Emilie Flygare-Carlén

källor:

Minnen af svenskt
författarlif 1840-1860
upptecknade af
Emilie Flygare-Carlén
Bonnier, 1897
Levnadsteckning

Emilie Flygare-Carlén
Västkustromanens ryktbara författarinna
av Maria Holmström, Hugo Gebers förlag, 1918

Emilie Flygare-Carlén var född den 8 augusti 1807 i Strömstad, den yngsta av fjorton syskon. Hennes föräldrar voro sjökapten och handlanden därstädes Rutger Smith och hans maka Margareta, född Stiegler; fadern avled 1830, modern levde ända till 1850.

Föräldrahemmet var ett borgerligt hem, visserligen välbärgat och aktat, men icke så rikt och fint, att det gjorde anspråk på någon patricisk ställning. Faderns affär var en leverantörs- och minutaffär; han ägde sina sjöbodar, fulla av silltunnor, tågvirke och andra förråd samt sin handelsbod, besökt av fiskare, skutskeppare och sjömän. Där fanns en trägen och fördomsfri kommers med allehanda slags folk, på samma gång man även hade sitt "bättre" umgänge i den lilla gränsstadens societet. Krigsåret med Norge, dess bekymmer och livlighet, hörde också till de drag, som outplånligt fäste sig i barnets minne.

Den lilla flickan visade tidigt spår av fantasi och intelligens. Hon trivdes bäst för sig själv, befolkande sin ensamhet med fantastiska bilder och föreställningar. Längre fram blev det hennes nöje att åhöra skepparnas historier, vilkas vidunderligheter redan företedde ett visst sammanhang, och något äldre att läsa de böcker och sagor hon kunde komma över med deras mera fortlöpande kedja av händelser. Intelligensen arbetade sig fram under de otvungna förbindelserna med de utpräglade folktyperna, varunder iakttagelseförmågan skärptes och lynnet härdades. Däremot gick det klent med undervisningen, som meddelades henne av brödernas informatorer, och med hushållsgöromålen, vari hon skulle inövas av husmamsellerna. Då fadern tog den tolvåriga flickan med sig på sin snabbseglande sjöbåt "Kulten", varmed han bedrev sina affärer längs kusten, blev det en glädje, och hon visade sig snart vara en frisk och duktig skärgårdsjänta med tydliga anlag för utehandel, känd och omtyckt på alla fisklägen. Efter en studiekurs i det Diedrichsen´ska köpmanshuset vid Fiskebäckskil var det till och med fråga om att upptaga henne i faderns firma.

Vid sexton års ålder, skrev hon ett paskill [nidvisa] mot Strömstads ungherrar, vilket blev bekant och så när hade vållat, att hon vid följande stadsbal hade fått sitta ouppbjuden och kläda väggen.

Vid aderton års ålder blev hon förlovad med medicine doktor Axel Flygare och på hennes tjugonde födelsedag 1827 stod deras bröllop. Det måste hava varit vad man kallar ett resonemangsparti, ty det blev knappast lyckligt, och betecknande är, att fru Carlén aldrig brukade tala därom under hela sin senare levnad. Mannens provinsialläkaredistrikt Sunnerbo i Småland var vidsträckt och fult, fattigt och blottat på bildande umgänge, makarnas hem skall hava varit ganska torftigt. Flygare var lång och mager, allvarsam och tvär, redan utarbetad och sjuklig; hans unga hustru hade just ingen kunskap att sköta och ombona en huslig härd. Den långa ensligheten, då han var ute på sina resor, använde hon till att sluka de böcker och romaner, som funnos att tillgå i den avlägsna bygden. Efter en mer eller mindre uppenbar vantrevnad upplöstes äktenskapet genom mannens död 1833. Med en son och en dotter, vilken senare hon förlorade vid späd ålder, drog den unga änkan hem till sin moder i Bohuslän och knöt där efter halvtannat år en ny förbindelse, vilken skulle bliva av den största betydelse för hennes andliga utveckling.

Reinhold Dalin, det var Emilie Carléns enda och stora kärlek. Tyvärr skulle allt taga ett plötsligt slut, innan bröllopet hann stå. Dalin fick på en tingsresa kallbrand i ett redan sjukt ben, eftersände sin trolovade och dog i hennes armar. I maj 1836 föddes å Högsäter på Dal deras dotter Rosaura Katarina, hon, som sedan även blev författarinna, Rosa Carlén.

Det var på den tionde årsdagen efter sin flyttning från hemmet och på sin trettionde födelsedag, alltså på sensommaren 1837, som den hårt prövade änkefru Flygare fattade idén att skaffa sig en ny verksamhet genom att följa sin kallelse, pennan.

"Jag var nu trettio år, jag hade levat och mognat i allvarlig mening, jag hade vistats i olika provinser och kommit i beröring med många olika samhällsklasser. Jag hade lärt mig känna och lida med andra. Jag skulle således icke fantisera ihop min bok, jag skulle taga den ur livet självt. Så trodde jag, och idén utvecklade sig till beslut, sedan den fasta viljan först kvävt de naturliga invändningarna från misstroendet, som sade: du är icke nog underbyggd, nog lärd för ett sådant företag."

Förstlingsromanen Valdemar Klein vann anklang, och den ena digra romanen följde nu på den andra. "Kultens" forna redarinna, hade från sitt skärgårdsliv lärt sig att det gällde att begagna förlig vind.

Hösten 1839 begav hon sig till Stockholm och kom med ens in i det litterära livet.

I Stockholm fanns det då, såsom visst efteråt även var fallet, två litterära grupper eller läger, vilka i vitterhet liksom i politik drogo föga jämnt. Det akademiska kotteriet, varpå mamsell Bremer företrädesvis stödde sig, bestod av von Brinkman, Bernhard von Beskow, av Atterbom och Tegnér, då de voro i staden, m. fl. Ett annat mera liberalt plägade samlas hos skalden och komministern vid Storkyrkobrinken Carl Fredrik Dahlgren, vilken höll en litterär salong under namn av Aganippiska sällskapet. Dit infördes fru Flygare och där fick hon göra bekantskap med Almqvist, Sturzen-Becker (Orvar Odd), Blanche, Mellin, Crusenstolpe, Ridderstad, Kjellman-Göransson, finnen Snellman m. fl. Det fanns den tiden en större sammanhållning och livaktighet inom författarekretsar i Stockholm, än vad sedermera varit händelsen, och vår författarinna har synbarligen tagit många och goda intryck därav.

Det Aganippiska sällskapets sekreterare var en ung k. sekter Johan Gabriel Carlén en välvillig, bildad, poetiskt begåvad man, vilken lämnat den juridiska och kanslibanan för att ägna sig åt vittra sysselsättningar, därtill även driven av sina, med åren alltmer avancerade republikanska åsikter. Han skrev och offentliggjorde vers, utgav goda upplagor av Bellmans, Wadmans och fru Lenngrens skrifter, en vald lektyr för hemmet, kallad "Familjeboken för var dag i året" samt "Läsning vid den husliga härden", och även juridiska arbeten såsom "Handbok i svenska lagfarenheten". Den 20 januari 1841 inträdde fru Flygare i äktenskap med honom. Flygare hade varit femton år äldre än hon, Dalin sju år äldre; nu var det hon, som var sju år äldre än Carlén.

Det Carlénska hemmet, där den äldre och kraftigare frun alltid spelade huvudrollen, medan Johan Gabriel snarare var sin hustrus man, var beläget vid Södra Humlegårdsgatan (n:r 29) mitt emot parken. De bodde där i tjugufyra år 1841-65 och rådde själva om huset.

Det förmögna och charmanta hemmet vid Humlegårdsgatan var efter det Dahlgrenska sällskapets upphörande med stiftarens död en högst renommerad samlingsplats för huvudstadens litterära värld. En av husets intimare vänner var August Blanche, med vilken hennes make en tid var nästan oskiljaktig. Törnrosens skald [C.J.L. Almqvist] var en ofta sedd gäst, och författarinnan har själv erkänt, huru hon var fascinerad av honom. Almqvist, skriver hon, ägde ormens list och barnets enfald. Det var ett snille, som alltid släpade med sig en murbräcka, varmed det arbetade att få omkull de obevekliga murar, som samhällsinstitutioner och naturlagar reste emot det. Ett väsen, gigantiskt och litet inom en timma, en mark, fruktbar och ofruktbar. Det var med djup bestörtning hon en blid sommardag 1851 hörde omtalas hans gåtolika försvinnande och brottslighet.

Ett par veckor därefter var det stor fest hos makarna Carlén. Hedersgäst var ingen mer eller mindre än Johan Ludvig Runeberg, vilken några år förut utgivit första delen av Fänrik Ståls sägner. Musik och sång förhöjde samkvämet. Samma afton var det även tillställning i Humlegården. När kronorna tändes inom hus, tändes lamporna i träden ute i parken, och då hedersgästen trädde ut på balkongen för att kasta ögonen på de där blommande växterna, som i den magiska belysningen fingo ett helt poetiskt utseende, måste han även och framför allt blicka på den fantastiska Humlegården och dess skuggor. Inom de öppna glasdörrarna böljade folkmassan ut och in genom parkens portal.

Vid denna tidpunkt stod fru Emilie Carléns författareskap på sin högsta höjd. Hennes produktivitet hade varit oerhörd, för varje år hade minst tvänne omfångsrika romaner utkommit, och huru mycket de voro i publikens smak bevisades av hennes oupphörligt stigande popularitet och allmänhetens läslust.

Fru Carlén var nu ett namn, som jämte Fredrika Bremers och Tegnérs representerade svensk litteratur i utlandet.

Söker man efter de Carlénska romanernas huvudkarakteristik och orsaken till deras framgång, får man i främsta rummet taga i betraktande, att de härledde sig från en kvinna med djup erfarenhet, skarp iakttagelseförmåga och frisk blick på livet. Hon var självklart medveten därom. "Jag blev aldrig en boklärd kvinna", säger hon. "Men jag hade levat, och själen tillryggalade långa stycken väg, även då kroppen var stilla. Vid mitt författareskap har jag särdeles varit underhjälpt av en rik och vittomfattande erfarenhet, jämte den omständigheten, att mina levnadsförhållanden bragt mig i beröring med många olika klasser av människor. Under åren och tankarnas framskridanden har jag sökt det enkla, och där jag tecknat de stora tragiska elementen i livet, har jag tecknat efter sanningen och icke ensamt med fantasien. Diktens liv har ingenting att erbjuda, som ej verkligheten kan framvisa mera bittert och mera stort. Så blev flickan från skärgården en dag i stånd att giva liv åt de bilder hon sett, och under det hon tecknade dem, fick hon njuta den lyckan att finna dem älskade."

Sonen, Edvard Flygare, avled i hemmet 1852 vid endast tjugutvå års ålder.

Dottern med Dalin togs, ungefär samtidigt, 1853, hem från Bohuslän. Men det blev icke någon riktig ersättning, ty Rosa Carlén kan ej frikännas från att mot modern hava visat en kall och hård natur. Även hon blev som bekant författarinna. Hon har bland anat skrivit berättelserna "Agnes Tell", "Tuva", "Tatarnes son". Hon blev för övrigt snart gift, 1856, med häradshövding Richard Carlén, hennes moders svåger, änka 1873 och död 1883.

Efter den älskade sonens död skedde ett fullständigt avbrott i hennes författareverksamhet. Författarinnan tycktes vara alldeles förkrossad av sin sorg, och hennes penna vilade under hela sju år. Slutligen lyckades det att återföra henne till hennes verksamhet och livsgärning. Redaktör August Sohlman beställde mot högt honorar en lång följetong åt Aftonbladet. Själv ville hon skaffa penningar till stiftandet av en fond för fattiga fiskare i sin hembygd. Det lär hava varit det största författararvode som dittills betalats i Sverige. Ett köpmanshus i skärgården 1859-61 betecknar måhända höjdpunkten av Emilie Carléns författarskap.

Hennes hem var nu tomt; Johan Gabriel hade avlidit 1875.

Johan Gabriel Carlén är känd i litteraturhistorien som den stora kungahataren. Med etteröda republikanska åsikter och en stor hänförelse för revolutioner. Han var personlig vän med den ryska revolutionären Mikael Bakunin, korresponderade med Garibaldi i Italien, han dyrkade Robespierre, och han förvarade en relik i sitt hem, kungamördaren Anckarströms black, en tung järnbeslagen stock av masurbjörk med vidhängande järnkätting - med vilken denne varit fastkedjad vid väggen i sitt fängelse.

Herman Bjursten, som poet ville han väl vara en folktalare, men den rollen hade ju August Blanche, har dock skrivit dessa rader tillägnade  Carlo.

Barrikadpoeten:
text: Herman Bjursten

Om frihet skriver du alltjämt så "bös"
och höjde emot jordens kungar riset;
tro mig, min vän, att du ännu går lös
är på vår frihet säkraste beviset.

Vad vill du då? Är du ej fri och säll?
Vem tvingar dig att krusa eller buga?
Får du ej sitta varje lördagskväll
och spela röd uti din gröna stuga?

Kanske det reser sig en "barrikad"
en dag vid portarna till Humlegården;
få se om ej den röde då är glad
att ha ett skjul att krypa i på gården!

Den dödes Johan Gabriels barrikadhatt, fick sitta uppsatt på väggen i lägenheten. Och vid änkans jordfästning, tiotals år senare, följde hatten med i kistan.

Det mystiska lynne, som låg på botten av all Emilie Carléns realism, tog sig i synnerhet rörande uttryck med avseende på de kära hädangångna. Flera gånger i veckan, när väderleken det tillät, vallfärdade hon till Johan Gabriel Carléns grav på Nya kyrkogården. Dagligen vid varje årstid såg man den svartklädda kvinnan vid sonen Edvard Flygares grav på Östermalms närbelägna kyrkogård. Bägges gravar voro alltid smyckade med blommor.

Ett undantag från hennes ensliga liv utgjorde födelsedagarna den 8 augusti, ty den gamla satte då värde på att vara ihågkommen av även den yngre generationen.

Den, som givit under hela sitt liv, har icke mycket kvar, då hon skall dö. Och ekonomiska skäl föranledde hennes flyttning på våren 1891 till en mindre lägenhet vid Grevturegatan 55. Efter någon tids sängliggande avled hon där natten till den 5 februari 1892.

Det förnämsta smycke hon ägde, ett mycket dyrbart guldarmband, skänkte hon till staden Strömstad, med föreskrift att det skall behållas i kommunens vård och icke förr säljas, än nöd och olycka övergå staden. Resten av hennes lilla kvarlåtenskap skulle tillfalla de fattiga.