Svenska midifiler från Musica Viva

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[För se han va´ så djäkla stark]

[Den 30:de november - Minnet av en skadlig furste]

LÄNKAR (30:e november)

En skadlig furste... Sinclairsvisan Kung Karl den unge hjälte Författaren - Anton Nyström

[topp] | [till dagens visa 2001]

melodin i midi format

Dagens visa 2002 november 28

För se han va´ så djäkla stark När Karl den Tolfte skulle ut mot turkarna att slåss. Då valde han till livvakt de tappraste bland oss. Och bland dessa var en Just en modig ungersven, Om vars bragder man vet att förtälja som så: Att han va´ så djäkla stark, Att han aldrig föll till mark, Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå. Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej. En dag han stod på kobron vid Dünafloden bred, Ett kruthus flög i luften, och han fick följa med. När den modige sven Kom till jorden igen, Se då sa´ han, fy fan! vad det här kostar på. Men se han var så djäkla stark, Att han aldrig föll till mark, Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå. Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej. Vid Narva var han med, där det blodigast gick till, Och där det var så hett, att man kunde steka sill, Och när han värjan drog ut, Varje gång utan prut Uppå spetsen av ryssar satt minst trettisju. För se han var så djäkla stark, Att han aldrig föll till mark, Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå. Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej. Vid Holofsin där ryssen fick sår i ryggen blott, Gardisten ock som hjälte fick kläda månget skott. Och när vila man gav, Tog han halsduken av, Och i den satt där kulor så stora som så. För se han var så djäkla stark, Att han aldrig föll till mark, Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå. Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej. En dag han order fick sig till fienden bege Och för att resan skulle så fort som möjligt ske, Stoppade han sin person Inuti en kanon, Och när skottet brann av var han framme också. För se han var så djäkla stark, Att han aldrig föll till mark, Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå. Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej. Till sist han slogs vid Bender vid turkarnas musik, Och bäst han tumla om uti den kalebalik, Man ett hugg honom gav, Så att huvudet flög av, Men då blev han så flat att han sade som så: Man må vara än så stark, Sist man faller dock till mark. Men fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå. Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2002]

En skadlig furste skola vi blott minnas såsom vi erinra oss digerdöden och andra ödeläggande farsoter. text: Anton Nyström Källa: Karl XII och sammansvärjningen mot hans envälde och liv af Anton Nyström Gernandts förlag, 1900 Inledning Att Karl XII kunnat bli föremål för någon sorts minneskult i Sverige, är ej lätt att förstå. Emellertid hände det otroliga. Människorna äro så konstiga. Ej blott de obildade kunna inbillas falska föreställningar, även personer med stor bildning kunna vilseledas ej blott av andras idéer, utan ock av sina egna. Suggestionens makt är oerhörd såväl i vaket som hypnotiskt tillstånd, och en ensidig blick på historiska tilldragelser och politiska spörsmål kan lätt suggerera glömska av vissa fakta. Denna suggestion är vanligtvis chauvinismen i en eller annan form, och poeter skapa oftast därvid opinionen. Samhällena borde låta sig angeläget vara att ej tillåta offentliga minnesmärken över andra än fosterlandets, kommunens eller mänsklighetens välgörare. De ha ju till mål att framkalla känslor av vördnad och tacksamhet, och de utgöra alltid viktiga element i ett folks uppfostran. Denne får ej snedvridas och minst av allt få barbari och urartning i ett människoliv bli föremål för nationalbeundran. "Den stora ofreden", som var summan av Karl XII:s livsgärning, skola vi ej frammana. Men det gör man genom det chauvinistiska firandet av denne skadlige kungs minne. En skadlig furste skola vi blott minnas såsom vi erinra oss digerdöden och andra ödeläggande farsoter. Man kan beräkna de genom Karl XII:s krig omkomna svenskarna till ungefär 460,000. Vill man göra sig en föreställning om, hur stor plats dessa, tätt sammanlagda, skulle upptaga, så visar det sig, om man beräknar, att 5 lik upptaga ungefär en kubikmeter, att de skulle utgöra ungefär 90,000 kubikmeter. Denna volym skulle bilda en fyrkantig hög med 90 meters sidor och 11 meters höjd. Ytinnehållet motsvarar i storlek Karl XII:s torg i Stockholm och höjden skulle nå 3 meter över huvudet på Karl XII:s bildstod. 1714-1718 Alla revolutioner mot den absoluta konungamakten ha framkallats av maktmissbruk och haft till mål avlägsnandet av den oefterrättlige monarken, sedan han vanvårdat och förtryckt sitt land eller lett det till branten av undergång. Avsikten med Karl XII:s undanröjande var närmast avskaffandet av envåldsmakten, och det av Karl XI förtryckta partiet var härvid drivfjädern. Målet tycktes vara att under sken av allmän frihet återgiva rådet sin förra makt och ånyo upphöja adeln. Hur väl än sammansvärjningarna mot Karl XII:s liv var dold, framgår den ändock tydligt nog, i synnerhet då tilldragelserna 1718-1719 betraktas i jämförelse med tilldragelserna 1789-92 och 1807-1809, vilka alla voro likartade. Huvudledarna för sammansvärjningen mot Karl XII skulle troligen blivit allmänt kända, om Görtz och Brenner ej avlivats och om ej alla rykten om lönnmord förkvävts av hans efterträdare på tronen. 1719 Ur poem vid Karl XII:s begravning (26/2 1719) Vyrdsam Åminnelse text: C. J. Lohman "Wår wise Kung är död! Inunder en Hans krona Låg nychtra Werldens skatt och mångas hiernebråk, Hans snilles ålder gick i ungdoms klädebona, Fördolder wisdom var Hans lefnads moderspråk. The wisas dater Lefnad war ock alla wisas Spegel. Wår kyske Kung är död. Tu lättia, flättia, kättia, I trenne spindlar, som plän wirka dödsens nät, Kund´ en af er wäl gift i Carols Rosor sättia? - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Ack! Landsens Far är död! Hans huldhet har en ända! Är något Swea barn, (thet ingen Swensker tror), Som Landsens Faders-lius i Mörker wille wända? 1722 Då ett antal av Karl XII:s gamla krigare, karolinerna, återkommo från den ryska fångenskapen (efter 1722), väckte de hos somliga genom sina skildringar av tidigare krigsbragder beundran för den enkle och tappre "hjältekonungen", vars försummelse och misshandling av sitt rike dessa krigare knappast kände till och vars falska politik de ej kunde bedöma. Hela den timade revolutionen efter Karl XII:s död är det mest talande vittnesbörd, att han ej var saknad, utan tvärtom avskydd av flertalet av de styrande. De flesta av hans forna vapenbröder hyllade, på grund av hans maktmissbruk, frihetens grundsatser och mottogo tjänster och belöningar av hans efterträdare, sedan enväldet avskaffades, vilket väsentligen skedde genom dem. Görtz´ dom var i själva verket en dom över Karl XII. Sådan historien på Ulrika Eleonoras tid behandlades, fick ej ens Karl XII:s fel framställas, och drottningen visades mycket undseende av hävdatecknarna, då de kände hennes månhet om såväl broderns minne som kronans majestät. Det var att visa bristande vördnad för överheten att omtala fel och orättvisor, begångna av kungar, och det gällde som en plikt att ej låta eftervärlden få kännedom om de regerandes missgrepp. Utlänningarna bedömde Karl XII synnerligen strängt och gycklade ofta med hans krigskonst och statskonst. 1731 Voltaire uttalade i sitt arbete Karl XII:s Historia (1731) en skarp och träffande karaktäristik över den svenske slagskämpen, och hoppades, att det "ej funnes en furste, som vid studiet av Karl XII:s liv ej skall bli kurerad för erövringsgalenskapen". "Om någon furste eller minister skulle finna oangenäma sanningar i detta arbete, må de erinra sig, att de såsom offentliga män äro skyldiga att inför allmänheten stå till ansvar för sina handlingar och att historien är ett vittne och ej en smickrare." (Voltaire) Andra författare i utlandet framställde honom som en krönt tiger, en hämndlysten och blodgirig furste. 1732 Kort efter utgivandet av Voltaires arbete började ett egendomligt omslag i uppfattningen av Karl XII äga rum hos ett antal svenskar, som i onykter chauvinism tycktes vilja, för att så säga morska upp sig för att som ärliga svenskar hålla den för Sveriges ära så besvärlige tänkaren stången. Detta omslag sammanhängde tydligen med den år 1732 bildade adelsorden "Avazu och Vallasis", som med årliga minnesfester firade Gustaf II Adolf och Karl XII. Den unge ämbetsmannen O. Dalin blev ordens skald, och dess främste ledare voro K. Gyllenborg, fordom Görtz´ medarbetare, och K. G. Tessin, båda tillhörande det snart allt mäktigare hattpartiet, som kom att undantränga A. Horn och hans parti. För att göra Sverige stort och mäktigt ville hattarna, bombastiskt nog, krig med Ryssland, under det Horn och hans parti höllo på freden, varför de fingo öknamnet "nattmössorna". Till den ändan skulle nationalfåfängan eggas, och man fann tillständigt att för att väcka en krigisk stämning avsiktligt frammana Karl XII:s bild. I sanning, man känner sig något flat att som svensk nödgas läsa om slik s. k. politik. 1738 Dessa visa statsmän, som då höllo i statsrodret, [Vid riksdagen 1738 ägde maktförskjutningen rum; från mössor till hattar] byggde på nationens obekantskap med Karl XII:s verkliga historia och det förbleknade minnet av de blodiga krigen samt de förfärliga förlusterna. 1739 Av synnerlig betydelse för allmänhetens uppfattning av Karl XII blev den beryktade Sinclairsvisan, som skrevs 1739. Visan spriddes i otaliga exemplar kring landet och med den beundran för Karl XII och ett ökat hat till Ryssland. Hämnd och krig blev dagens lösen, och Sinclairsvisan blev hattpartiets poetiska krigsförklaring mot Ryssland. Sinclairsvisan fortlevde mer än ett århundrade i folkets minne, och otaliga voro de, som blott kände Karl XII sådan den chauvinistiske poeten förskönat hans dystra skugga. 1741-1743 Det var som en förbannelse vilade över Karl XII:s namn. Ryska kriget 1741-1743 blev en ny olycka för svenskarna. Sverige förlorade 40,000 man - till stor del genom sjukdomar på grund av brist och nöd, alldeles som vid sista kriget med Norge - och nu begingos åter, liksom efter Karl XII:s fall, två politiska mord, i det generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock dömdes till döden och halshöggos för dålig ledning av kriget och av partiskäl. 1751 Efter den holsteinska dynastiens uppstigande på tronen (1751) fingo vedebörande nya, dynastiska såväl som monarkiska skäl att söka framställa Karl XII i en ljus dager. Frihetstidens inskränkning av kungamakten, som var allt för hänsynslös och grumlades av så mycken personlig beräkning, kunde ej annat än framkalla strävan att stärka kungamakten, synnerligast sedan faran för utländska makters välde över Sverige blivit allt större och ett olyckligt krig med Ryssland varit en följd av korttänkt partipolitik. Karl XII:s styrelse skulle nu förgyllas och till den ändan förfalskades åter historien och framställdes oppositionen mot Karl XII i en möjligast ogynnsam dager. Det var ej kungen, utan rådet, som vållade Sveriges lidanden, högadeln hade blott stämplat för att själv få makten och det var frihetstiden, som störtade Sverige från sin storhet, ej Karl XII, o. s. v. Voltaire! du varit stor, om du allena diktat; Du mot vår store Karl en ilsken fjäder riktat, Och efter skugga sökt, där bara solsken är. Själv finner du dig vara mes; I harmen skriker du mot hjältar. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Men hör, Voltaire, och I, som krypen i hans fjät, För himmel, jord och hav högtidligt jag förklarar: I ären mesar var och en, Som tadlen Karl den tolvtes ben. (Wallenberg) I utlandet väckte detta svenskarnas lovprisande av Karl XII löje, och man skrattade åt deras menlösa försök att göra honom till ett helgon, "ehuru de själva måst bära martyrplågorna." En av Voltaires beundrare skrev om Karl XII, att han var en "okunnig människa, som var han drog fram lämnade elände efter sig". och utropade: "Måtte Gud bevara människosläktet för sådana kungar!" I slutet av 18:de seklet hade hjältekonungens rykte och därmed ock chauvinismen mycket förbleknat. 1796-1809 Att Gustav IV Adolf skulle hysa en särskild dragning till Karl XII, förstår man lätt. En viss likhet fanns emellan dessa båda typer för härskaregalenskapen; ärftligt anlag till själsanomali fanns hos båda och en befängd uppfostran ingav den förre liksom den senare högmod, egensinnighet, självtillräcklighet och fordran på blind lydnad såsom innehavare av kungamakt med Guds nåde. Gustav IV Adolf, som lärer ha varit övertygad om, att Karl XII:s själ överflyttat i hans person, såg i denne abnorme monark en man att efterlikna. Liksom Karl XII, gav slutligen Gustav IV Adolf tyskarna företräde framför svenskarna och skydde ej maktspråk för att bryta den frihetsanda, som röjde sig, i synnerhet hos adeln. Ej nog med att Gustav IV Adolf skall ha under de sista olycksåren låtit avlyfta locket till Karl XII:s sarkofag för att genom beskådande av hans kvarlevor hämta styrka, han lärer ock ha påtagit sig hans dräkt för att vid finska krigets utbrott känna sig som en hjälte. Härom har Runeberg i dikten Konungen i Fänrik Ståls Sägner skrivit en ypperlig satir: Kung Karl den tolvtes handskar Vi vilje lägga an; Det är i dubbel mening, Som Konung och som man. Vi vilje kring oss gjorda Den store hjältens svärd Och slå som han med häpnad En svag, försoffad värld. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Och konung Gustav Adolf, Högtidlig lik en gud, Stod snart för allas blickar I Karl den tolvtes skrud. Han var för stolt att tala I denna stund, han teg, Han gick ett varv i salen Med jättelånga steg. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Återigen var det liksom en förbannelse åtföljt Karl XII:s minne. Hans krönte efterliknare lät Ryssland, för fjärde och sista gången på ett århundrade, erövra Finland, och själv framkallade han en sammansvärjning inom adeln emot sig, vilken kostade honom Sveriges krona. 1818 Då den götiska skolan efter Finlands förlust sin fosterländska iver sökte att uppliva minnet av forntida nordmannakraft, framställdes Karl XII av denna skolas diktare såsom ett värdigt föredöme. De glömde därvid den historiska verkligheten för att ensidigt blott se på vissa sidor i "hjältens" personliga liv. De Napoleonska krigen hade satt alla folk i harnesk och krig var dagens lösen, varför ock här som över allt en krigisk stämning var rådande. Därigenom kommo gamla barbariska krigsideal att åter framdragas för att väcka folken till nytt liv, som man menade. Forntiden och medeltiden med de göters vikingabragder skulle nu tjäna som mönster för nyare tiden, och då skulle vikingahövdingen Karl XII göras till en förebild för svenska nationen. Det var genom inflytande av denna riktning som Esaias Tegnér så okritiskt och så chauvinistiskt diktade den allt för länge här sjungna krigssången Kung Karl den unge hjälte. omkring 1850 Den exakta forskningen och den oväldiga kritiken ha från mitten av 19:de århundradet i fråga om Karl XII:s historia i professor F. F. Carlsson och Anders Fryxell fått de mest framstående målsmän. 1862-1868 Att det elände, som denne dålige och i sin härskaregalenskap hänsynslöse regent förorsakade sitt land, har kunnat till den grad förbises, att man kommit att resa en staty åt honom i Sveriges huvudstad, har varit möjligt endast genom en nästan oförklarig nationalfåfänga, som låtit ett antal svenskar yvas över denne sorgligt ryktbare slagskämpe i stället för att i honom se den farlige dåren. Resandet av denna staty år 1868 har en besynnerlig historik, som utvisar, huru fosterlandskänslan ibland kan vilseleda de mest klarsynta. Ryska regeringen utfärdade 1862 en ukas, enligt vilken alla minnesfester över ryska segrar skulle upphöra att firas, med undantag av festen över Pultava-slaget. Detta undantag bragte somliga sinnen i vårt land i rörelse och medförde en stor Pultava-fest i Stockholm den 9 Juli 1862 samt ett upprop om resandet av en staty åt Karl XII. Bland dem, som verkade härför var, så otroligt det än låter, August Blanche. Sammanfattning Ett fel i den opinion om Karl XII, som utbidats av somliga diktare, är att den ej grundats på den historiska verkligheten och att den ej tagit hänsyn till stämningen i Sverige hos hög och låg på hans sista regeringstid, då Karl var flertalets fasa. I stället har man under inflytande av chauvinistiska idéer och intressen för forntida hjältebragder av de göter och de svear, slagit den s.k. "hjältekungen" tillsammans med andra bragdernas män, men glömt de galenskaper han begick, den hallstarrighet, varmed han motsatte sig sina bästa rådgivare, det elände, vari han försänkte sitt land och sitt folk, och de hundratusental, vilkas liv han offrade för sin krigsmani.

LÄNKAR

En skadlig furste... Sinclairsvisan Kung Karl den unge hjälte Författaren - Anton Nyström

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm