källa: August Blanche och hans samtid af Nils Erdmann Bonniers, 1892
Uti min barndom kände jag en kvinna,
Så frisk och skön som sommarens juniros.
Jag såg dess kinder blomstra, ögon brinna, -
Hur trevlig var hon ej att vara hos!
Hon kallades av alla Lill-Katrina,
Av far och mor, av mig och syskonen;
Och hennes glada stunder voro mina,
Ty hon var min och alla barnens vän.
major Karl Ocuchterlony
Till Stockholm anlände en ung kvinna av folket, vid namn Katarina
Hedberg, dotter till en grenadier på Sandva torp i Bergslagen.
Den vackra, intelligenta och behagliga unga flickan, "Lill-Katrina",
anställdes såsom barnjungfru hos räntmästar Ouchterlony.
Där gjorde hon bekantskap med en ung magister Bergvall, prästson
från Värnamo och även själv präst, informator
i familjen.
Hon ville ej stå i vägen för den framtid som han drömde
om, ville ej med sin fattigdom öka hans eget armod och valde såsom
klok kvinna av folket att leva livet med en man av den samhällsklass,
vilken hon själv tillhörde. Hon gifte sig med en hovslagare,
Johan Jakob Blanch, tillhörande en släkt, som hade invandrat
från Belgien, och medförde i boet en liten gosse, som hette
August, född 1811 och frukten av hennes kärlek.
Bergvall blev sedan gift med en ganska rik änka, vilken ägde
ett stenhus vid Klara Norra Kyrkogata, steg till regementspastor vid Livgardet
till häst och kyrkoherde i Ladugårdslandet 1822 och förde
under en tid den rike mannens liv.
Hovslagaren Blanch var ibland mindre välvillig mot August; denne
brukade tjäna honom till skottavla för hans missnöje.
"Så ofta han höjde sin röst, blev jag mycket skrämd,
och mina ögon sökte då min moder", säger Blanche genom
Ekström i En skådespelares äventyr.
Hovslagaren kallade honom hånleende prinsen.
Blanche såg i modern städse ett ideal; han älskade henne
varmt, beundrade henne högt; modern var för honom kvinnan sådan
hon bör vara.
August Blanche som blev med åren en erkänd tidningsman, teaterman,
romanförfattare, politiker med mera.
När August Blanche ärvde som universalarvinge efter sin "vän"
Bergvall, blev modern värdinna på ett Malmgården som blev
en central punkt i kulturlivets Stockholm 1850- och 1860-tal.
Efter moderns död togs rollen som värdinna över av en
halvsyster.
August förblev ogift och när han vara nära en ändring
av civilstånd ställdes han inför ett val, fästmön
eller modern. August valde modern.
En gång sade Blanche till en vän som blivit änkling:
"Trösta dig, en fästmö och en hustru kan man få
igen - en mor aldrig!"
Sedan den 6 december 1868 vilar August bredvid sin mor i Norra kyrkogården,
Solna. Han följdes av tusen och åter tusen på den sista
färden. En hjältes begravning.
Som politiker, via sin tidning eller som tal i Borgarståndet slogs
han för kvinnans rättigheter.
Han försvarar kvinnans arvsrätt till tronen.
"Korteligen, det är drottning à la Victoria vi önska
vårt land såsom det starkaste värn mot alla partiers maktbegär
och ärelystnad." (Illustrerad Tidning, 1858.)
"Somliga anse hennes uppgift vara att hemma styra och ställa till
trevnad och bekvämlighet, kanske fläkta flugorna från oss,
när vi sova middag; andra att hon skall hålla köket vid
makt, ehuru det kan vara, tu tal, om ej mannen bättre lämpar
sig för denna avdelning då han onekligen i den vägen äger
en mer förfinad smak än hon; och nog möter man ofta män
av hög samhällsställning, vilka röja sådant anlag
för ifrågavarande hushållsdetalj, att man verkligen kunde
tro dem ha misstagit sig om sin rätta kallelse på jorden.
- - -
Men att förneka den ogifta kvinnan rättigheten att, liksom
mannen ärligt försörja sig i den riktning hennes anlag eller
bildning bestämmer, det är himmelsskriande, och det blir dessutom
en nationalförlust, om man undantränger henne från platser,
dem hon mången gång med större skicklighet och med mindre
kostnad för det allmänna kan fylla." (Borgarståndets protokoll,
2 februari, 1866)
|