Ett brott! Sex vita hästar var det anspann, som etiketten förbehöll åt drottningen allena; och en mängd för drottningen avsedda hälsningar gingo den dagen av misstag till den lilla bondjäntan från Labergement-lès-Auxonne, som, oförskämd och strålande, kråmade sig inför de förbluffade gapstararna. Det medförde likväl en del förtretligheter att vara så mycket i ropet. Catherine var och förblev bondtös; hon var obildad och simpel; hennes fasoner stötte de raffinerade. Revolutionen genomlevde hon utan att märka den. Gripna av förskräckelse emigrerade andra; flera ställde sig solidariska med adeln och äventyrade fängelset; då skräckväldet var som häftigast ropade till och med mitt på gatan, en av de lägsta - fattad av hjältemodig yrsel: "Leve drottningen!" och besteg stolt schavotten. Catherine Thévenin, åter, var varken rädd eller hjältemodig eller sorgsen eller hängiven eller vetgirig; tilldragelserna gjorde intet avbräck i hennes likgiltighet. En mängd huvuden, som hon sett leende och rusiga, föllo för bilan: inga pinsamma tankar väcktes av den anledningen! Hon parodierade icke vidare drottningens ekipage i Longchamps, men uppträdde med lans i handen och mössa på huvudet vid en av de hedniska fester som anordnades av David. Hon var då fyrtio år men ännu skön; fortfarande kurtiserad uppträdde hon vid mottagningarna hos Barass; tio år senare fortsatte hon ännu av vana sitt äventyrliga liv, lika inbitet enformigt. Men det blev likväl omsider tyst omkring henne. Hon sålde sina fastigheter och lämnade Paris. Hon hade åt sig utsett ett hus i Fontainebleau, n:r 11 vid Rue Royale, rätt stort, med vitmålad port, fönster med starka galler och en liten trädgård; en lutande smutsig och förfallen byggnad; väggarna voro trasiga och flammiga av regn, alla beslag voro rostiga, på taken felades tegelpannor, fönstren voro ogenomskinliga till följd av hopad smuts. Där skjutsade Spader äss in hela sitt bohag, huller om buller, och porten stängdes om henne. Hon stod i affärsförbindelse med notarien, M:e Lécuyer, som emellanåt besökte henne tillsammans med sin bokhållare, Maxime Beauvilliers, vilken efteråt berättade, att M:me Thévenin, då han förelagt henne en handling till underskrift, med möda därunder tecknat sitt namn med tafatt bondstil, att hon därefter tagit honom under armen samt visat honom sin bostad och därvid sjåpat sig med en "från Olympen fallen gudomlighets", sade hon, då hon lämnade honom, "att ni haft äran ge er arm åt en kvinna, som vid sina fötter sett marskalk de Richelieu, flera prinsar av blodet, greven av Artois och många andra ...!" Men en dag då Karl X jagade i skogen, fick man se Théveninska husets inkörsport öppnas och ett spöke till vagn dyka fram ur den mörka portgången, ruskande på ett spöke till kvinna, hopfallen, skrynklig, härjad, förskräcklig ... Det var Spader äss, som for till kungens jakt. För att efter femtiofem års förlopp återse den vackre greven av Artois, som hon, då de båda voro tjugu år, för några dagar fjättrat vid sin triumfvagn, hade hon hyrt en kusk och ett par hästar och låtit köra fram sin gamla vagn, densamma, vars glans fordom bländat parisarna och som nu var ett löjligt gammalt skrälle, utan fernissa, vacklande, med spruckna remmar, nedfläckade säten och gnisslande hjulnav. Detta ekipage gav sig djärvt in i filen av vagnar, som på vägen till Nemours styrde kosan till mötesplatsen, La Croix-de-Saint-Hérem. I det historiska vägkorsets högtidliga sceneri, omgiven av åskådare, jägeristat, gendarmer, pikörer, livjägare, drevfolk, livvakter, inbjudna och prinsarna, satt kungen till häst, smärt och rak, med gördel kring livet och sammetsmössa på huvudet. På hög befallning smattra trumpeter, och jaktsällskapet kastar sig in i skogen och de inbjudnas vagnar följa efter. Skakande, knakande söker Catherines ålderdomliga gondol att behålla sin plats; hennes utmagrade hästar, den flottige och svettande kusken ställa till oreda vid varje korsväg. Man frågar varandra: "Vem är det? Vem är den gamla skröpligheten, som ingen hälsar på, som ingen talar vid?" Kungen i egen person blir förvånad: någon i hans omgivning, någon "från den tiden", viskar honom i örat: "Catherine Thévenin... Spader äss!" - "Nej, verkligen," säger Karl X, "det är ju en gammal bekant." Och han sporrar fram sin häst till åket. Catherine håller på att "svimma av lycka"; hon öppnar redan sin tandlösa mun till hälsning, då kungen, vilken namnet från fordom påminner om en behagfull och prålande varelse, häpen håller inne. - "Ack! mademoiselle", säger han, "så gamla vi blivit!". Han svänger om hästen, och den stackars gumman vänder åter till Fontainebleau så fort hennes stelbenta hyrkrakar kunna trava med sina sviktande ben. Auguste Luchet, en författare, som letade efter ämnen, lyckades att överskrida det ryktbara husets tröskel, tack vare en vän - säkerligen M. Divron - som hade fritt tillträde. Om detta besök har Luchet skrivit en lika vidlyftig som målerisk berättelse. Genom en fönsterlucka, vars glas var överdraget med smuts, tittade han in i huset: nattsvart mörker; hans följeslagare, som var mer förtrogen med anordningarna, visade honom likväl, hopkrupen i ett hörn, "en sak, som var mindre mörk än det övriga", och som han ropade på med hög röst. Luchet hörde ett kraxande: - Vem där? Och efter det lugnande svaret rätade den hopkrupna figuren långsamt upp sig ... Det var Spader äss. Hon kom fram till fönsterluckan och betraktade dem med förvånade och misstänksamma blickar; därpå stack hon ut en nyckel genom gallret: de två besökande öppnade oförskräckt porten. Portgången är spärrad av den gamla, på sina hjul utan skenor hopsjunkna karossen, nu i spillror; bland skräp och gamla korgar på väggarna ses en tavla av Mignard. I köket, där den gamla kvinnan, nedkrupen på hälarna framför elden, övervakar en gryta med misstänkt utseende, äro en hop föremål uppstaplade från golv till tak: kantstötta Sèvrestallrikar, bordsilver, figuriner av verde antico, sidentyger i trasor, tavlor, tapisserier, bronser, kaméer, kristaller, allt "sammanhållet, hopkittat av lager av fuktigt stoft och damm". Persilja står i vatten i ett dryckeskärl av ciselerat silver; ett halvätet ägg ruttnar i en äggkopp av bergkristall; skum ur grytan besudlar ett Palissyfat; en flamländsk tavla tjänstgör som lock på en kruka. Det bredvidliggande rummet, till den grad överfullt att man knappt kommer in, är ett äckligt sammelsurium av möbler och trasor; längst fram står sängen, "fortfarande praktfull i all sin skröplighet" och behängd med spindelväv. I ett annat rum tjänar en Ribeira som lucka för spiseln; sachiskt- eller Sèvresporslin, svart av smuts, ligger radtals på det gistnade golvet; överallt spräckta tavlor - Titian, Van Dyck, Van der Meulen - stympade statyer, spillror, trasor, anlöpta juveler, högar av jordfärgat linne, emaljer, träskulpturer, kastruller, matrester, överdragna med mögel, namnlösa föremål, som ej kunna urskiljas i skumrasket och under möblerna. Och hon själv? Borttappad i smutsen, med en gul näsduk på huvudet, inklämd i en av fläckar styv tunika av vitt halvlinne, muttrar hon lösryckta, obegripliga meningar. Slutligen reser hon sig och tar med sina skälvande händer "någonstans i högen" ett stycke grön taft, som hon knyter över benen som ett slags förkläde. Nu börjar hon prata med en ännu klar röst. _ Jag krusar inte, eller hur? Jag hör till gamla stammen: jag är i den åldern, då man ej längre generar sig ... Hon går ständigt misstänksam, av och an och tar då och då en pris ur en med diamanter besatt snusdosa; inom räckhåll har hon en laddad pistol och en annan stor dosa full med snus "för att blända illasinnade". Hon stannar framför en snett på en konsol uppspetad byst av en ung kvinna med muntra och näbbiga drag: - Där har ni mig! säger hon och ger gipsen en kindpuss. Har jag haft en sådan panna, sådana ögon och detta vackra hår? Det skulle man ej kunna tro, eller hur? Och sedan, helt tvärt: - Tror ni, att jag skall bli fördömd? Varför skulle jag det bli? Jag har alltid varit en hedersman! ... Hon tog avsked av dem, visade dem dörren, som hon stängde
i tredubbelt lås, och kröp på nytt ihop i sitt hål.
|
KronanVerser, att sjungas av den, som blir så kallad
|
Karl X:de Bourbons sinnessvaghet
|
|
DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm
|
[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]