text: Elna Gistedt
Ur Från operett till tragedi, Fredborgs Förlag, 1946
Man har beskyllt Polen för att ha varit ett land där godsägarna
var hänsynslösa feodalherrar, som undertryckte den arbetande
befolkningen, och höll den nere i både materiellt och andligt
hänseende. Det kan knappast vara riktigt. Jag vet att en stor del
av godsägarna led av brist på kapital, och det hände många
av dem, att de inte kunde lösgöra så mycket kontanta medel,
att de kunde skicka sina barn till skolan.
Någon godsägardiktatur kan man rimligtvis inte tala om, men
väl militär- och tjänstemannabyråkrati, som var rätt
olycklig för landet.
Polackerna har sina utpräglade fel, men också utomordentliga
förtjänster. Om man överhuvudtaget vågar generalisera,
så skulle jag vilja säga, att det är ett folk med höga
ambitioner, ett folk, som inte kompromissar - en egenskap på gott
och ont också den - ett verkligt hjältefolk, stort i motgången,
häftigt, envist, påstridigt kanske, men också uppoffrande
och modigt. Polackerna har det som tyskarna sakna: civilkurage, moraliskt
mod. Trots alla försök från tysk sida lyckades man inte
uppdriva några quislingar villiga att bilda en s. k. laglig regering,
som kunde samarbeta med ockupationsmakten och förtryckarna.
Det polska folket är mer än de flesta ett folk av patrioter,
och särskilt kvinnorna är beundransvärda. Det har de sin
sekellånga historiska kamp att tacka för. De polska männen
har blött, dött och slagits mot än den ene, än den
andre förtryckaren, de har suttit år efter år i fångenskap,
i fängelse, i förvisning, och under tiden har de polska kvinnorna
fått hålla ihop hemmen, klara sig själva och ersätta
makar, fäder, bröder och söner i hemlandet, alltid arbeta
dubbelt och alltid uppträda med glad min och högburet huvud,
vilka personliga sorger de än tyngts av. Därför skattas
de också högt av de polska männen, som i dem ser sina jämlikar
i allt. De har samma rätt till utbildning, samma rätt att arbeta
och samma rätt att roa sig, men behandlas inte desto mindre med en
höviskhet, som ligger de polska männen i blodet, och som många
nationer skulle ha mycket att lära av. De polska männen är
mycket charmanta, och de polska kvinnorna medvetna om sitt värde.
Den polska kvinnan är på ett helt annat sätt politiskt
intresserad än den svenska. Det är ett intresse, som inte hänför
sig till någon bestämd grupp eller klass utan är gemensamt
för hela folket.
Till polackernas små vardagssynder hör deras bristande punktlighet.
Och trots den övning jag fått i tjugutvå års tid
har jag inte kunnat vänja mig vid denna egenskap.
Polackerna är varmt religiösa, och deras katolska tro har
hjälpt dem att bära de svårigheter som historien och landets
geografiska läge under sekler lagt på dem. Den katolska kyrkan
ingriper som bekant på ett helt annat sätt i en människas
dagliga tillvaro än den protestantiska. Jag är övertygad
om, att de troende polackerna i sin religion hämtat andlig kraft och
med dess hjälp funnit en mening i det som skett, så att de under
de svåra åren härdat ut med mycket, som annars hade varit
outhärdligt
Hur bokstavligt en katolik uppfattar botgöring och syndernas förlåtelse
fick jag en uppfattning om, när en skådespelerska i bekantskapskretsen
hade haft ett förhållande med en kamrat vid teatern som var
gift. Hans fru ämnade i sorgen ta livet av sig och då ångrade
sig skådespelerskan.
Hon gick till fots den 200 kilometer långa vägen till den
undergörande svarta madonnan i Czestochowa och låg tre dagar
med utsträckta armar på golvet framför bilden.
|