Bondetågsvisan
text: O. S-n
melodi: Där satt en fågel på lindekvist
Och bonden Nyberg han såg en syn,
en härlig syn, från höga skyn.
Han såg att Sverige var sänkt i dyn
och att försvaret var dåligt.
Och han tillika i synen såg
ett hejsjudundrande bondetåg,
som vällde fram lik en störtsjövåg
och styrde kosan till kungen.
Och Nyberg ringde till Sven Hedin,
på sin maskin till Sven Hedin,
som hörde på och hov upp ett grin
så att det knaka i käften.
Och Sven tog pennan och skrev ett brev,
till Sveriges bönder ett ståtligt brev,
han skrev och skrev och i skallen rev
för att få uppropet stiligt.
Han skrev: Du högresta bondestam,
stig nu fram, stig genast fram
för att utplåna vår stora skam:
Vi har ej här eller flotta!
Du ädle bonde, vår must och märg,
du store jätte som trotsar berg,
stig fram och visa att du är arg
och fast besluten att handla.
De orden huvet på spiken slog,
på huvet slog så spiken drog,
och bonden kastar båd´ harv och plog,
ty nu var fara å färde.
Han sa till gumman: För själva hin,
ta genast hit mitt reseskrin,
jag har fått brev ifrån Sven Hedin
att jag skall komma på fläcken.
Och bönder tågade till station
i procession en hel skvadron,
och där var bönder och fattighjon,
ty halva resan var gratis.
Det var en syn för vår Gud att se
en massa bönder och torpare
och skräddare och skomakare,
tillsammans trettiotusen.
Vad sedan hände, ni vet det väl,
ni vet det väl varenda själ,
att bonden han blev sin egen träl,
det var ju målet för resan.
Men stockholmsbonden han tänkte han:
Nog var jag dum, men det kvittar fan,
nu går jag ut för att se på stan,
nu går jag ut på galejan.
Och stegen gingo till Royal,
ty där var bal på Royal,
och stockholmsbonden är inte skral
när han är ute på viften.
Jag har en plånbok av kalvaskinn,
som är så packad och rund och stinn,
ro hit med konjak och öl och vin,
och ägg och fläskpannekaka.
Och glädjeflickor i tjogatal,
i tjogatal, ja hundratal,
de gick och posta vid Royal
för att en bonde få hanka.
Och nu kom bonden i sakta takt,
han blev ett offer för kvinnans makt,
ty han blev tjusad av hennes makt
och börja genast att tjangsa.
Men snart kom tiden att fara hem,
att fara hem till bondens hem.
Det börjar värka i varje lem
och benen höll på att svikta.
Och stockholmsbonden han tänkte han:
Nog var här livat i denna stan,
men dock jag längtar till gödselstan
att riktigt känna mig hemma.
Snart alla bönder på tåget satt
med blick så matt och stukad hatt.
Och hela Stockholm brast ut i skratt,
ett skratt som skar in i själen.
När tåget brusa där bort på li´n,
då hörs från djupet av Sven Hedin:
Ajöss, farväl med dig, bondkanin,
jag drog dig grundligt vid näsan!
|
