[C. M. Bellman] | [A little bitty tear] | [Bluetail fly]

Burl Ives

[topp]

melodin i midiformat

Bluetail fly On my master and hand him his plate And Pass the bottle when he got dry And brush away the blue-tail fly Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care My master's gone away And when he’d ride in the afternoon I'd follow after with my hickory broom The pony being rather shy When bitten by the blue-tail fly Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care My master's gone away One day he ride around the farm Flies so numerous they did swarm One chanced to bite him on the thigh The devil take the blue-tail fly Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care My master's gone away The pony run, he jump, he pitch He threw my master in the ditch He died and the jury wondered why The verdict was the blue-tail fly Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care My master's gone away He lay under the 'simmon tree His epitaph is there to see "Beneath this stone I'm forced to lie The victim of the blue-tail fly" Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care Jimmy crack corn, and I don't care My master's gone away The Masters gone away

[topp] | [till dagens visa 2001] | [till länkar]

LÄNK: DAGENS VISA:   2003 mars 23 Eva Toller's musical arrangements for choir Sök Title Måltidssång (Så lunka vi...) Midifiles klicka på Piano

Klicka här: text Fredmans sånger N:o 21 Måltidssång

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001] | [till länkar]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

LÄNK Carl Michael Bellmans visor

melodin i midi format

[topp] | [till dagens visa 2001] | [till länkar]

Dagens visa 2002 mars 23

Fjäriln vingad... i midi format

Så gick det till när Bellman blev hovsekreterare text: M. J. Crusenstolpe Junimånens späda skimmer gläntade fram mellan de täta flockarna av gran och fur, vilka på norra sidan utgöra den tjusande Hagaparkens förposter, och genom vars anspråkslösa grind, gent emot värdshuset Hagalund, konungen med sitt följe anlände från Ulriksdal. Det tvetydiga ljus, som darrade över nejden, gav ett nattstyckes milda anstrykning åt tavlan, som utvecklar sig, där den vilda barrskogen slutar. Dessa dälder, varest ögat med vällust dröjer, och vilkas gröna sammetsmatta naturen frikostigt virkat med tusentals brokiga blomster, voro före Gustavs tid endast otrevliga sandgropar. Dessa täcka kullar, vilkas täta lövskogpå en städad mark bjuder vandraren svalka och slummer, voro före Gustavs tid kala, eller bevuxna med skräpiga buskar och snår bland oländiga moras och på en stenbunden jordmån. Nu, med nattens smekande fläktar, hälsade fostren av ett osvikligt skönhetssinne sin far, sitt hägn, då han i deras menlösa famn sökte en sen vila. Hon vinkade från hans kungliga villa, i ädel stil, smakfull, spänstig, fri och lätt: den vita, italienska byggnaden på den öppna, gröna planen, mellan lummiga träd och doftande blomsterland, låg där, som en brud i sitt nattlinne på bröllopsbädden, men med rosor och myrtenkrans kvar i flätorna av sitt hår, medan brytningen av månljuset mot fönsterrutorna gnistrade som diamanter i brudens halskedja. Bakom slottet blänkte mellan alarne den förtrollande Brunnsvikens spegel, hägrande de leende stränderna av Haga och Bellevue parker, som utgrena sig på ömse sidor om det lilla, inbjudande, mycket besökta värdshuset Stallmästaregården. Längre bort skymta Albano och Kräftriket, med landsvägarna slingrande sig, dels utåt stranden till Ålkistan och Stocksund, dels inåt Djurgården över Ladugårdsgärdet, förbi den romantiskt vilda trakten kring Ugglevikens bekanta källa. Månans rädda strålar undanstucko sig nu, vid konungens ankomst, mellan Hagaparkens svagt susande, nyss utspruckna löv, och det väna himlaklotet kastade en lång strimma av glittrande silver över fjärdens mörkblå, vattrade sidentapet. Hänförd av detta naturuppträde, befallde konungen, mot sin plägsed, kusken köra saktare. "Skönt," utbrast Gustav och pekade runtomkring sig, "härligt, gudomligt!" "Verket har länge prisat sin mästare och nu prisar mästaren sitt verk," svarade Ehrensvärd, vars smickrande hänsyftning föll konungen på läppen. "Det har också, min själ! kostat ers maj:t vackra summor," tillade Munck, med en så isande likgiltighet, att svärmeriets förtrollning i ögonblicket löstes, och konungen, otålig, lät påskynda farten. "I sanning, kära Munck," tog Gustav med mulen blick till ordet, "lukten av dukater tycks vara dig angenämare än det finaste rosendoft." "Ers maj:t har alltid rätt och slår ständigt huvudet på spiken," svarade, med en självförnöjt skratt, den snillefattige gunstlingen, troende sig hava sagt en fyndig artighet, under det konungen rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen av förtrytelse; ty det stack hans fåfänga att Ehrensvärd var vittne till den kunglige smekungens dumhet. De arma hästarna fingo umgälla monarkens sinnesstämning. "Fortare! Fortare!" ropade han. Det var knappt möjligt. De nästan skenade, blödande för livkuskens piska och spannridarens vassa sporrar. Efter några minuters förlopp stannade vagnen vid sommarpalatset och Gustav hastade till sängkammaren. Följande morgonen vaknade konungen vid sång, vartill knäpptes på en mandolin. Han lät kammarpagen draga upp rullgardinen och efterse, varifrån ljudet kom. Bellman och Lidner sutto på en liten holme, gent emot konungens fönster. Den förre sjöng: Fjäriln vingad syns på Haga, mellan dimmors frost och dun, sig sitt gröna skjul tillaga, och i blomman sin paulun; minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra eldas vid sefirens fläkt. "Det är Bellman, som sjunger, ers maj:t. Den andra långa, skrangliga skepnaden med den stora näsan känner jag icke; men han ser ruskig ut, och klädseln är mer än tarvlig." "Aha! jag gissar: det är Lidner. Ring på kammartjänaren; jag vill stiga upp." Löpningarna på mandolinen upphörde och sången fortfor: Haga, i ditt sköte röjes gräsets brodd och gula plan; stolt i dina rännlar höjes gungande den vita svan; längst ur skogens glesa kamrar höras täta återskall, än från den graniten hamrar, än från yx i björk och tall. "Ah nej! inte den där klädningen. Jag vill ha nattrock och tofflor; men fort!" I ögonblicket, ers maj:t." Se Brunnsvikens små najader höja sina gyllne horn, och de frusande kaskader sprutas över Solna torn; under skygd av välvda stammar, på den väg man städad ser, fålen yvs och hjulet dammar, bonden milt åt Haga ler. Konungen, insvept i en nattrock av sidentyg, öppnade helt sakta sitt fönster, ställde det på glänt och drog fram en grön taftsgardin, bakom vilken han tog sin plats. Emellertid hade denna rörelse i konungens sängkammare ej undfallit de bägge skalderne, sittande på holmen. Bellman till och med höjde rösten, då han slöt sålunda: Vad gudomlig lust att röna inom en så ljuvlig park, då man hälsad av sin sköna, ögnas av en mild monark! Varje blick hans öga skickar, lockar tacksamhetens tår; rörd och tjust av dessa blickar, själv den trumpne glättig går. "I dag kväder du, kära Kalle, så att änglarne spritta av fröjd," utbrast Lidner, när Bellman slutat, "men bra torr i halsen måtte du vara av det myckna sjungandet. Min ökända medlidsamhet gör, att jag just tycker min egen strupa lida av torrhet, som besvärar din. Se här! låtom oss taga en klunk, eller par!" Lidner tog upp ur fickan en liten flaska, räckte den åt Bellman, som först drack. När denne återlämnat flaskan, tömde Lidner i botten vad som fanns kvar. Därefter sjöng han på en känd viston: Fåglarne, födde att älska och sjunga, hasta till källan och läska sin tunga; vattnas ej trädet, man fruktar dess lott: Allt i naturen förgås utan vått. Och jag, som är mänska - jag skulle ej dricka? Drar själva solen ej vätskor till sig. Leve kung Gustav, jag själv och min flicka! Kung Gustav för alla: min flicka för mig. Konungen drog igen fönstret. De bägge skalderna började en överläggning om, var de skulle intaga sin frukost. De bestämde sig för det lilla trevliga - lantligt trevliga - Norrbacka på höjden, vid början av Solnaskogen, såsom det minst dyra; ty deras "poetiska omständigheter" - ett uttryck, som Bellman själv vid ett tillfälle nyttjade om sina tillgångar - medgåvo ej att göra stora omkostnader. Just när de voro i begrepp att gå, kom baron Ehrensvärd från slottet och gick dem till mötes. "Hans maj:t," mälte kammarherren, "som förnummit herrarnes avsikt att dricka dess skål, vill, att det må ske på ett sätt, värdigt sitt höga föremål. Till herrarna bägge har jag därför fått befallning att överlämna dessa 25 specieriksdalrar, med tillsägelse, att hovsekreteraren Bellman skall förvalta dem för herrarnes gemensamma räkning." De bägge skalderne tackade så, som läsaren torde kunna föreställa sig. "Värdes likväl ursäkta," tillade Bellman, "att jag erinrar herr baron om ett litet misstag: jag är icke hovsekreterare, utan blott sekreterare vid Nummerlotteriet. "Vår store monark nyttjade just de ordalag, jag haft det nöjet att upprepa. Han har till gåvan i penningar åt herrarne gemensamt lagt ett vedermäle av sin bevågenhet särskilt åt herr Bellman, att betyga sin nådiga välbehag, för det ni nyss så målande besjöng hans maj:ts vackra Haga. Då konungen täckts benämna er hovsekreterare, är ni det också i samma ögonblick." Bellman förstummades i början av överraskningen. Lidner - den tygellösa, men godhjärtade naturmänniskan - gladde sig som ett barn, ej mindre åt penningarna, än åt den utmärkelse, som nu särskilt vederfors hans vän. När Bellman återhämtat sig, begärde han få tacka sin höge välgörare; men Ehrensvärd svarade, att konungen, som förutsett denna anhållan, yttrat sig vilja bifalla den vid ett annat tillfälle. I dag hade hans maj:t ej tid. Ehrensvärd återvände till slottet och de bägge skalderna hastade, i den mest upprymda sinnesstämning, till Norrbacka.

[topp] | [till dagens visa 2002] | [till länkar]

Dagens visa 2001 mars 23

Den lyriska komedien Tillfälle gör tjufven av Hallman och G. M. Armfelt, som Hjortsberg första gången uppträdde i år 1802 och sedan i ca 125 föreställningar till, erbjöd honom en hel scen, nr 5, som solonummer. Han var Marcktschreijern, som uppträder med sitt tittskåp på marknaden, berättar och sjunger på bruten svenska om vad tittskåpet bjuder på av härligheter att skåda. Vid premiären på Hallmans pjäs 1783 på Ulriksdals slott hade Bellman gjort Marcktschreijerns roll, som han säkerligen också själv skrivit. Om Hjortsberg har sett Bellman spela rollen vet man inte, men det är föga troligt, ty på detta tidiga stadium var aktören inte knuten till hovet. Kapitlet: "Alltid ny och alltid densamma." Studier i Lars Hjortsbergs spelstil av Niklas Brunius Dramaten 175 år studier i svensk scenkonst Norstedt, 1963 Femte scenen. (Mycket folk kommer i marknaden, bodarna öppnas, och de handla och talas vid.) En marcktschreijer (kommer in med sitt tittskåp, sätter det i ordning) Ur Tillfället gör tjufven av C. I. Hallman Marcktschreijern text: C. M. Bellman Wer will kike undt peschåde Schen undt prächtig raritet? Aproschire diese låde For ein klein simplicitet, Schtäll sein augen durch hirin Se die schene printzessin! Das ist die schene Printzess fon Schture Mogul in Ihro Cassatien orniret, undt mitt perlen undt ädel steinen aussiret. Da komt Ihro Durchlauchtigste Gemål undt gallopperer auf seine Pferd mitt grose schteffeln undt silberschporren; undt nimt seinen hut ab for seine Gemalin ... dess var gantze recht gemacht, undt alle rufe mit groes schtimme fifat ... Fifat fifat chermante Margret! Schene Spilleverk, undt schene Raritet! Komt man hir mein Frauensimmer! Hypche Metien! komt man hir Undt forschingre sein pekimmer, Bring in Schilling hit for mir! Kicke in in mein parterre Schenste jungfer, Frau undt Herr! Ho ha! hwass bekiken sie da! Dar schtehet Eve die este Frau Mutter for den gantze welt undt plocker äbblen undt pirun in Paradis, undt te schwartze pucklen schlingrer sich auf die weise hals rundt hirum, undt seinen mandt, den grosmutige Adam schpatsirer schwissen te krene pusker, undt lurer undt schmilrer unter lugg på ten schene Eve, undt te härliche fuchler qwittrer in alle bäume ... Fifat fifat chermante Margret! Schene Spilleverk undt schene Raritet! Wen jach nun in Leipsich väre, Schull jag hafe mud undt macht, Woll petzalt for als peschwäre Uti schture schtich fon acht, Essen frässen trinke wein, Lefe sum ein Capusein! Jach schull tach mich dausen käfel schrike undt pladdre undt fordine penger, undt pleibe so reich alswise ein Purchmaister in Rotterdam ... Ho, ha! sehen sie da? dar presentirer sich ten schene Amor oder so genante Cupido undt schpänner seine gildene Poge, undt schosse ten schlafende Nimpha durch undt durch ... Hun schträcker sich ... Se man hvi hun schträcker sich undt rufer ein quintelerinde schtime: Ach mein Libertas ... ach mein ädel Libertas, du ist forschwunnen alswie ein fuchel. Veiter in der text ... Dar schväfwer den Königlich Hochheit Printz Absalon schwissen himmel undt erde auf seine goldtgefarbete haar, undt ten herr General Feldtmarschalk beij Königlich Majestät Saul, ten Hochvolgeborner Herr graff fon Abner Excellence schticker honom mitt seiner spiaut, das var schlem gemacht. Aber, Fifat fifat charmante Margret! Schene spilleverk undt schene raritet!

[Skillingtryck och gamla visor]
[Visornas hemsida] | [topp]

[topp] | [till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

LÄNK Carl Michael Bellmans visor

melodin i midi format

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm