Omkring et Caffebord
text: Anna Maria Lenngren
Stocholms Posten Nr. 107, 1780,
Lörd. 13 maj
Jag kom för några dagar sedan händelsevis i sällskap
bland en hop Fruntimmer, hvilka, i god ordning placerade omkring et Caffebord,
fälde sina mogna omdömen om väderleken och andra vigtiga
ämnen. I början var conversationen ej särdeles animerad,
men sedan hvar och en njutit den 3:dje koppen, blef munterheten större
och tungan mera ledig.
En medelåldrig Dame, som man sagt mig har stort förstånd,
började med at betragta kopparne, och sedan hon med serdeles behag
åtskilliga gånger vändt sin tasse, måste hon bekänna,
at de voro rätt pretiösa. Hela sällskapet instämde
även häruti och försäkrade, at de voro aldrakäraste
vackra. Man kan tänk, at ingen var mera road häraf än värdinnan,
en hushållsaktig och Gudfrugtig Matrona, som äfven berättade,
til allas förundran, at hon ej gifvit mera för dem än 3
dal. paret, emedan hon tvingat en fattig Enka, som var nödig om penningar,
at sälja dem för mer än halfva värdet.
En ung och nygift Fru, som man skyller för at vara litet flycktig
och at hon häldre plär fara på Operan än i Kyrkan,
sade väl på höfligt sätt, at hon tyckte det var synd
at preja den stackars menniskjan: men alla de öfrige gillade Handeln
och funno, at Frun gjort rätt förnuftigt, emedan hvar och en
är sig sjelf närmast.
Discoursen om äkta postliner och röfvare-köp räckte
en god stund. Damerne blefvo alt mer och mer talföra och så
rika på ämnen, at det är mig omöjligt at minnas alt,
som vid detta tilfälle afhandlades. Torg-Priser, Assembleer, Liktornar,
Hof-Ärmar, Barnsängar, Sylt-Saker, General Washington, Spök
Historier, alt rördes i hop på en gång, men discoursen
tycktes ej komma til stadga, för än Artikeln om Pigor bragtes på tapeten.
En bedagad Matrona med triumfants kjortel och tour väckte denna
frågan, apropos utaf ordet kreatur, som någon råkade
at nämna. Det blef et fasligt fnysande och veftande med solfjädrarne.
Jag märkte, at ingen ting är så mägtigt at elda det
täcka Könets ifver som detta ämne: ty hvar och en ilade
nu at komma först fram med sin berättelse och den ena föll
den andra immerfort i talet.
Min nådiga, utbrast en liten fetlagd och rödfnasig Dame,
som hade en fin och genomträngande röst: Ingen kan vara olyckligare
än jag med pigor; jag har ej varit gift mer än 3 år, om
jag lefver til Michels-Mässan; och jag kan svära på at
jag under den tiden måst ömsa Köks-Piga vist 17 gånger.
Jag tror aldrig, at jag i denna verlden blir så lycklig at få
en piga, som jag kan vara nögd med.
Ja min söta, sade en annan, hon är ej ensam att beklaga i
det målet; jag har ock et stycke, som äfven i dag förargat
mig så, at jag åter fått känning af min gamla gikt,
som nu satt sig i benet. Hvad tycks väl? Jag sitter i min stillhet
i mårse och läste Allehanda; Tossan kommer in, skrufvar på
ändan och koxade i min stora spegel, med en hårluns i nacken,
som på min ära liknade chignon. Nå jag hade så när
spruckit af harm; nu är hin lös, tänkte jag: men tro mig,
jag ryckte dän lunsen.
Det var rätt, skrek hela sällskapet på en gång;
och derefter begynte hvar och en at tala om sina pigor.
En klagade sig öfver sin Huspiga, som lagt sig in med Kusken; en
annan, at Kökspigan hölt til med Laquajen och gaf honom Caffe
hvar måron; en annan at hon råkat ut för en stock, som
sof så tungt, at hon måtte ruska på henne en hel timma,
innan hon vaknade; En annan at hon blifvit bunden vid et vrak, som ej kunde
koka en ärlig göt, och en annan, at hon hade en, som slog sönder
alt hvad hon fick i händer, och på et halft år förstört
3 Saxiska Postlins talrikar; Med få ord, hvar och en bemödade
sig at updaga alla de fel, som pigor någonsin begått och som
eljest olyckligt vis kunnat råka i förgätenhet.
En enda af sällskapet var dock mera billig än de öfrige
och sade, at man ej borde skära alla pigor öfver en kam; at väl
ibland dem funnos sådane, som gjorde skäl för sig, och
at hon äfven sjelf hade en, som var et tämmeligen hyggligt hjon
och ganska trogen. Hon hölt derföre af den styggan rätt
mycket, ehuru hon fått oäkta barn, som hon väl trodde Gud
kunde förlåta henne.
Oäkta barn! skrek en til. Ach hur kan Syster tåla et sådant
djur i sit hus jag ville förr ha en, som stal mig all ikring. Härmed
förenade sig allesamman, och den goda Frun hade en hel hop chicaner,
för det hennes piga fått oäkta barn.
Änteligen upreste sig i hörnet af en tagel soffa en 40 års
gammal Fröken, som hölts för äga särdeles förstånd
och hushålls vett, ehuru hon vetterligen aldrig haft Moder-passion:
Nå, sade hon, i det hon tog sig en pris Spanskt, hvad tycker man
väl om det som stod i Stockholms Posten för några dagar
sen, var icke det oförskämt? Jag tror at hinhåle blifvit
Advocat för konorne. Om mårron när det fördömda
bladet kom ut, stod jag i mitt fönster; jag såg at packet sprang
om hvarandra och flissade med Posten i hand; men jag kunde omöjeligen
begripa hvad det betydde. Jag befalte då min slyna gå och köpa
det; jag ångrar det i all min lifstid. Hon var ute en god stund;
jag ringde så at klocksträngen måtte gått sönder,
men ingen Cajsa kom; änteligen stiger jag sjelf ut i förmaket,
och der får jag se den förhärdade konan stå och läsa
Posten. Jag gaf henne et par duktiga örfilar; men huru splitt rasande
blef jag icke, då jag läst igenom den gemena episteln. Ack det
är oerhördt at försvara pigor! kalla dem menniskjor! säga
at de äro lika goda som vi! hela sällskapet kom så vacker
öfverens, at det måtte vara en nedrig själ, som skrifvit
detta.
Det värsta af alt, sade den rödfnasiga Damen, är at hvar
gång jag skrubbar up min kona, så behagar hon smeta mig i synen
med Limpdegen.
Ack om jag viste Auctorn til detta papperet! Jag skulle min sann låta
slå ut ögat på honom.
Med tusen smädelser öfver denna Auctorn fortfor Fruntimren
sedan hela afton; och jag som icke aldeles är af samma tankar som
de i detta målet, beslöt at härmedelst ge honom tillkänna
den fara, som hänger honom öfver hufvudet, i fall han är
så olycklig at bli bekant.
Det vore ock rätt väl, om han på något sätt
ville söka dämpa den förfärliga ifver, som han uptändt
hos denna Stadsens Fruar. Såsom hans vän ville jag derföre
råda honom at med första skrifva något til deras hugsvalelse
och til exempel bevisa den fasliga skillnad, som är emellan Fruntimmer,
hvilka hafva fint skin, och dem som hafva det gröfre.
|