|
Claes Uggla
på "Svärdet" 1676.
text: Oscar II
Ur Oscar Fredriks
samlade skrifter del I, 1905
Hvad storm genom rymderna går!
Se, väldiga åskmolnet står
Med krossande blixt i sitt sköte.
De yrande vågor till möte
Så ängsligt slår måsen sin lof,
Och korparne skreko på rof
Men ljuslockig Delling sig döljer
Och bäfvande anletet höljer
I sörjande skyarnes dok.
Ett dödsbud bland böljorna lopp.
På Dannebrogs drakar i topp
Stridstecknet, det blodröda, flammar;
Sig vända ektimrade stammar
Mot "Cronan", hvars tredubbla lag
Böd fiendes aktning i slag,
Som samm lik en konung på hafvet,
Men ack! i dess djup blef begrafvet
Vid stormens fördubblade dån.
Hur präktigt! Se, lågan slår ut.
Det hviner; - en knall, - det är slut! --
Men åter går striden på vågen
Mer högljudd än vindar i tågen
Af jagade drakarne gny.
Förgäfves den fege vill fly.
Han ser blott vidtgapande grafven.
Djupt under sin fot - eller glafven.
Som öfver hans hjessa är höjd.
Kring "Svärdet", med flagga på mast,
Församlas, tätt slutna i hast,
En handfull behjärtade männer -
Claes Ugglas kamrater och vänner -
Och striden förnyas med fart.
Dock skingrade, krossade snart,
Clerck, Grönvald och Dünkaerk sig draga
Ur leken. - De voro för svaga,
Och "Svärdet" blir lämnadt allen´.
Men Ugglan var aldrig för god
Att fånga: - det kostade blod!
Fast Tromp och Nils Juel och flera
Ej tröttna att vildt kanonera,
I nätet han blir dock ej snärd.
Det spränges af tve-eggadt Svärd,
Högt svingadt på fradgande vågor,
Vid glans af förhärjande lågor,
Med död på sin härdade udd.
Som björnen, orubblig och fast,
Stod Uggla ännu, då med hast -
Hur hjälten än spejar och vakar -
Vid stäfven en brännare hakar
Sig lömskt och med flammornas sken
Omhvärfver de kämpande re´n.
Och lågor - en gnistrande kedja -
Båd´ bogen och topparne svedja -
Själf fienden bäfvande flyr.
Då ljuder ett bärgningens ord:
"Vi springa i luft - Öfver bord!
Till räddning sök spillror, som flyta
Kring vraket på skummande yta!
Re´n nalkas vår sista minut,
Fort, skyndom ur lågornas ut!"
Och ändtligt de tappraste sveko,
För vapenmakt icke de veko,
Men blott för den kväfvande rök.
Claes Uggla den brådskan ej led.
Han stod "som i djupaste fred";
Stod kvar, tills han ensam sig finner
På däck, som i lågor försvinner.
Stolt synar han ännu en gång
Sitt sjunkande skepp. Med ett språng
Se´n modigt han störtar i vågen
Och kväder, med döden i hågen,
Med blicken på brinnande flagg:
"Vingade stunderna ila.
Snart i den djupblå sal
Tröttade kämpen får hvila.
Böljan är sval,
Vinkar mig ned efter striden,
Ned till den eviga friden.
Saknad dock följer. Dig Rana
Gästar jag ej som vän.
Längtande blickarne spana
Uppåt igen,
Om ej i slukande bölja
Älskade draken får följa.
Grånade flaggmannen vaggen,
Vågor, än en sekund!
Lågor, fort stigen mot flaggen!
Härligt en stund
Blågula dukarne brinne!
Sedan vi båda försvinne!"
Så kvad han. I rökmoln försvann
Den flagg, för hvars ära han brann,
Och hjälten med mattade händer
En hälsning till afsked den sänder.
Se´n sjönk han i svindlande djup,
Föraktande räddarens slup.
Sin ära han funnit i hafven:
Där söker han hvilan och grafven,
Och dit följer "Svärdet" sin chef.
|