[Eve of Destruction] | [En visa om Peter Persson]

[topp] | [levnadsteckning]
[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

LÄNKAR
KAROLUS

Kortare dag När jag vill mot djupen simma Skulle jag glömma, jag

[topp] | [länkar]
[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

KARL JOHAN GABRIELSSON
KAROLUS

Källa: Ture Nerman, K. J. Gabrielsson (Karolus) Tidens förlag, 1942 Karolus en levnadsteckning text: Tommy Rådberg Karolus, den svenska arbetarrörelsens mest genuine proletärskald i ordets bästa mening, var mer än bara skalden. Karl Johan Gabrielsson var också fackföreningsmannen, politikern, tidningsmannen. Karl Johan är född i Fredsberg den 26 juni 1861. Familjen flyttade upp till Stockholm sommaren 1867. "Jag är född i den höga egenskapen av 'rallarunge' 1861 i juni i närheten av Töreboda, utefter Västra stambanan när den byggdes." Första tiden i Stockholm präglade den blivande skalden genom den fattigdom som familjen gick genom. Fadern hade ett arbete vid järnvägen, men modern var dock sjuklig, hon hann aldrig lappa barnens trasiga kläder. Nödåren 1867 och 1868 slog hårt även mot arbetsfolket i Stockholm. "Vi barn brukade riva av den yttre barken på tallved och äta bastet närmast veden, det hade en söt smak och gav åtminstone en slags illusion av ätning". Barndomen tog emellertid tidigt slut. Modern dog den 21 september 1871. Med föräldrahemmets upplösning blev det snart Karl Johans lott att själv sörja för sitt uppehälle. Fick plats hos diversehandlare Bergström. Paret Bergström hade inga barn men å mantalsuppgiften uppfört fostersonen Karl Johan Gabrielsson och fosterdottern Stina, Karls syster. Karl Johan fick här tillgång till böcker, som han slukade, mest vid nattetid. Under 1880-talet arbetade Karl Johan som grovarbetare, omväxlande med grundgrävning, bergsprängning, schaktning. Fadern, Olaus, hade gift om sig och blivit frälst. Brodern John och systern Stina var engagerade i Frälsningsarmén. Sången låg nära i familjekretsen. Karl Johan var till och med, under en arbetslöshetsperiod, ute på krogarna och sjöng mot betalning. Den samtida arbetarskalden, Arbetets söners diktare, Henrik Menander var till skillnad från sin skaldlige jämlike omusikalisk. Karl Johan blev engagerad i nykterhetsrörelsen, IOGT, och arbetarrörelsen. Han brukade gå på det 1880 öppnade Stockholms Arbetare-Institut och höra Anton Nyström, Edvard Wavrinsky och andra goda föreläsare. Karl Johan möter kärleken i Klara Maria Karlsdotter. Det blev en stark, stor kärlek, som varade livet ut. Samma år K. J. Gabrielsson gifte sig tog han steget fullt ut till arbetarrörelsen, såväl i den fackliga som den politiska. Gabrielsson ingick i Stockholms allmänna grovarbetareförening. Var dess ordförande fram till 1894. Deltog i Socialdemokratiska partiets tredje kongress i Göteborg. Redaktör på Social-Demokraten samt chefsredaktör på veckotidningen Folkbladet. Om man åter skall jämföra arbetarskalderna Menander och Gabrielsson så slås man av Gabrielssons stora tyngd i de stora frågorna i arbetarrörelsen, både som teoretiker, politiker, talare, tidningsman. Henrik Menander, korkskäraren, som stod nära August Palm, var diktaren, med socialt innehåll samt av "skånska visor". Karl Johans umgängeskrets var Hjalmar Branting, Carleson, det akademiska i arbetarrörelsen. Diktaren Karolus skrev sina dikter som en del i kampen för rösträtt, för en kortare arbetsdag. Med Arbetets söner och översättningen av Internationalen är Henrik Menander ett namn i dag. Men Karolus dikter har med dess kamptema, tidsbilder, blivit endast en angelägenhet, i dag, för forskaren. Författaren till denna levnadsteckning, född 1950, gick med i SSU 1968, var politisk aktiv i en tid av allmänt stort intresse för arbetarrörelsens historia. Som musiker och älskare av Dan Anderssons dikter, kom jag kontakt med Karolus dikter. Arbetarrörelsens arkiv och Ture Nermans biografi, se ovan, öppnade för mig skaldens levnadsöde och livsgärning. Jag tonsatte Karolus, sjöng Karolus, Och min tondikt Fredlös gick utmärkt att sjunga till Karolus kändaste dikt - Skulle jag glömma, jag. Att skriva dikter och sedan få efterföljare gör att nutiden kommer ihåg en annars glömd diktare. Den stora arbetarpoeten efter Henrik Menander och Karl Johan Gabrielsson var Leon Larsson. Dan Andersson läste Leon Larssons dikter, det vet vi. Och påverkades av dem. Men Dan Andersson påverkades mer av läsarsångerna, skillingtrycken, Fröding, än av Karolus och Henrik Menanders produktion. Den som tog över pinnen från kampdiktarna var Ture Nerman. Men Dan Andersson och Ture Nerman har faktist en gemensam "mentor"; Karl-Erik Forsslund. Nittital. Då väger proletärskalderna Henrik Menander och Karolus lätt mot den i arbetarrörelsen populära Gustaf Fröding. Och även den tidiga "socialistiska" Verner von Heidenstam var betydelsefull och så naturligtvis August Strindberg. Karl Johan Gabrielssons liv släcktes den 31 oktober 1901. Karolus får härmed en plats i vårt 2000-tals virtuella värld, ja, här på Visornas hemsida.

[topp] | [länkar] | [levnadsteckning] | [till dagens visa 2001]

Skulle jag glömma, jag?
text: Karolus
musik:Tommy Rådberg

Dagens visa 2002 mars 25

text och midi

Och skulle jag svika mina fana röd och glömma min svurna ed, och glömma all hunger, möda och nöd, som härjar de armes led, och skulle jag tänka: det går ändå, om jag stannar hemma, jag. O måtte mitt hjärta förtorka då, en sådan förskräcklig dag! Och skulle jag glömma min barndoms hem och faders lönlösa fjät, och glömma oss små, vi hungrande fem, och glömma hur moder grät, och glömma, hur vi, när allt för hårt oss hungern i magen slet, på tallträd skalade barken bort till bastet och åto det. Och skulle jag glömma hur ut jag drev från hemmet vid elva år, se´n moder mins levnad slutad blev i lungsot en kylig vår. Och skulle jag glömma de hugg och slag, som råhet fägnade med, och glömma att nådehjon blott var jag, hur villigt jag slet och stred. Och skulle jag glömma hur tiden gick och huru jag jämt var slav, och huru, ju mer jag slita fick, dess mindre i lön man gav. Och skulle jag glömma var neslig gång jag ödmjukt om arbete bad, när vinter låg för mig hotande lång med svältfyllda dagars rad. Och glömma hur drygheten tryckte mig ned och över axeln mig såg och pöste ju mera, ju mer jag kved, och kvävande över mig låg. Och glömma att om, "av nåd", man mig lät få plats - man visste min flit - så fick jag så syndigt umgälla det med dubbelt hårdare slit. Nej, blev jag så tusen och tusen år jag glömmer det aldrig, nej! Så länge ett pulsslag i kroppen slår dör glödande hatet ej. Och hjälpte en skrift av mitt eget blod Och väckte den trälarna opp, Jag skulle förlösa mitt hjärtas flod till ett brusande hejdlöst lopp.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 mars 25

Tryckt i år. Sjunges på sin egen behagliga melodi och säljes öfver hela riket för 4 sk. b:co.

Den Peter Persson, som visan handlar om, är ej någon diktad, utan en verklig, äkta Peter Persson. Skulle, enligt vad någon vill påstå, den yngre Peter Persson rättare heta Jöns än Peter, så vore i sådant fall han icke någon diktad Jöns, utan en ännu lefvande verklig, äkta. Peter Persson skall äfvenledes i Sverige vara något dylikt som i England John Bull - men hvad hör det hit?

En visa om Peter Persson text: Carl Wilhelm Böttiger Nu sjunger ej om kungar jag; men om en bonde, van vid plogen, och van vid elfvens hammarslag och yxans raska hugg i skogen. I stugan, täckt af fjällets snö, emellan skog och berg och sjö, der bor, som fordom, Peter Persson. Hans far, det var en hedersman, om alla vittnesbörd ej ljuga. Det var för ingen godt minsann att komma något vid hans stuga. Sin egen mur, för den han stod, men öppen, ärlig, vänfast, god, så var den gamle Peter Persson. Sin torfva vände han med kraft, bröt, trotsande, naturens hinder, och ur hans ådror helsans saft sken fram igenom bruna kinder. Hans hjerta i hans öga brann: hell dig, du frie danneman, hell dig, du gamle Peter Persson! Med fagra ord, med honungsröst, han ej förstod sitt tal förljufva; men det låg guld uti hans bröst, som det låg jern uti hans grufva. Att tänka enkelt, handla stort, och sjelf ha låset för sin port, det var en sed hos Peter Persson. Han ägde gods och gårdar nog, fast ej på guld och silfver sniken: och månget bördigt fält der log mot honom bortom östra viken. Han for på sjön och såg sig om, men fryntlig se´n, när vintern kom, satt i sin stuga Peter Persson. Vid brasans glöd i norrskensqväll, vid mjödhorns skum i glammets stunder, hur sången ljöd uti hans tjäll, hur sagan täljde sina under! Men blåste stridslur, var han med: ett handslag var hans kämpa-ed, derpå man kände Peter Persson. Han följde trygg, han lydde gladt den höfding, tingets val gaf välde, och bar sin gärd och gaf sin skatt, och gaf sitt blod, om så det gälde. En vän han med sitt lif betalt; men svika den, han en gång valt, det kunde aldrig Peter Persson. Hans drägt var enkel som hans kost: hans skylar räckte till för flera. Kom också hagelskur och frost, han teg, men plöjde desto mera. Han vördade sin höfdings bud, och främst han trodde på sin Gud, den gamle, fromme Peter Persson. - Död är den gamle längese´n, och mossa växer på hans minne. Hans åker - sonen ärfde den, gudnå´s, han ärfde ej hans sinne. Väl har han ännu stugan qvar; men icke liknar han sin far, mer än till namnet: Peter Persson. Fri hets han vara, är dock träl af tusen meningar för dagen: jemt lefver han i bråk och gräl, vill stifta, men ej lyda, lagen. Och missnöjd, böjd för skoj och skrål, på en gång slösare och snål, så är den unge Peter Persson. Hans dagsverk - sqvaller och förtal, men plogen låter han stå stilla; för allt det stora är han sval, men het och häftig för det lilla. Han skiftar färg som rotlös björk; men furuskogen står så mörk och skäms för unga Peter Persson. Hans höfdingar - det skall man se - till lags de honom aldrig göra; nej honom lyda skola de, hvartill ha eljest de fått öra? Att skydda dem är han för klok; ju mer det går för dem på tok, dess mer sig gläder Peter Persson. Så har all ro, all trefnad flytt nu ur hans gamla, sköna stuga: allt kittlar honom, som är nytt, det må för öfrigt föga duga. Han löper efter hugskott kring, tror ej på Gud, på någonting, den stackars, stackars Peter Persson. Vid östra viken har han mist allt, hvad han fordom ägt, omsider: med våld tog grannen det, med list, och tar väl mera hvad det lider. Ty alla nabor hemligt le och hviska, när hans split de se: "snart är det slut med Peter Persson". Ett lejon förr för dem, en skräck, så snart han rätt begynte brumma: han är dem nu en skrytsam gäck, en björn, som dansar efter trumma. Det bästa utaf allt ändå är, att han redan börjar på bli gammal, unge Peter Persson. - Stå opp, föryngrad, ur din graf, du rätte gamle! tag tillbaka ditt arf! sväng yxan! - Fria haf som förr din stugas dörr bevaka. Än står hon täck af fjällets snö: gladt skola berg och skog och sjö dig helsa, gamle Peter Persson! Och endrägt blommar opp på nytt, och kornets skörd i vinden gungar. Föraktet blir till häpnad bytt för lejonet och för dess ungar. Af bifall och af undran då ett sorl skall genom verlden gå: "än lefver gamle Peter Persson". Tryckt i Uppsala 1841.

[topp]

Ctrl-F Sök MP3 destruction

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm