A Tribute To Old Time Country Music

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 mars 28

Fröken, giv mig himlens nummer text och musik: Charles Harris noter: Visan vi inte minns Sveriges Radios förlag, 1980 Pappa, här är tyst och ensligt, sedan mamma gick till Gud. Men hon kommer nog tillbaka, om hon blott från oss får bud. Jag ska be min mamma komma för att stanna hos oss två. Hjälp mig upp till telefonen! Nu jag ringer på: Fröken, giv mig himlens nummer, har du mig förstått? Mamma bor däruppe, ser du, i ett stjärneslott. Tänk vad hon blir lycklig, när hon hör min röst idag! Mamma efter dig vi längta, pappa min och jag! Fröken borta på stationen satt så rörd invid sitt bord, leende emellan tårar lyssna´ hon till barnets ord. Stackars liten, jag vill skänka mammas lilla flicka tröst! Och i telefonen ljuder nu en vänlig röst: Här är mamma, du min egen kära lilla vän, snart nog hem till dig och pappa kommer jag igen. Mamma, kyss din lilla flicka, mina kyssar tag! Mamma, vad vi två bli glada, pappa min och jag!

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 mars 28

Henrik Bernhard Palmær

Yttersta domen i Kråkvinkel. text: Henrik Bernhard Palmær Kråkvinkel = Linköping biskop X = biskop Hedrén domprosten Y = Domprosten Lidman (Emedan herr biskopen är obekant, som storhet betraktad, har författaren beteckna honom med en av de sista bokstäverna i alfabetet. Här (domprosten Y) gäller samma anmärkning, som vid X.) Åtal väcktes för artikeln. Utgången av det hela blev att Palmær av jurun frikändes.

Jag låg och sov och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sover på tagelmadrass; och därav kommer förmodligen, att mina drömmar hava någon anstrykning av häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge jag var barn och sov i dunbädd, voro mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning av fjäderfä. Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de övriga Kråkvinkelboernes gravar. Då blåste ärkeängeln Mikael i dombasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles fort; ty jag ägde ingenting, ej en gång en skjorta att taga på kroppen. Tänker du, sade en av Kråkvinkelsboarna, tänker du alldeles naken framträda inför vår Herre? Varför icke svarade jag, går jag icke i de kläder, som Kongl. Majestät och Kronan bestått mig? När ärkeängeln Mikael upphört att blåsa, framträdde ärkeängeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog över Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som hade studerat latin, svarade adsum. De övriga hojtade på svenska. Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X. Var kan biskop X. vara? frågade ärkeängeln Gabriel. Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers excellens! - ty alla ärkeänglar äro excellenser, fast icke alla excellenser äro ärkeänglar - Ers excellens! Ett så högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen avlöpa utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den andra där. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt huvud. Då log ärkeängeln Gabriel och sade: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med huvud, emedan Han aldrig givit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är. Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig äntligen sådan, som han var. Sedermera passerade ungefär en fjärdedels timma, varunder ingenting passerade. Emellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort - t. ex. åtskilliga tidningsartiklar - och det goda jag underlåtit - t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i - - vad heter det nu igen? Den barmhärtige Guden skall nog förlåta mig alltsamman, sade jag till mig själv, sakta men förtröstansfullt. De övriga Kråkvinkelsboarna voro också vid gott kurage, somliga av dumhet och somliga av religiositet. När kvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjärnetältet, som var uppspänt över slätten. Vår Herre framträdde därur, och genast bör´jade hela skaran av de ringare änglarna eller, så till sägandes, änglapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men - mitt herrskap! - nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskriva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansikte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad av elementerna. Vår Herre ställde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida. Hej! nu äro vi saliga! ropade Kråkvinkelsboerna; och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Även jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen av ordet får. Jag trodde mig hava märkt ett skimmer av smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? frågade jag mig själv; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljutt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blev egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet av min varelse, i början otydligt - men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet - bä. Det var rösten av en liten, helt liten lammunge, som bräkte ur djupet av min varelse. - Jaså, sade jag då, jag ser, att det äger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de övriga Kråkvinkelsboarna. Men en fanns ändå, som icke var glad. Det var Hin Håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent av befolkningen och hade tagit med sig en säck, vari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! tänkte jag vid mig själv, att vara en sådan fähund, som han är, har ändå Hin Håle bra måttliga anspråk. - Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blev han övermåttan bedrövad. Huvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y.; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom. Titulus kan, sade jag och vände mig till Hin Håle, allsicke hava några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y. Det vore fan, sade Hin Håle. Och vilka skulle dessa skäl vara? frågade jag. Till att börja med, så är han en jesuit, sade Hin Håle. Ingalunda! sade jag. Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade konungarnas hjärtan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämt att kalla herr dvärgen och domprosten Y. en jesuit. Kan väl hända, sade Hin Håle och borttorkade sina tårar. Men det var ändå en för god karl att gå miste om, sade Hin Håle. Och varmed skulle titulus hava pinat honom, ifall han råkat i tituli våld, frågade jag. Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller, svarade Hin Håle. O vilket sataniskt påfund! utropade jag. Vilken raffinerad grymhet i uppfinningen av kval! - Håren reste sig på mitt huvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm