LÄNK: Josephine Baker

[topp]

LÄNK: DAGENS VISA:   2004 juli 23 Jill Daniels Hits of the blitz

[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 juli 23

För minnet av den 13 mars 1809 Talet vid 13-mars-festen 1859 text: August Blanche Staterna, liksom individerna, ha sina krämpor att genomgå, innan de bli genomluttrade och fullvuxna, och Sverige har icke haft de lindrigaste. Mer än en gång har det tyckts ligga på sitt yttersta, det har burit blodig panna flere gånger än man ens hinner uppräkna, det är ärrigt från hjässan till fotabjellet; och likväl står det sig ännu, står upprätt och fritt. Det bevisar att vårt land har gott läk-kött och goda huskurer. Svårt var det under de danska unionskonungarna. Unionen, de tre nordiska rikenas förening, var en vacker tanke, tänkt av en drottning, en qvinna, men förfuskad av kungar och män. Det törnade snart emot danaregenternas egennytta och grymhet, och nog hade derföre Engelbrekt, Sturar och Wasa fullt upp att göra, för att kunna befria oss från den landsplågan. Men Sveriges oberoende var dock aldrig allvarligen hotat, folkets egentliga must och märg var dock i behåll och icke ens en flinta ur den gamla granitgrunden förlorad. Bedrövligt såg det ut vid slutet av Carl XII:s regering. Landet blödde ur oräkneliga sår. Men den sårade var ett lejon, som långsamt drog sig tillbaka, alltid med ramen sträckt framåt, alltid fruktat, alltid farligt att nalkas. Lejonet på de tre strömmar är ett intet mot lejonet i sitt bo. Sverige förlorade mycket, men det behöll dock Finland och stod ännu kvar på en försvarlig bredd av tysk botten, och det hade ökat sin lagerskörd, som tyngde och länge tyngde på händelsernas våg. Men ännu hemskare var 1809, detta olycksaliga år, som mulnare än någonsin välver sig över den arma, lidande, förtvivlade fosterbygden. Krig mot nästan hela världen, olyckor och förräderi på alla sidor, och enväldet hårdnackat mitt uti. Finland förlorat, landets alla materiella tillgångar uttömda, dess ungdom släpad till slagfälten och döende innan den kom dit; inbördeskriget, snart en nödvändighet vordet, redan höjande brandfacklan; kosackernas hovar trampande våra fäders jord! Steppernas vilda horder ville vattna sina hästar vid Mälarens strand, liksom de några år senare gjorde vid Seinefloden. Till Seinen kommo de, men till Mälaren kommo de ej, och dit skola de med Guds hjälp aldrig komma! (Publiken: Nej! Nej!) Guds hjälp den 13 mars 1809, var revolutionen, och Guds redskap voro de män, som trädde i spetsen för densamma, och derföre skall minnet av denna dag alltid bli heligt, åtminstone för sant svenska hjärtan. Men är det väl över en olycklig, nästan medvetslös konungs fall som ett ädelt folk jublar? Nej det är över enväldets fall vi triumfera, detta envälde, som i alla tider stått oss så dyrt, som när det med ena handen gav oss Narva, gav oss Pultava med den andra - enväldet, som vårt land aldrig mera skall tåla, utan ihärdigt strida deremot, såsom våra fäder stritt hava, och vars minsta tillstymmelse vi skola kväva, liksom Herkules kvävde ormungarna i sin starka hand. Derföre, när vi tömma en skål för den 13 mars 1809, så är det för den despotiska principens undergång här i Norden, och det var ur dess spillror, som folkets nya frihet, en lössläppt duva lik, flög över land och sjö, utan att en enda droppa blod fläckade hennes vita vingar. Ja, mina herrar, en skål för den dag, då nöden var som störst, men också, himlen vare tack, hjälpen som närmast! För minnet av den 13 mars 1809

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 juli 23

Den som vill läsa mer om Carl Albert Broling får leta upp boken Gubbar och gränder, utgiven på J.A Lindblads förlag, 1954, på något antikvariat. Författaren, Karl-Erik Kejne, har tjänstgjort inom Stockholms Stadsmission samt innehade prästerligt förordnande vid Långholmens centralfängelse. Ett av de tusentals livsöden som han blickat in i, tillhörde luffarpoeten och grändfilosofen, Carl Albert Broling,

En vandringsmans filosofi text: Carl Albert Broling (1866-1936) På Vätterns strand, vid Brahe Gränna en gammal gubbe låg och sov och när han vakna skrev han denna sin avskedsdikt, om jag får lov. Om du en broder ser i livet som tappat sjökort och kompass och på vars yttre det står skrivet att han åker "tredje klass". Lägg aldrig sten uppå hans börda gör aldrig det, min käre vän. Ty bliva själens makter störda det såret läkes knappt igen. Se ej så noga på fodralet en broder i sin ringhet bär det är ju blott det yttre skalet som lägges av i stoftet här. Och om en broder står vid branten av nödens Niagarafall se ej så noga uppå slanten ty himlen dig belöna skall. Vad gör det mig om kassan brister och rockens sömmar spricker opp. Om ock all världens gunst jag mister ej rubbar det mitt vandringslopp. Vad gör det mig att aldrig fracken blev prydd med stjärnor och med band att sulan tog farväl av klacken när jag gick "brandvakt" här ibland. Ty vem är jag, ett stoft i mullen en vandringsman på tidens spår som glad och nöjd passerar tullen när timglasmannens klocka slår. Och blev din lott min vän på jorden att trampa vandringsmannens spår så gläd dig åt de fulla borden som dukas i "Olympens" vår. Vad gör det mig att skutan backar i livets frost och nordanstorm att jag vid dörren stått och knackat i nödens slitna uniform. Vad gör det väl när anden domnar på flykt mot "gudarnas parnass" om jag bland grisarna och hönsen somnar en kväll på "kossornas madrass". Jag sover lugnt fast döden vakar och tar min granne närm´st intill ty än den går på samma hakar den port dit ingen gärna vill. Och när jag själv en dag av världen tar avsked och fått ut mitt pass vad gör det sen, om hädanfärden sker även den i "tredje klass". Farväl, farväl, när solen dalar och sjunker bakom Vätterns strand jag vandrar fritt i skogens salar mot nya obekanta land.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm