Nästa | Innehåll
Rojalismen och Hönsgummans visa
text: Tommy Rådberg
Hönsgummans visa är den jämte Sinclairsvisan som levt
vidare i generationer och som skrevs mitten av sjuttonhundratalet.
Hönsgummans visa har i våra dagar fallit i glömska och
finns inte representerad i Den svenska Sångboken, vilken dock Sinclairsvisan
gör.
Hönsgummans visa är av stort intresse. Den skrevs av en präst
vid en tidpunkt då en ny ätt, Holstein-Gottorp, delvis påtvingad
av Ryssland, tog vid där den gamla tog slut.
Den rojalistiska andan som finns i den svenska folksjälen och som
hade haft så svårt att blomma ut under frihetstidens början,
orsaken, därför att en föraktad tysk satt som konung. Stånden
i Sverige tyckte det var utmärkt med en konung som inte ville regera.
Den nya konungen Adolf Fredrik hade flera droppar Vasablod i sig. Konungen
var from. Drottningen, Fredrik den Stores syster, lyfte fram den svenska
kulturen och framför allt, det som allmogen saknat sedan Karl XI:s
dagar; Sverige hade nu en konungafamilj med riktiga prinsar och en prinsessa.
Att det sedan från adelns sida gjordes allt för, och även
lyckades med det, nämligen minska konungens makt till en simpel stämpel,
som användes för att skriva under besluten; det stärkte
ju bara rojalismen hos det svenska folket. Och det var ju allmogen som
sjöng Hönsgummans visa, inte adeln. Ty de politiska kriserna
var partierna i Ståndssverige ansvariga för, inte konungafamiljen.
Äntligen fick Sverige en riktig familj högst opp. Kungen och Drottningen älskade
varandra, mellan dessa spirade det riktig kärlek. Vi kan dra paralleller
till våra dagar med den nuvarande konungafamiljen. Det fanns smolk
i bägaren mellan Gustav V och Viktoria. Gustav VI Adolfs första
gemål gick tidigt tragiskt bort. Vår kungs fader förolyckades
i en flygplansolycka. Prinsessan Sibylla stod ensam med barnen. Och 1973 (bröllopet 1976)
har vi alltså åter en familj på tronen. Sverige lever
lyckligt med en politiskt maktlös kung, det är min övertygelse.
Men som sagt, om det blir folkomröstning, republik och monarki, röstar
jag på republik.
Det republikanska socialdemokratiska partiet, med Hjalmar Branting i
spetsen, var beredd på att göra revolution om konungen vägrade
det nämnda partiet att få ta över regeringstaburetterna.
Om det hade lyckats, nej, och det var Hjalmar Branting nog övertygad
själv om; ty djupt inne i den svenska folksjälen, finns det stor
plats för monarkin. Det finns ett klassiskt fotografi på Hjalmar
Branting och Kung Gustav V som för ett samtal. Det skall Kung Gustav
V ha stort erkännande för samtalets politik och lika stort erkännande
skall Kung Oscar II ha för sitt agerande under unionsupplösningens
kris, år 1905.
Gustav V, personligen, gillade inte fullt ut den demokratiska färdriktningen och
Karl XV, på 1860-talet, inte heller helt fullt gillade sitt förslag, det som innebar Ståndssveriges avslutning, så
satte de nämnda konungarna Sverige framför sitt personliga tyckande.
Holstein-Gottorpska sista regent, Gustav IV Adolf, gjorde tvärtom.
Och han blev också avsatt. För att anknyta till Hönsgummans
visa. Det var adeln som störtade konungen, inte allmogen. Ty på
tronen, trots 1808-09 års krig och förlusten av Finland, satt
en älskad och en riktig konungafamilj; med Nordens Helena som drottning
och alldeles underbara konungabarn.
Nästa | Innehåll
Nu dansar vår syster som bäst kronan av sitt huvud!
text: okänd, 1840-talet
På den härjade skådeplats, som nordens historia företer
vid Karl XII:s död och det med honom fallna ärofulla övervälde,
vilket svenska kronan vunnit och hävdat genom segerrika strider, framstår
en man, liksom utkorad att fullborda den brytning, som då inträffade
i norra Europas öden.
Karl hade framgått sin bana mellan tvenne systrar, vilka voro
bestämda till medtävlarinnor om den krona, som en gång
han skulle lämna, Den äldsta systerns rätt ärvdes av
en son, vilken konungen tycktes hava bestämt för tronföljden.
Men den yngre systern, alltmera mörknande i skuggorna av sitt eget
hatfulla sinne, lyckades att ur den obeslutsamma ynglingens händer
rycka den blodiga kronan och bjuda den åt sin gemål.
Denne gemål var den fördärvets man, med vilken trolösheten,
brottet och lasterna inträngde i svenska kungahuset och slutligen,
besudlande, intog tronen. Fredrik den förste framstår i hävderna
icke belastad med en dömmande eftervärlds kraftfulla hat, sådant
en brottslig men med stora egenskaper utrustad karaktär ingiver, utan
stämplad med den avsky, som otacksamheten, förräderiet och
sedeslösheten, utan annat hölje, än den vanhelgade kungamanteln,
väcka.
Fredrik hade tidigt slutat sina studier vid universitetet i Utrecht
och ägnat sig åt den militäriska banan. Han ägde likväl
inga utmärkta fältherreegenskaper, och det var endast hans börd
och rang som höjde honom över den gemena soldaten. Han förmälde
sig med en preussisk prinsessa, men blev, efter några års barnlöst
äktenskap, änkling. Han blev därefter uppmärksam på
fördelarna av en förbindelse med den svenska prinsessan. Fredrik
kände ganska väl ställningen i Sverige, där ett mäktigt
parti i alla händelser hellre önskade på tronen en prinsessa
av så föga framstående karaktär, som Ulrika Eleonora,
än en prins av holsteinska huset. Karl gav sitt bifall till giftermålet,
som firades i Stockholm. Men på själva bröllopsdagen var
den frånvarande hjälten dyster, och det tycktes som om mörka
aningar genomfarit hans själ.
"Nu dansar vår syster som bäst kronan av sitt huvud!" yttrade
han betydelsefullt. Likväl visade han intet misstroende mot sin svåger,
utan utnämnde honom till befälhavare över en armé
i Roslagen. Den kloke Görtz hade avrått utnämningen. Så
beträdde Fredrik den bana, som, över Karls blodiga lik, förde
till hans tron. Karl utnämnde honom till generalissimus i svenska
hären, och visade honom alla tillbörliga utmärkelser.
Fredrik befann sig icke långt ifrån huvudlägret, då
det olyckliga skott brann, som slutade Karls bragdfulla liv. I egenskap
av generalissimus, vidtog Fredrik genast alla åtgärder, som
kunde bidraga att störta den unge, sorgfulle, modlöse hertigens
av Holstein anseende, och i stället flytta kronan till Ulrika.
En sådan nesa, som hans åtgärder hopade över den
sörjande hären, över det olyckliga riket, över hela
Svenska folket, har ingen annan åstadkommit. Blomman av det kämpande
Sveriges krafter, den väl utrustade och tappra här, som följt
Karl på hans sista tåg mot Norge, förskingrades, förstördes
genom alla möjliga, även vanhederliga medel, och det tycktes
vara Fredrik likgiltigt, i vilket skick riket befann sig, och huru dess
krona plundrades, blott hon kom på hans huvud. Så snart han
blivit tillerkänd kronan, behöll han den, utan att låta
drottningen få vara medregent, vilket dock hon åsyftat.
Fredrik röjde sin svarta otacksamhet mot icke blott sin gemål,
utan även sina vänner. Det var icke blott en hejdlös lättsinnighet
mot gemålen, det var en lömsk trolöshet mot dem, som uträttat
hans egna befallningar, han visade, det var förräderi mot det
land, vars krona han bar. På Fredrik vilar skulden för de gräsliga
ryska härjningarna på svenska kusten, genom vilka man ville
väcka missnöje och nedslagenhet i landet. Han erbjöd sig,
såsom konung, att för ett lån, som han sökte i Preussen,
sälja svenska besittningar, tvärtemot ed och plikt; och då
det gällde att störta den rådsherre, som på hans
egna befallningar fört underhandlingen därom, utlämnade
han dokumenterna rörande detta sitt eget förrädiska förfarande
åt ständerna, vilka, då de icke vågade angripa själva
konungens person, offrade hans tjänstfärdige anhängare.
Den så förnedrade konungens personlighet måste förlora
alla rättänkandes aktning, helst hans sedeslöshet slutligen
förde ända till ett tvegifte, varöver hela folket yttrade
sin ogillande fasa. han hade väl vunnit Sveriges krona, men med så
ringa makt, att han med den endast förmådde skydda sina egna
laster.
Han överlevde sin djupt förolämpade gemål. De tre
sista åren var han rörd av slag, och dog slutligen av kallbrand,
sedan han så bortslösat sina ansenliga inkomster, att vid dödstillfället
endast en enda dukat fanns i hans schatull.
Fredrik var son av lantgreven Carl af Hessen-Cassel och dennes gemål
Maria Amalia af Curland.
Nästa | Innehåll
Kung Fredrik I och Hedvig
Ulrika von Hessenstein
text: M. J. Crusenstolpe
Sällan har ödet hopsmitt i äktenskap tvenne mera olikartade
naturer och skaplynnen än Fredrik af Hessen och Ulrika Eleonora af
Sverige.
Han: gladlynt, okonstlad i väsendet och sätt att vara, oregelbunden
och givmild ända till slöseri, fördomsfri, lättjefull.
Hon: främst av allt bigott, allvarsam, ända till dysterhet,
sluten och högmodig, småaktigt ordentlig, hatfull, långsint
och hämndgirig.
Så länge hans stränge och strängt sedlige svåger,
Karl XII, förde järnspiran, lade prins Fredrik band på
sitt uppförande och insvepte försiktigt i hemlighetsslöjan
de kärleksjakter han anställde på förbjuden mark.
Även det år Ulrika Eleonora stod ensam i spetsen för
regeringen iakttog han i detta avseende omtänksam grannlagenhet.
Däremot, sedan han erhållit kronan och blivit oinskränkt
herre själv över sina gärningar, lät han larven helt
och hållet falla, skötte vårdslöst och ogärna
statens angelägenheter, men utan avbrott, utan att bekymra sig ens
om det yttre skenet sina nöjen och kärleksäventyr, som gingo
ända därhän, att vackra bondflickor undangömdes av
ärbara anhöriga, eller flydde ur sina hem lång väg
vid ryktet av denne konungs ankomst på jaktnöjen - hans älsklingsförströelse
- i landsorterna.
Dessa Fredriks förirringar, vilka isynnerhet genom det obemantlade
sätt, varpå han gav dem till pris åt allmänna omdömet,
fingo en viss anstrykning av otacksamhet mot drottningen, som för
honom uppoffrat blodsband och krona och aldrig tröttnade att göra
honom alla de nya offer han av henne kunde önska, grämde henne
djupt, utan att minska hennes häftiga kärlek till honom. Sin
enda tröst fann hon i fördubblade andaktsövningar och i
utgjutandet av sina själskval i vänskapens sköte. Kammarfröken
Düben, hennes förklarade gunstling, emottog under dagliga mellan
fyra ögon dessa drottningens förtroenden, och bägge gräto
de bittert över konungens otroheter.
Under sådana omständigheter föreställde amiralen
och presidenten i amiralitetskollegiet baron Edvard Didrik Taube på
hovet sin 16-åriga dotter Hedvig Ulrika, född den 31 oktober
1714, vars moder hette Falkenberg. I Hedvigs person avspeglade sig ungdom,
skönhet och behag, vilkas första anblick gjorde intryck på
konungen och småningom alldeles fängslade honom, som mer och
mer tröttnade vid flyktiga, beständigt omväxlande kärleksnjutningar
och längtade efter någon varaktigare förbindelse.
Baron Taube hade redan länge ägt monarkens bevågenhet,
från vilken han utträngde överste-marskalken greve Nikodemus
Tessin, som konungen, på Taubes anbud, hade för avsikt att fråntaga
bestyret med hovhållningen och överlämna densamma på
entreprenad åt baron Taube, huvudsakligen för att därigenom
bereda honom ökade inkomster.
Konungens nåd för fröken Taubes fader och otvungna artighet
mot fruntimmer avlägsnade i början misstankarna från den
synnerliga uppmärksamhet han ägnade henne. De kommo snart med
varandra på ganska förtrolig fot; men då ur denna förtrolighet
å hans sida framskymtade en låga, som på kungligt vis
ej ville veta av hinder, drog hon sig blygsamt och vördnadsfullt tillbaka.
Kvinnlig instinkt, vägledd av erfarna anförvanters råd,
föreskrev henne nu en roll, som utmärkte mera ömtålighet
om Hedvig Taubes namn än om hennes dygd.
Det tillbedda föremålets avmätta köld stegrade
ännu mer häftigheten av konung Fredriks lidelse. Hans enträgenhet
fördubblades och han förklarade omsider bestämt, att intet
villkor, intet offer kunde föreskrivas, som han tvekade att underkasta
sig, blott han blev bönhörd. Sina önskningar gav han med
kunglig dristighet tillkänna, så att deras syftning och mål
ej kunde missförstås.
Fröken Taube avslog konungens anbud och förklarade, stolt,
att ingen annan väg fanns till hennes sängkammare än genom
kyrkan.
Den höge älskaren ville länge anse detta svar för
en vanlig fruntimmersundflykt, använd blott att uppskjuta och höja
värdet av överlämnandet; men då han blev övertygad,
att hennes vägran var en föresats, att denna var orubblig och
införlivad med grundsatserna inom hennes släkt, nedstämdes
hans lynne och han försänktes i svårmod.
Med konung Fredriks sinnes- och kroppsbeskaffenhet i övrigt, och
vid den ålder mellan 50 och 60 år han nu upphunnit, funno läkarna
denna melankoli betänklig; men visste mot den intet botemedel, lika
litet som de kände (eller låtsade känna) svårmodets
orsak; ty denna kärlekshandel var i anseende till bägge kontrahenternas
samhällsställning, av så ömtålig art, att man
icke ens förstulet djärvdes inom hovkretsen lyfta hemlighetsslöjan
innan förhållandet framträdde i dagen genom följder,
som gjorde förtigenheten fruktlös och påkallade öppna
förklaringar.
Där läkarens bemödanden strandat lyckades själasörjarens.
Att konung Fredriks biktfader ej kunde vara en trumpen, obeveklig trappist,
låg i sakens natur; och man kunde alltså ej vara mera andlig
hovman än överhovpredikanten doktor Kalsenius. Det höga
skriftebarnets små svaghetssynder ansåg han knappt behöva
någon avlösning, och fann ej stötande, om det under hans
predikningar i en stärkande sömn återhämtade krafter
efter strapatserna vid ansträngande jaktpartier, i vilka Kalsenius,
en av konungens självskrivna följeslagare vid dessa tillfällen
lika nitiskt skötte bössan och jaktkniven, som handboken när
det gällde religionsförrättningar. Också stod, utom
presidenten Broman, ingen högre i gunst hos konung Fredrik än
prästen Kalsenius.
Denne hade ej förr genomträngt hemligheten av monarkens dystra
lynne, innan han i ett vidlyftigt, spetsfundigt, sofistiskt föredrag,
rikt späckat med lärda citater ut kyrkofäderna, skenbart
bevisade, att månggifte ej förbjöds av Bibeln utan endast
i kyrkoordningen, vilken ej är någon av Gud stiftad absolut
förbindande lag, utan kunde en regerande furste därifrån
frikalla vem han funne för gott och allra först sig själv.
Fredrik I:ste besvärades aldrig av samvetsskrupler, och läror,
som den kunglige själasörjaren predikade, undanröjde dem
jämväl hos föremålet för konungens okyska låga.
Denne dagtingade med sin plikt, fröken Taube med sitt rykte, Kalsenius
med sitt prästerliga kall - och så blev av honom Ulrika Eleonoras
gemål inför Gud och människor sammanvigd - vid vänstra
sidan, som det hette - med presidenten och amiralen baron Taubes ogifta
dotter.
Samma år drottningen dog (1741) utnämndes konungens bägge
söner (med Hedvig Taube) till grevar von Hessenstein.
Hedvig Taube 1743 till romersk riksgrevinna von Hessenstein.
Hedvigs Taubes fader, utnämndes till överamiral, riksråd
och upphöjdes i grevligt stånd.
Överhovpredikanten Kalsenius blev biskop i Västerås
stift.
En sägen går inom den grevliga Taubeska släkten att
riksgrevinnan von Hessenstein fick ett långsamt dödande gift,
som lade henne i 30:de levnadsåret i graven den 11 februari 1744.
Ty man började frukta att Hedvig Taube skulle begagna sitt välde
över konungen, nu sedan han blivit änkling och hon i egenskap
av riksgrevinna redan närmts furstlig värdighet, göra henne
till drottning och på Ludvig XIV:s manér legitimera deras
barn.
Nästa | Innehåll
