[Duke Ellington] | [My Wild Irish Rose]

[Den girige mannen] | [Svenskt blod rann för svenska vapen på svensk jord]

All of Me

All of Me lyrics midi

All of Me lyrics

All of Me MP3 (2)

All of Me MP3 (3)

All of Me MP3 (4)

All of Me MP3 (6)

All of Me MP3 (8)

All of Me MP3 (9)

Dagens visa 29 sep 2003

Länk: text och midi

melodin i midiformat

My Wild Irish Rose by Chauncey Olcott My Wild Irish Rose, The sweetest flower that grows, You may search everywhere, But none can compare With my wild Irish Rose My wild Irish Rose, The dearest flower that grows, And some day for my sake, She may let me take, The bloom from my wild Irish Rose.

En önskad visa -

Den Virtuella Vaxboken

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2001]

En önskad visa -

Den Virtuella Vaxboken

Dagens visa 2002 september 29

Den girige mannen känd från början av 1890-talet textförfattare okänd Det var en gång en gammal girig man, som många skatter här på jorden vann. Han levde blott för denna snöda värld i girighetens band och bojor snärd. En dag han satt på praktfull blomsteräng och räknar över penningar i mängd. Då hörs bredvid en barnaröst så klar som frågar: Är det blommor som du har? De blommor som framför mig ligga här, de äro lika vackra som de där. Det där är pengar och dem dyrkar han men vi få se att de ej hjälpa kan. Nu höres åter barnets glada ljud: Säg vilken bön uppsänder ni till Gud? Om ni på denna fråga ger mig svar så skall ni få den krans jag bundit har. Den gamles levnad träder fram med hast, han minnes nu att han en moder haft, som bad med honom morgonen och kväll, och denna tid den framstod nu så säll. Den gamles blick den börjar spela nu. Han frågade den lilla vän: Vem är du? Jag är Maria, mammas lilla vän som plockar blommor uppå denna äng. Nu får jag lov att skynda hem, ty si jag tror att mamma börjar ängslig bli. Nej, stanna än en liten stund med mig, om bönen vill jag höra mer av dig. Nu är det mitt på dagen lilla du. Ej kan jag bedja aftonbönen nu? Jo, mamma talade om Daniel som bad till Gud båd´ morgon, middag, kväll. På sina knän den lilla faller ner, och bad: O, Jesus, intag mig allt mer. Sen sad´ hon: Må nu Gud välsigna er! Och snart den gamle mer ej henne ser. Ett år därefter fanns den gamle, märk, uppå en bädd i plågor och i värk. En dag han hade blivit överkörd, men ifrån död till livet var han förd. Då läkaren uppfångade hans ljud, då märkte han det var en bön till Gud. Det var den bön Maria bad förut, och den var honom kär till livets slut. Sin penningbörs han gav åt läkaren och sade: Bygg ett barnhem nu för den, att många barn sig lära bedja få. Plantera där omkring en blomstergård. Den lillas krans är mig så älskelig, den skall i gravens kammar följa mig. En stund därefter gick han hem till Gud, och nu han höjer helig lovsångs ljud. Ett femårs barn begagnar Herren Gud att till den gamle föra fridens bud. Må Gud beskydda sin kära små att de i livets vändningar bestå.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa
2001 sep 29

LÄNK TILL Finska kriget 1808 och 1809

Allmogeresningen 1811 Svenskt blod rann för svenska vapen på svensk jord! Källa: Alfred Kämpe, Svenska allmogens frihetsstrider, Frams förlag, 1918 Lantvärnsskandalen Efter det mycket omtalade kriget 1808-1809 var Sverige fullständigt utarmat, och synnerligast allmogen befann sig i ett fruktansvärt nödläge. Man syntes långt upp i adelsklassernas härsklystna kretsar vara  fullständigt ense därom, att herremakten, för vilken konungen fick kläda skott, var orsaken till rikets förfall, dess sönderdelning och ruin. De blodiga nederlagen på slagfältet ha dock av samtid och eftervärld omsatts i historia, saga och sång, utan att avseende fästs vid allmogens och andra förtänksammas högljudda klagomål, och därför skall här med några ord omtalas den tröstlösa händelsen 1809 - direkta anledningen till 1811 års allmogeresningar, då landets ungdom offrades på slaktbänken. Man förbigår på rättroget håll nästan ständigt den stora lantvärnsskandalen, då tusenden av allmogens ungdom lämnades att dö i öppna båtar ute på Ålands hav eller i gränderna och rännstenarna i Stockholm. Detta lantvärn drog mest ut ur de fattigas hyddor, vilka alltid äro konungens trognaste vänner. Man bildade därav enstaka skaror, gav det till anförare, gamla uttjänta, liderliga och försupna officerare eller ock ynglingar av dess egen ålder, vilkas ära och karaktär visserligen voro obefläckade, men som förstodo sig lika litet på krigskonst, som de, vilka skulle inövas. Många förmögna bondgossar, som kunde betala, lösköpte sig från krigstjänst; alla fattiga blevo kvar; ja, man behöll sådana, som till växt och styrka liknade 12 till 14 års gossar. En tyfussjukdom, lantvärnssjukan, mejade ned massor. I början av en kall november, inlupo skärgårdsflottans första fartyg med massor av dessa ynglingar ombord. Två, tre dagar blevo de till en del av öppna jakter och skutor bestående fartyg liggande på Strömmen; de lågo där i november, då det snöade och frös, utan att man bragte de där inpackade i varma kamrar, ja, utan att man ens gav dem på dessa skepp det nödvändiga av mat och dryck, ännu mindre av läkemedel. Två, tre nätter kamperade flera tusen av flottans lantvärn under bar himmel i Sveriges största stad, där en fientlig här av 50,000 man inom få timmar lätt funnit bekvämare kvarter. Hur frågar en främling, som hör dessa fasor, hur kunde svenska hjärtan vara så tillslutna för sina landsmäns lidande, att huvudstadens borgare ej gottgjorde, vad krigskollegii pliktförgätenhet försummade? Jag svarar, det var ej blott hårdhet och känslolöshet, Det var fruktan för landsplågans inträngande i husen, som gjorde det. Slutligen funno de likväl tak över huvudet, men de flesta för att snart befolka lasaretten, d. v. s. kyrkogårdarna. Men endast lantvärnet dog. Högst få av invånarna blevo offer för smittan. När därför Karl Johan valdes till tronföljare och adopterades av Karl XIII, hade ännu icke de omedelbaraste intrycken hunnit förflyktigas. En storm av oro och förtrytelse uppstod av denna anledning, när kronprinsen genom det nödtvungna krigstillståndet med England krävde utökade försvarsanordningar. En förordning utfärdades den 23 april 1811, att en utskrivning av 15,000 man till förstärkningsmanskap genast skulle företagas. 1811 års allmogeresningar I Uppland, Södermanland, Skåne uppstodo i maj oroligheter. Böndernas budkavlar framtogos igen, för sista gången kan man säga, 1811 och kallade till samling mot herremännens anslag ty det var den gamla berättigade misstron, som gick igen. Det gamla agget över seklets ofrihet blossade upp särskilt över hela den del av Skåne, som kan kallas herregårdsbygden. Här och var började man i tysthet hålla folkmöten - på Allerums fäbod, på Tunabergs backe, på Rynge gårds ängar... Det tutades i byahornen, det ilades bygderna runt med budkavle. På samma fält där hundra år förut fältherren Magnus Stenbock i spetsen för nyligen i vapen inövade skånska bondpojkar besegrade och ur landet bortjagade rikets fiender, hade nu blomman av segervinnarens efterkommande, skånska allmogens söner, lägrat sig flockvis i närheten av Helsingborg, de från Kullen blåklädda, alla åt Allerumsvägen, de övriga med vitgrå tröjor, längre nedåt Fredriksdal. Man läste på dessa unga pannor bekymmer. Men också mod och beslutsamhet. Det fattades blott en ny Stenbock för att se fädernas bedrift förnyad, om det gällt... men denne Stenbock fattades verkligen. Det hade naturligtvis, om myndigheterna betraktat de missnöjda vid Helsingborg som människor, varit högst angeläget, att samma varsamhet iakttagits som förnuftet fordrade, men i stället lär militären uppträtt synnerligen provocerande, som var att vänta i Skåne. De blodtörstiga husarerna, mestadels sammanrafsat folk av flera nationer, ryckte in så hastigt på allmogen, att det blev icke tid att självmant åtskiljas eller springa undan. Slaget vid Klågerup Den lugna tonen från Helsingborgsmötet var förbytt i hot. Bonddrängarna ströko omkring hoptals, plundrade och begingo våldsdåd. Det var icke allenast adelsgodsen, som hemsöktes, utan även prästerna, som på sockenstämmorna skulle verkställa ordern om indelning eller lottning, fingo sitta emellan.. Kyrkoherden i Lemneströ blev överfallen och illa misshandlad. Det gick ännu värre för de länsmän, som bönderna fingo fatt i. Bondehären, som redan räknade 1 500 man, växte dagligen. Nu hade den samlade bondehären beslutat, att deras första anfall skulle gälla Klågerups gods och slott. Rustningen bestod av högafflar, liar, påkar jämte ett eller annat skjutvapen. - Vi vill njuta lag och rätt till godo såväl som herremännen... Vi vill ej veta av något förstärkningsmanskap... Vi vill inte lotta eller spela på trumma... Vi vill inte vidare göra några hoverier... Vi vill vara herrar själva hädanefter... Nu ska vi betala inspektorn för gammalt... Hit med nycklarna till visthus och källare att börja med. Alla avgrundens hämndandar tycktes hava sluppit lösa för att på en gång vedergälla det förtryck, som Skånes arma frälsebönder i århundraden haft att uthärda av enväldiga egendomsherrar och dessas tyranniska förvaltare. Dödsångesten frampressade kallsvett på inspektorns panna, och frossbrytningar skakade hans kropp. Varje blänkande lie påminde hans samvete om de bitande ord, varmed han brukat avspisa de upproriskas böner om skonsam medfart eller understöd åt sig, hustru och barn, varje lyftad påk om de hugg och slag, han själv utdelat vid minsta ohörsamhet eller försummelse. Men nu kom hjälparen i nöden: Mörnerska husarerna hade ryckt ut med förstärkning och hjälp åt det hotande Klågerup. Sabelhugg haglade, bajonetterna färgades av blod, och kulor veno i luften. Svenskt blod rann för svenska vapen på svensk jord! De sköto till måls på dem och nedhöggo dem för blott tidsfördriv. I Malmö hade man glädjen att se Hampus Mörner komma intågande i täten för sina segrande trupper med flera vagnslass förvärvat krigsbyte: hötjugor och liar samt 200 fångar. De inpärrades på Malmö slott. Undan för undan inkastades nya "bovar". Slutsumman inspärrade lyder på 395. De skånska jordmagnaterna med lagens hjälp tvingade sina underlydande tillbaka i de sociala bojorna. Kronprinsen hade misstänkt gustavianskt intrigspel bakom resningen. Man ämnade återförvärva tronen åt Gustav IV Adolfs son, prins Gustav, trodde han, och ingen tog honom ur villfarelsen. Karl Johans krona var räddad.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm