Brandsyn (II)
Nu tänder även jag mitt juleljus,
min sprakande brandfackla och går ut
att syna världen utanför mitt galler.
Hur är det ställt? Har ingen ändring skett?
Bor samma bleka nöd i kojan än
och bränner samma harm i männers bröst
och stöna kvalen än i julenatten?
Och ljuger man ännu om mänskofrid
och tror man än som fromma lamm på lögnen?
Och våldet, pöser det ännu som förr
och vilar hästfoten på sammetspall
och äter glupskt igenom hela matsedeln
och kastar lämningarna ned bland folket?
Kan man ännu vid midnattstid få se
den dumma tiggarhopen stå och skälva
av köld och hunger under fönsterraden,
som lockar med sitt ljus och sorl från orgien
de tomma magar till en rättvis plundring?
Går inskränktheten än och vräker sig
och trampar cyniskt på förnuftets nacke
med stöd av lag, som av lagvrängare satts hop
och antagits av andra kammarns bönder?
Står allt det där såsom det nu har stått
i långa evigheter?
Svaret är mitt galler.
*
Välan, nu praktiserar jag mig ut,
med risk att smittas av den ryska snuvan.
Jag svänger blosset över skånska slätten
och ser vid skenet ifrån gnistorna
att allt är likt sig såsom det var,
när jag klev in och Lagerberg klev ut.
Ännu är denna sköna, feta jord
i händerna på tjocka rövarsläkten
och folket bor i kulor invid marken,
som fordom trälande i slö förtvivlan,
med trotsets eld i barmen - än ej tänd.
O, att jag kunde tända den med min!
Jag lyssnar, hör ett dämpat gny av jämmer,
ackompanjerat utav skratt ur slotten:
den gamla vanliga musiken alltså.
O, dumma folk, varför ej spela upp
en annan melodi, en mer harmonisk
för örat av den nya konstruktionen,
som retas blott av det, som smekt det gamla!
Du gruvligt enformiga skånska bygd,
så rysligt fet och dock så satans fattig,
att dina egna barn ha knappast brödet,
och ännu knappare ha allt det andra!
När skall väl denna trälars legion
ha kraft att slita sönder navelsträngen,
som fjättrar dem så hårt vid andras jord,
ha mod att krypa fram ur kulorna
och samla sig vid skogens bryn?
Förstå mig rätt,
jag menar ej till vanligt rösträttsmöte.
*
Men jag vill syna även längre upp
i detta land, som har så många slags klimater,
och många slag av slaveri och våld
men bara en katekes och gudalära.
Jag rusar genom Getapulien
där folket svälter på den gamla torvan,
och se´n det svultit nog gör auktion
och drager med en svordom ut ur landet.
Jag klättrar upp till Bergslagen och kryper
uppför de kala bergens rygg,
som fordomdags Prometeus, när han stal
åt mänskan elden ifrån Zeus, den idioten.
Här lyser jag med blosset ned i dalen
och ser den gamla ömkeliga syn:
en ann` Prometeus ligger nesligt fjättrad
med kapitalets gam vid sargad lever.
Hör jättens nödskri i cirkelsågens ljud,
som skär så ångestfullt igenom bergen!
Hör på det djupt beklämda hjärtats slag,
när ånghammaren dunkar emot städet!
Hör jättebarmens tunga andetag,
i väldiga maskiners pustande!
O, jätte, res dig upp! Ryck endast till,
och om ej bojan brister, rämnar berget,
där list och våld ha smitt den fast!
Men nej, du vågar icke vara stark,
och såsom svar på eldigt upprorsbud
jag hörer dina snarkningar...
Det julas.
De ljusnar nu till ottan, och jag ser
en orm så svart sig ringla framåt vägen
och uppför kullen till den gamla kyrkan,
där prästen väntar på sin hjord i skjortan,
i mässhaken, så kallas den - att sluta fromt
det gamla år såsom han börjat det
med läsningen i helig ödmjukhet
av mänsklighetens fattigdomsbevis,
det dyrbart gamla dokumentet:
"Jag fattig, syndig människa" ...
*
Det vore kanske mer att syna,
att ge sig in till Malmö till exempel
och se vad genomruttet där kan finnas
och lyssna på träbottnatramp ...
Men jag är trött,
jag släcker facklan i vallgraven
och klättrar upp i gamla sjuttitrean.
