Bye Bye Blackbird text och midi |
Bye Bye Blackbird Quick Time |
brave.com |
Bye Bye Blackbird Jukebox Tebordet |
|
Lloyd-visan
noter: Visor från Dalarna Margareta Jonth Prisma, 1975 Herr Lloyd ifrån England till Sverige hitkom Att nyttigt och nöjsamt här jaga Att leka med rovdjuren först litet om Sen skinnpälsen utav dem taga. Den jägaren är i vårt land väl bekant På jaktäventyren så många, I skogar, i dalar, på berg och på brant - Väl kan han båd´ skjuta och fånga. I Dalom, de härliga minnenas land Med skogarna stora och täta. Där lyster den jägarn med bössan i hand Sin styrka mot björn-ram att mäta. Emellan Tyngeberget och Norra Hån I en socken man Malung månd´kalla, En ringader björn nu skjuten skall bli Men kom ej den gången att falla. Med Lloyd i följe på jakten där var Elg, Utter samt Svensson den arme - Hur oviss vår livstid, vår dödsstund hur snar! O Gud över oss dig förbarme! Vid ringningen Lloyd till Jan Svensson sad´ "Här skall du stå stilla med hunden"; Men Svensson ej lydde, vad Lloyd honom bad, Olyckliger blev ock den stunden. Herr Lloyd med de andra i ringningen ser Att björnen re´n grävit där hade. Svagt skymlar i buskarna mer och mer, Lloyd ögt till bössan nu lade. O Gud sig förbarme! det small samma stund, Däråt som Lloyd skjutit, han skådar Sin dristiga, trogna, dresserade hund - Den synen ej gott nu bebådar! "Vad!" säger herr Lloyd, "i all världen jag skjöt Min hund" - ack! det var mycket värre: "Se Elg du, jag tror att Jan Svensson jag sköt Förbarme sig Gud och vår Herre!" Och jägaren slår sig för panna och bröst Och ropar: "min vän harjag skjutit!" Och eko i bergen mångdubblat hans röst, Han fasar för blodet som flutit. Herr Lloyd kastar bössan ifrån sig så långt, Nu vill han ej björn skjuta mera. Han river sitt bröst, det blir honom för trångt - Vad gjort är, dock ändras ej mera. Den skjutne Jan Svensson Lloyd hem med sig tar Och läkaren honom besiktat: En kula ingången i örat satt kvar. - Det skottet ej illa var riktat. Och prästen och domarn herr Lloyd reser till: Vad lag bjuder, det vill han lida, Och änkan, Jan Svensson, han ock hjälpa vill. Sin dom nu herr Lloyd får avbida. Av den, nu beskrivna, så sorgliga jakt Olydnadens följd man kan skåda Om Svensson stått kvar, som befallts, på sin vakt, Han ej blivit skjuten i våda. Men nu sitter änkan med barnena små I fattigdom, sörjer och gråter Men Gud henne styrke, Gud allt han förmår, Han hjälper, hugsvalar, förlåter. |
| Dagens visa 2003 juli 30 |
|
Axel och Hilda text: J. H. Chronwall (1870-tal) Bland Värends de sköna, de rika lunder satt ung Axel med sin Hilda uti en sommarnatt. Där språkades om kärlek, om forna dagars fröjd då lyckans sol hon glänste uppå sin middagshöjd. Den natten för Hilda var lika tung som glad sin älskade hon smekte, sitt bröst hon sakta lad´ intill hans trogna hjärta och kvad med sorgsen själ: Farväl I Manhems stränder, min älskade farväl. Från Norden, från Norden min fader bort mig tar Till Kaliforniens stränder i morgon bort han far. Vår kärlek vill han skilja, ty ringa är din börd. En son som du ej gärna av honom bliver hörd. Välan, då farväl! Dock må hatet få sin gärd. En son som jag, vid himlen, är ej din fader värd. På stranden vill jag sörja, vid havet vill jag dö, men aldrig vill jag glömma min ädla svenska mö. På stranden ej länge jag tänker dröja få. Jag längtar till den himmel där Nordens stjärnor gå. Där vill jag blicka neder på jorden varje kväll, och glädjas skall mitt hjärta om Hilda min är säll. Och vinden han förde ett skepp på blånad våg. På detta var skön Hilda - i moln snart skeppet låg. På stranden låg ung Axel och kvad med sorgsen själ: Farväl, farväl min Hilda, min älskade farväl! Men Hilda allena satt mången aftonstund uti sitt nya hemland, där var en lövrik lund. Där sörjde hon sin älskling, som än i Norden var. Vi skulle han däruppe allena bliva kvar? Men jorden och solen de rulla sina klot, och dubbelt nya öden får mänskan gå emot. Nu Hildas fader kallar sin dotter till sig in. Han ligger på sin dödsbädd - förändrat är hans sinn. Hör Hilda, min dotter, min käraste på jord, mitt samvet´ börjar vakna för stolthet uti Nord. Ditt hjärta sorg jag vållat, förkastad Axel är. Ack, om han dock här vore, jag hade honom kär! Så talte och lade sig gubben sakta ned. En vålnad. Än i drömmen hans rörda hjärta sved. Han dog och ned i graven han lades inom kort, men övergiven Hilda gick till sin lövsal bort. På stranden en afton, ej solen bärgad var, satt ännu sköna Hilda uti sin lövsal kvar. Hon tänkte på sin Axel, hon suckade hans namn, och vinden tog det sköna uti sin ambrafamn. Och näcken han spelte på böljan upp en sång och framför jungfrun trädde en yngling smärt och lång. Kom i min famn du sköna, förskjut mig ej jag ber! Den kärlek som mig hitfört sin bild i himlen ser. Din Axel, din Axel, han suckade, jag är från Norden har jag farit, du är mitt hjärta kär. På Manhems slätter aldrig jag mera trivas kan, sen turturduvan Hilda ur lunderna försvann. Kom Axel, kom Axel och vila vid mitt bröst! En hamn skall här dig givas, du är min enda tröst. O, Sveland du sköna, du härliga på jord, Jag vill din ära prisa. Flyg högt du sälla ord! Och solen den klara på purpurbergen låg till älskarna i lunden var liten Amor såg. Hur rosenläppar smektes, hur famntag gåvos där, vet varje Nordens tärna som en gång varit kär. |
[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |
[topp] | [till dagens visa 2001]
| Dagens visa 2002 juli 30 |
KärleksbrevetEtt brev jag nu vill skriva Till dig, min vän så kär; Ej Gud tillåta ville Att vi skulle träffas här. De många fläckar, förlåt, De komma sig av gråt: Tungt kostar det på att veta, Att vi blivit skilda åt Minns du de forna dagar, Vad sorg vi hade då, När far och mor och syskon Förbjödo mig till dig gå? Vi voro båda små, Och kunde så litet förstå, Vi gräto efter varandra, Då vi måste skiljas så. Föll i min håg en afton I gröna lunden gå, Och tusen stjärnor blänkte Högt uppå himlen blå Jag minns det som i går, Jag daggen strök av ditt hår Och vad med dig jag talte, Mig aldrig ur hågen går. Dina ögon så klara. Ljuset som lyser där, De mest hava förvållat Att du mig blev så kär. Därnäst ditt hulda tal, Din röst av näktergal, Och dina ljuva later Vållat mig hjärtats kval. Och din mun - den likna Vill jag vid fågeln, med list Satt i buren att locka Andra fåglar på kvist. Tänk, om den mun att rå, Den kyssa i tysthet få! Ack! Båd´ skogar och strömmar Skilja mig långt därfrå. Och dina händer, snälla Som lärkevingar små, Att de händerna trycka Få sakta då och då! Och så dit lena hull, Håret, med glans och gull; När jag det allt betänker, Bliver jag sorgefull. Om natten, när jag sover, Jag drömmer blott om dig, Och när jag vaknar åter, Stor längtan är hos mig. Jag drömde du hos mig var, Vi voro båda ett par. Men längtan är det enda, Jag har från den drömmen kvar. Ofta i aftonstunder Bort till vår lund jag gått: Jag sökte upp det stället, Där dina fötter trått, När skall jag få min vän Från forna dagar igen? Jag aldrig glömmer henne, Ack, minns hon mig väl än? Men våra ovänner alla Ha fått sin vilja fram. Nu får de gå och yvas, Men jag får gå med skam. Ack, ljuva vännen min, Min duva fin, min hind, De falska tungor vållat, Att du ej blivit min. Jag orkar mer ej skriva, God natt, min lilla ros. Må alla himlens änglar Dig alltid vara hos. Farväl min vän så kär, Jag får ej stanna här, Jag från dig avsked tager: Dock, hjärtat blir dig när. |
[topp] | [till dagens visa 2002]
| Dagens visa 2001 juli 30 |
|
noter - Musik kring Mårbacka Gunnar Turesson, Värmländska kulturtraditioner del X, Värmlands Museums Skriftserie nr 23, 1992 |
|
Fattom nu i glasen Upptecknad av Gunnar Turesson,
Fattom nu i glasen,
Om en syndaflod fick timma
|
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |