En midsommarsaga
text: Karl-Erik Forsslund
jag drömmer att det är du,
min Lille-Man, som spelar
hjältens roll i den,
och tycker mig se dig springa omkring
i hätta och lösskägg och bjuda allt folket
häromkring till dans på vår äng!
Så lyder sagan:
När solen röd sig sänker
midsommaraftons klara kväll
och gyllne fläckar stänker
på bergets gråa häll -
när varje ruta blänker
som gull i fattiglappens tjäll
och skogen står och tänker,
gnolande tyst och säll!
Då öppnas bergets gråa vägg,
då träder fram i dagen
en liten man med mossgrått skägg,
som räcker över magen.
Gråklädd han är, i byx till knät,
hans rygg är krokig men hans fjät
- hoppa över stätta! -
är spänstiga och lätta.
Han har en eldröd hätta
på huvudet, och skinnet
är rynkigt, men se sinnet
det har allt ungdomsfärgen kvar.
Det strålar fram som solglans klar
ur ögonspringor smala,
det flyger som en svala
fram utur tandlös mun,
det spelar och leker kring jordens rund
som fågel och fjäril i grönan lund,
som allt som leker i skogarna
och spelar kring röda logarna.
Han vandrar ner mot dalen,
på vägarna han springer kring.
Kom barn, nu börjar balen,
kom kom å ta i ring!
Han röda hättan svänger,
han flyger och han flänger.
Han ropar över ängarna
åt jäntorna och drängarna -
å vill ni ha en sväng,
så står det en majstång på Fröjdens äng,
å vill ni ha en svängom,
så kom å kom å kom!
Han hoppar fram på tuvorna
och skuttar över stubbar.
Han ramlar ner i gruvorna -
kom opp i soln, ni gubbar,
I hyttorna han hälsar på -
hihi åhå,
ni svarta sotiga grabbar,
kom tvätta era labbar
å släggan i hörnet ställ,
för ikväll är det midsommarkväll!
Han sneglar in i stall och kök -
kom pojkar, kom flickor,
släpp tömmar, släpp brickor,
släpp bråk och stök
å gnat å gnäll,
för i kväll är det midsommarkväll!
I varje gård i dalen
han tittar in i salen -
Godkväll båd far och mor!
Vill ni ha en sväng,
så står det en majstång på Fröjdens äng,
en riktig grann och stor!
Och kvällens timmar skrida,
och dansen går på Fröjdens äng.
Och sorlet svävar vida -
klaver och skratt och stamp och fläng.
Ölet är gott och mustigt,
hej lirum leva lustigt,
fiollåten virvlar vilt och glatt
i gyllne sagonatt.
Men runtomkring står hagen
så tyst i kvällens röda sken.
Där sitter på en mossig sten
en liten man betagen.
Han ler och lyss till skratt och sång,
till dansens dån och låtens gång
och härmar med en murken gren
fiolstråkens språng
och visslar sakta melodin
med milt lycksalig min.
Och natten flyr. Ren solen står
högt i det blå, ren spelman går
att vila armar trötta,
och dansarskaran hemåt drar
till vardagssysslor nötta
eller försvinner par om par
i skogen. Han är ensam kvar.
Då kryper han från stenen ner,
en sista lång lång blick han ger
den höga gröna stången,
- tack tack för denna gången! -
sin röda mössa svänger han
och med en knackning spränger han
bergväggens gråa häll.
Den tunga porten stänger han
bakom sig och försvinner
i mörkret där sol ej brinner,
i djupet där livet rinner
så tyst som i gravens fattigmanstjäll.
Men än en gång ur klippans häll
han träder ut i solens ljus,
väckt ur sin trollsömn av skogens sus
för en natt, för en midsommarkväll!
|
