|
Värmlandsflickan
text: Wilhelm von Braun
Grundar sig på den bekanta sägen,
att digerdöden rasade så förfärligt
i Värmland, att endast en flicka och
en yngling återstodo av hela
befolkningen.
Den rikaste mö,
som historien vet,
fanns fordom i Värmland,
och Karin ho het.
Och gruvor hon hade,
som andra ha spik,
Isynnerhet en,
som var bottenrik.
Och gårdar hon hade,
som täppor en ann´,
Isynnerhet en,
som var lättbrukt och grann.
Av Värmland hon ägde
varendaste bit,
Därtill var hon hjärtöm,
och fager och vit.
Men denna så ytterst
begåvade mö
Var nära däran
att som ogift få dö.
Var sprätt månde undra,
men saken var den,
Att - icke en själ
fanns i Värmland igen;
Ty se, genom sundhets-
kordongernas slarv
Kom pesten dit in
och gav Karin sitt arv.
Och Karin tog arvet,
men bittert hon grät;
Ty ingen hon hade
att tjusa med det.
Hon hade väl utmark
och åker och äng,
Men ej till sitt lantbruk
en endaste dräng.
Hon hade väl gruvor
och järnmalm och ved,
Men ej till sin masugn
en endaste smed.
Hon hade väl fiske
och redskap igen,
Men icke i konsten
en inövad sven.
Hon hade så mycket,
men saknade allt,
Och under sitt överflöd
nästan hon svalt.
Hon kände en tomhet
på berg och i dal; -
Du suckande tärna,
jag fattar ditt kval.
Det är icke gott
till att vara allén,
Om också man äger
all härlighets sken!
Den tanken föll ofta
på Karin också,
Och sorgligt en afton
hon klagade då:
"Vad båta mig alla
klenoder jag ärvt,
När icke en vän
jag desslikes förvärvt!
Vad båta mig ådror
av järn, när jag har
Ett ungdomligt blod,
vilket flyger och far!
O, hade en syster jag här!
Dock jag tror,
Att nästan jag önskade
hellre en - bror.
Han skulle förljuva
min ensamhet då,
Och spränga min gruva
och åkrarna så.
Men pesten har rövat
var Värmelandsdräng,
Och Karin är ensam,
och dör av... chagräng."
Så kvider den rika,
men osälla mön,
Då prasslar det hastigt
i lunden så grön.
Hon vänder sig om;
men o Gudar, vad syn!
Hon skådar en man,
liksom fallen från skyn.
Av glädje hon nästan
bevingad sig fann;
Hon sprang emot honom,
mot henne sprang han.
De möttes, de kunde ej
hejda sin fart,
Och Karin i ynglingens
armar låg snart.
Den blomstrande flickan
i famnen han tog,
Med glödande kinder
hon detta fördrog.
Sin arm kring den snövita
halsen han slog,
Men Karin hon suckade
bara och log.
Det stred väl mot damernas
allmänna vett,
Men Karin ej männer
på månader sett.
Hon gömmer sitt huvud
vid främlingens bröst,
Och viskar med sakta
och darrande röst:
"Jag funnit den - bror,
som jag bad om till Gud!
Vad sällhet!" här tystna
de stammande ljud.
Men hastigt fick främlingen
målet igen;
Han även har bett om en -
syster, en vän.
Det icke behövdes
ett långt frieri;
Här fanns ju ej mer
än ett enda parti.
Med glädje på hälftenbruk
lämnade hon
Sin gruva, sin gård och -
sin egen person.
"Re´n marken sig kläder
i dimmornas skrud, -
Det börjar bli kyligt.
Kom, följ mig, min brud!"
Av aningar gripen
och bävande, säll,
För Karin sin fästman
till väntande tjäll.
Förlovningen fira
de lyckliga två,
Och bröllopet står
om en timme därpå.
Att vigsel ej skedde,
förlåtes helt visst;
Ty, lyckliga land,
det på präster led brist.
|