Lika som ljus
hjälper andra upptänt
Lika som ljus
hjälper andra upptänt.
Ju bättre det lyser
ju förr bliver änt.
Så halp Konung Gustaf
mång Evangelisk man,
Både i Sverige
och främmande land.
När en av de hulpne
vek honom ifrån
Ju mer måtte han
i farlighet stå.
Fäkta för läro sann
in till sin död;
Dotter hans var då
så liten en mö.
O vad jämmer
i landet då var
När kongelig hjälp var borta
och fienden var kvar.
Då hotas vart liv
i Svea land bor,
Med Romska Örnens
hiskeliga klor.
Den motgång föröktes
med farligt besvär,
Som sten på bördo,
av Danske mans här.
O krig, huru länge har du
plågat vårt land,
Att allmän fred
ingen minnas kan.
Land, städer,
änkor och faderlösa barn
Har du gjort elända
med ditt garn.
Mången utarmat som
förr har varit rik,
Huru många
tusen lagda i lik.
Fängslade, sargade,
drivna av land,
Lemmalös och halt,
ingen räkna kan.
Skonte ej svag,
ej den hjälte var,
Slog ut av häst
den gullkronan bar.
O att man kunde
dig binda vid sten,
Sänka i havet,
vänta aldrig igen.
När synden vår straffas
med denna krigsnöd,
Uppväckte Gud en
Svensk ädel mö.
Hon beder först Gud
om hjälp och god råd,
Sedan strider hon
emot krigshärar två.
Fast de voro mäktiga
och Jungfrun var ung,
Lell vaktar hon sina
både för Kejsare och Kung.
Gud, den hon tröste uppå,
gav seger god,
Fienden begynte
hava passeligt mod.
Så som hon älskade
mer fred och ro,
Än många segervinnare
som utgjuta blod.
Ty gjorde hon fred
men kong Christierns här,
Först bort lade
Örligsens mång besvär.
Vidga sitt rike
du ymniga land,
Slott, städer, öar
och mången god hamn,
Tillhöra barnen nu
Götas och Svens,
De ligga så vackra
vid Danemarks gräns.
Sexton hundrade
fyratio och åtta vid lag,
Den andra November,
en lycksalig dag.
Gjorde hon fred
efter allas begär,
Med Romerska Riket
och Kejsarens här.
Vidga sitt rike
öster om strand,
Med härliga städer
och ymniga land.
Halp Evangeliska
i Tyskeland
Njuta sin frihet
och lärdom sann.
Sin hjälpares
tjänare och religion
Med privilegier
befordrar hon.
Hjälper all stånd, straffar synd,
skam och hot,
Aldrig månde landet tyckas
bättre i flor.
Nu göras beredda ok,
yxa och hötestång
Av gamla hillebårder
och muskete lång.
När svärd bliver lie
och harnesk till bill,
Så går det väl uti
bohaget till.
Ty hoppas vi alla
att friden förmå
Stora besvär
någon lindring få.
Välkommen fred,
Guds nådiga skänk,
Vi tackom Herren som
dig har utsänt.
Tack haver hon,
den stormäktiga mö,
Som bar oss freden
och halp oss av nöd.
Tack hava Riksråd,
herrar och män
För goda råd
till freden igen.
Fältherrar, gesandter,
var krigsman tro,
Tack hava de för sitt
manneliga mod.
Så haver och var
tålig undersåt,
Som drager krigstunga
och hjälper åt.
Gud hjälpe oss nu fly
synd var och en,
Att han ej sänder
oss kriget igen.
Hjälpe oss Gud
freden bruka så;
Att vi alla
Guds vänskap få.
|