Soldatenlieder

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2001]

En tysk nationalsång!

I dag existerar en nygammal nationalsång.

Weimarrepublikens nationalsång var densamma fast idag
får bar tredje strofen sjungas
och titeln är Tysklandssången.

Men man sopar inte bort spåren från historien med ett lagförslag.

Läs mer om historien om de tyska nationalsångerna.

Länkar

Historien om Deutschland über alles (engelska)

Heinrich Hoffmann von Fallersleben

Einigkeit und Recht und Freiheit

Das Deutschlandlied

Dagens visa 2002 juli 22

text och midi - Deutschland über alles

Das Lied der Deutschen eller Das Deutschlandlied Tysklands nationalsång (officiella versionen) text: Heinrich Hoffmann von Fallersleben, 1841 musik: Joseph Haydn, 1797 String Quartet in C major (the Kaiser-Quartet), Op. 76,3 Einigkeit und Recht und Freiheit Für das deutsche Vaterland! Danach laßt uns alle streben Brüderlich mit Herz und Hand! Einigkeit und Recht und Freiheit Sind des Glückes Unterpfand. |: Blüh' im Glanze dieses Glückes,    Blühe, deutsches Vaterland. :|

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 juli 22

Konrad Betzholtz (1827-1864) som föll i kampen för Danmark text: Erik Thyselius Karl XV och hans tid, Wilh. Siléns bokförlag, 1910 Konrad Betzholt, som i det allmänna medvetandet framstod som en av de tappraste bland de tappre, var född 1827 och trädgårdsmästarson från Ulriksdal. Han hade deltagit i det första slesvigska kriget och därunder blivit dannebrogsman och sekundlöjtnant samt blev senare i Sverige slutligen löjtnant vid Älvsborgs regemente, varifrån han 1859 tog transport till livbeväringsregementet. Då kriget utbröt 1864, skyndade han dit och blev premiärlöjtnant vid det ombildade ärorika första regementet. Duktig militär, som icke blott kunde vara strängt noggrann i tjänsten utan ock välvillig och mån om sina soldater, satte han sådan pli på sitt femte kompani, att det ansågs vara ett av de bästa i hela armén. Vid Lundby hade på order av regementets överstelöjtnant kompaniet på höjden av en brant backe ordnats i en tätt sluten stormkolonn, som genast därefter utan tvekan störtade ned mot den vid backens fot dels på stark kedja och dels i sluten trupp bakom en stenmur liggande överlägsna fienden, som sålunda hade gott tillfälle att i lugn och från en utsträckt eldlinje beskjuta kolonnen under dess framstormning utför höjden, då densamma liksom på en amfiteater utbredde sin massa för en mördande eld. Bertholtz träffades redan vid fiendens första salva av tvenne kulor, men fortsatte det oaktat sitt anlopp med återstoden av truppen, tills vid andra salvan en tredje kula sträckte honom till marken. Han ansåg sig själv dödligt sårad och bad sina kamrater framföra hans hälsning till släktingar och vänner där hemma. Därefter förlorade han medvetandet och övergavs av de övriga, som hade nog med att söka rädda sig själva. Men han upptogs av preussarna, återkallades till liv och fördes sedan som fånge till preussiska fältlasarettet i Hobro, där han tillbragte några veckor under stora lidanden, som han fördrog som en man. När han avlidit den 26 juli, förbjöd den preussiske befälhavaren general Vogel von Falkenstein, som i likhet med en del andra tyskar icke gärna ville erkänna de svenska frivilliga som några legitima motståndare, alla militära hedersbetygelser. Men utom flera hundra av den danska befolkningen slöto sig ett stort antal preussiska officerare och soldater kring kistan vid bisättningen. Ridderligare än sin general betedde sig den tyske kaptenen Schlutterbach, som till vapenbyte erhållit Betzholtzs sabel, vilken ursprungligen varit en gåva till denne av kung Karl XV. När Schlutterbach efter Betzholtzs död fått höra, huru bittert han saknat sin sabel, infann han sig i kyrkan, där liket stod bisatt. Vid ingången avtog han sin egen sabel och spände om sig Betzholtz´. I kapellet, där kistan stod, avtog han den åter och lade den i kors med dess slida på kistan. "Jag ger dig här, kamrat, tillbaka", sade han djupt rörd, "det svärd du så tappert förde till din stora heder, men tyvärr också till din egen ofärd." Konrad Betzholtz´ sabel förvaras nu i livrustkammaren, Stockholm. Av hans kamrater vid livbeväringsregementet sändes två år senare till den ridderlige preussaren i gengäld en vacker svensk hederssabel. Jordfästningen i Stockholm blev särdeles högtidlig och imponerande. På södra bangården var den så rikt blomsterprydda kistan, höljd av en stor dannebrogsfana, varå sabeln låg, uppställd på en katafalk, klädd i svart med rika silverorneringar och dekorerad med bajonetter och nordiska fanor. De paraderade skarpskyttarna gåvo rotevis eld i graven, som därefter igenfylldes av officerskamraterna. Blommor stora och små på hans kista man såg, där han vilar, en tolfte Karls like, nu han sött slumra vill, där hans håg längtat till, men hans själ är i hjältarnas rike.

Den tappre svenske löjtnant Pehr Konrad Betzholtz, som med ära föll i kampen för Danmark vid Lundby den 3 juli 1864 Fram, soldater! det ljöd; fram till seger eller död, mot den tyska, den hungriga skaran! Modigt får man ju dem slå för frihet och hem och gå raskt emot döden och faran. Den förste i sitt led, käck en löjtnant framskred; han var svensk, han var tapper och modig. Ifrån fädernesland bort till striden drog han, till den kampen, som fördes så blodig. Vid Lundby just han stred, högg de tyskarne ned. Men då träffar en kula hans hjärta. Gossar fram! var hans ord, och hans folk skrek i kor. Låtom oss hämnas vår löjtnants smärta. Med sitt blödande sår blev han bragt i en går´. Där man såg, att hans sår var till döden. Hälsa hemmet, sad´ han. Jag har kämpat som man och jag lämnar nu livet med glädje.

[topp]

The Virtual Recorder The Recorder Homepage

Sound Files

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm