Hogland
den 17 Juli 1788
text Oscar Fredrik
(sedermera Oscar II)
Källa:
Samlade skrifter af Oscar Fredrik
Svanbäck, 1905
Texten nedan är ett utdrag.
I.
Fyratio år re´n freden rådde
Mellan Sverige och dess forne ovän. -
Nu var åter svärd ur skidan draget
Att bestämma om vår framtids öden!
Och i Finlands dalar, kring dess kuster
Svaja stolt de blå och gula fanor.
Klar till strid låg svenska örlogsflottan,
Utan fruktan bidande den ryska.
Femton rangskepp täljde hon på redden,
Som från Mjölö vidgar sig mot havet,
Och, att fylla rummen uti linien,
Fem fregatter slutit sig till dessa.
Hertig Karl själf tagit an befälet
På de gamla goda ekevallar;
"Tredje Gustafs" högsta öfverbramstång
Pryddes af hans hertigliga flagga.
Men kring honom slöts en krets af kämpar,
Värdige att föra Svithiods talan
I den hårda lek, man gick till möte:
Wrangel krönt af silfverhvita lockar,
Nordensköld med sjöerfarna blicken,
Puke, Klint, Modée och Leijonankar,
Baltzar Horn också, den ädle hjälten,
Och förutom dem, en tapper skara
Väderbitne, välbefarne sjömän,
Färdige att offra allt för plikten.
Nu de samlats för att möta kungen,
Som stod mitt ibland dem för att liva
Lejonskarans mod i farans stunder.
Själf han förde dem ett bud, som hunnit
Nyss från Kronstadts-viken, och som sade:
"Ryska flottan vore redan färdig
Löpa ut till sjöss med all sin styrka
Och med fem och tjugo rangskepp möta
Sveriges örlogsmän i Finska viken.
Han ej dolde, att mot övermakten
Våra fartyg måste bjuda spetsen,
Därtill ock mot Greigh, den vidtberömde,
Som på Albions flottor hade grånat,
Segrande i åtta hårda sjöslag,
Och som nu församlat vid sin flagga
Många sina gamla stridskamrater.
Dock, än mindre, dolde han sin tillit
Till en rättvis sak och Herrans bistånd;
Till det gamla svenska mannamodet,
Då det gäller strid för fosterlandet!
Till det trogna amiralitetet
Och den flotta, som nu gick att pröfvas." -
Jubel skallar högt hans ord till gensvar.
Uti allas blickar läste Gustaf
Blott en ädel stridslust tydligt målad
Och begär att lösa in med ära
Hans förtroende till sjöbefälet.
Ingen fruktan spordes - ingen tvekan!
Glad och frisk, som havets vind, den fria,
Sorglös var den anda, som där rådde;
Glödande, ändock, lik Julisolen,
Af en helig eld, som nämnes kärlek,
Tusen tjusta hjärtan slogo troget
För det gamla Sverige och dess konung.
Men se´n hurraropen ändtligt tystnat
Och det sista hälsningsskottet dånat
Kring den vida. vimpelprydda redden, -
Ett farväl! till Gustaf från så mången,
Som för honom gick att snart förblöda, -
Då kring flaggans furste samlas alla
Att enhvar förnimma sina plikter;
---
II
Dimman rufvar öfver finska viken.
Skymmande två stridsberedda flottor,
Där de nalkas uti långa rader
Långsamt nu hvarann till blodigt möte
---
Slaget rasar. Vinden sakta tynar;
Skeppen knappast mera rodren lyda:
Linien tunnas af, fast ingen viker. -
Nordensköld såg faran med bekymmer
---
Hertig Karl - så går en gammal sägen -
Följande sin kära hvardagsvana,
Lugnt sin silfversmidda pipa rökte,
Som om intet varit nu på färde
Och ej hundra kulor fårat däcket.
Han fann rådet vist och godt att följa,
Visste ock, att Nordensköld ej räddes,
Sad´: "Nå väl! så gif därom befallning."
Och det skedde; men den ryska flottan,
Hotad äfven af en lika fara,
Vände också uti samma stunden.
Kring vårt flaggskepp endast mer förfärligt
Hvirfla stridens hemska afgrundsflammor,
Blott förtviflan rikta dess kanoner.
Fienden allt mer dess reling nalkas. -
Gud! är någon räddning då ej möjlig?
Skall prins Karl och denna handfull tappre,
Som med raseri kring honom kämpa,
Offras upp åt oblidt ödes makter? -
Redan svepes allt i dystra skuggor;
Böljan öppnar sin fördolda afgrund;
Dagens ljus förbleknar. Själfva vinden
Håller ängsligt anden. Dödens ängel
Lyftat lian färdig till att skörda.
Håll! ur krutröksmolnet då, lik blixten
Öfverraskande, oemotståndlig,
Hejdlöst sönderkrossande hvart hinder,
Bryter fram befriarn uti nöden!
Säg! hvem är han? - Har af Zeus han lånat
Blixten, att Titaners hop förkrossa!
Se! de häpna alla, vika undan.
Själfva tredäcksskeppet vågar icke
Länge blicka honom fast i ögat.
Men hvem är han? - Ha! vid fädrens grafvar,
Det är han! den tappre Horn på "Wasa",
Som i dag sin hedersdag vill fira
Rädda chefen och betvinga lyckan!
Af beundran klappar hvarje hjärta,
Alla händer höjas gladt till bifall
Och med eldad själ, med klarnadt öga
Griper Carl den stora silfver-roparn,
Prejar till gref Horn, att honom prisa
För den hjältemodigt skänkta hjälpen.
Dock, - den ädle hörde ej hans stämma.
Ingen jordisk röst till honom tränger:
Glad han gått att lyda högre order
Och att dö för den besvurna plikten!
Närmste man, af samma kula träffad,
Badade i blod vid chefens sida.
Blott den unge Lagerstråle lefde
Till att följa chefens sista maning:
"Du skall svara mig en gång i himlen,
Om i dag du stryler "Wasas" flagga!"
---
Adertonde julidagen grydde
Sent omsider fram ur tunga molnen,
Efter sista dagens sammandrabbning.
Långt mot öster syntes Greighs eskadrar
Ännu dröjande att söka hamnen:
Men, när snart från azurblåa hvalfvet
Solen glänste på de hvita segel
Af den svenska flottans slutna linie.
Bort de flydde, syntes icke mera!
Nu, när sista seglet sänkes sakta
Uti vågens svala famn och ensam
Tretungsflaggan bärs kring finska viken,
Då, men icke förr, går Karl med flottan
In till Sveaborg, på säkra redden. -
III
Kungen hälsar åter sina tappre;
Glädjeropen ljuda högt och festligt
Från det stolta Gustafsvärns kasteller;
Stad och hamn af tusen fanor prydas.
Jublande, till örlogsmännens möte,
Böljar fram en glad, en tacksam skara,
Och de tagna flaggor festligt föras
Upp i templet. Där, att segergifvarn,
Fädrens gud med ödmjuk andakt lofva,
Ljuder nu vårt härliga Te Deum.
---
Men till prof, hur Sveriges konung skattar
Flottans skicklighet och mod i striden,
Fäster han nu själf på hjältebrösten
"Svärdets stora kors", ett hederstecken,
Stftadt till ett outplånligt minne
Af den ärorika dag vid Hogland.
|
| (1) Radetzky-marschen i midiformat (musik: Johan Strauss den äldre)