Länk: |
Länk: |
Länk: |
Anna Maria Lenngrens hemsida |
[Pojkarne] | [Ljusets fiender]
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |
[topp] | [till dagens visa 2001]
| melodin
i midi format repetera automatiskt på |
| Dagens visa 2002 december 21 |
Pojkarne.text: Anna Maria Lenngrenmusik. Cristoph Willibald Gluck Jag minns den ljuva tiden,
Uppå min mun var löjet
Jag minns de fria fälten,
Av falskheten och sveken
Ej skillnad till personer
Ej sanning av oss döljdes
Hur hördes ej vår klagan,
Men, mina ungdomsvänner,
Med fyrti år på nacken
|
[topp] | [till dagens visa 2002]
| Nå himlen vare lov - det finns då på jorden ännu ett folk, som har känt sig vara människor. Och har jag ej gråtit som ett barn - som en man vid berättelserna om denna stora seger. Det, som gläder mitt hopp, är den oförmodade ordning, som i själva, oordningen visat sig. Det är ej upploppet av en pöbel, som endast rasar och förstör; det är resningen av ett folk, som störtar för att uppbygga. |
| I ett brev - vid underättelserna från Paris om den franska revolutionens utbrott. |
| I mars 1792 hade Gustaf III fallit, den 11 december hade Ludvig XVI förts inför konventets skrank, den 21 december utfärdades i Sverige det första tryckfrihetsförbudet och samma dag infördes i Stockholms-Posten Kellgrens dräpande satir Ljusets Fiender, denna storslagna apologi för upplysningstidevarvets ideal. Dikten var att betrakta såsom ett svar på de försök, som på "norr" gjordes för att förebygga de sorgliga följder, som "söder re´ n av ljuset rönt". Septembermorden och övriga förvillelser hade icke förmått skymma Kellgrens blick för den franska revolutionens omdanande, världshistoriska betydelse. |
| Ljusets Fiender
Saga. (december 1792) |
| En faveur de la Folie,
Pardonnez à la Raison! |
| text: Johan Henrik Kellgren (1751-1795) |
| En kväll, förleden höst... Låt se!
Om jag ej felar i mitt minne, Så var det kring den tjugonde December... Ja, min läsare; Ty vinter-solståndet var inne, Och Febus, denna härskare Utöver ljus och rimmare, Som illa lyser, sämre rimmar I nordiske klimaterne, Gick nu till sängs mot klockan tre Att sova roligt nitton timmar... |
| En sådan kväll kom Lucidor
Till stora klubben ut på Norr. En klubb! ...Politisk? -- Minsta spår Därtill i manuskriptet finns ej, Och någon minsta nytta vinns ej Att veta det. -- Nog av: han kom, Steg in, satt ner och såg sig om Men såg ej skapat grand -- emedan Man intet ljus i rummet tänt Och himlaljusets president Gått ned till vila längesedan Och himlens vice-president Därtill befann sig uti nedan. |
| I tjocka mörkret hör han här
Den dumma hopen disputera Med mycken hetta (som man plär, När man förstår sig ingendera) Vad form på källarstugan är, Vad färg på möblerna, med mera. |
| Till slut, när en och ann betänkt,
Hur uppåt väggarna befängt Det var att, uti blindhet sänkt, Om form och färger resonera (Ty vara blind och icke se Var ett och samma, tyckte de), Så ropte en, så ropte flera: Ljus in! |
| Ljus kom -- en allmän fröjd
Vid denna syn. Vem är ej nöjd På svart och vitt att skillnad göra? Blott här och där en mörksens vän Gav ljus och lampor den och den; Och vem det var, skall ni få höra. |
| Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan; han hellre ömkas av allt hjärta. Hur skulle ljussken ha behag, När minsta skymt av himlens dag Är för hans syn en dödlig smärta? |
| I samma usla ställning bragt,
En gammal nervsjuk man hörs klaga: "Vid Gud! det står ej i min makt Att detta grymma sken fördraga." - Ej heller undre man härvid: Den stackars gubben all sin tid I mörkret famlat fram sin bana; Men lära se och lära gå, Är lika nödigt båda två; Och all förmåga är en vana. |
| En sömnsjuk man skrek till och spratt
Helt högt från stolen, där han satt. Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer, Till kropp och själ, båd dag och natt Försänkt uti ständig slummer. Man kan väl tänka, vilket spratt För sådant djur att mörkret sakna, Ty, när man nu hans lättja ser, Så skäms det dumma svinet mer Att ensam sova bland de vakna. |
| "Mig" -- hörs en svärmare därnäst --
"Mig skymningen behagar mest. O sälla skymning, nöjets dager! O dunkelhet, så ljuv och mild! När du förskönar varje bild, Vad gör det mig att du bedrager? I dig min yra fantasi, Utur förnuftets tyglar fri, Allt i ett lyckligt kaos blandar; Igenom dig blir skugga kropp, Igenom dig fylls jorden opp Av gudar, jättar, troll och andar. Nyss fick jag här en vålnad fatt Ur Swedenborgska andevärden. Men ljuset kom -- fördömda spratt! Dess strålar i en blink förtärde'n." |
| "Fördömda spratt!" -- skrek likaså
Bakom en skärm, bort i en vrå, En man med schene rariteten -- "Snart skall man nu min konst förstå Bland hela svenska allmänheten! Det gick i skymningen så bra Att folkets syn och pung bedra, Men se´n man tänt det satans ljuset, Farväl med allt slags häxeri, Farväl med svart och vit magi!" Så sagt, och junkern smög ur huset. |
| Densamma utväg (nämligen
Dörrns utväg) tog en ann god vän, Som -- ganska hederlig karl annars -- I mörkret nyss, av händelse, Råkt taga felt om fickorne På sin syrtut och sina grannars. |
| En kunskapsälskande person
Ifrån den kungliga polisen (Som annars kallas plär spion) Kröp nu helt skamflat bakom spisen. Att lyss vid ljus går ganska slätt. Ty dels distraherar skenet, Dels händer, vid en snabb reträtt, Att man i brådskan glömmer lätt Den ena armen eller benet. |
| Med puckel fram och puckel bak,
En krympling hela kvällen skrutit, Hur hans figur vann könets smak (Det var i mörkret en klar sak), Och vilka prov han därav njutit. Men ljuset kom - och vem blev flat, Om ej den ängsliga figuren? Ty mer vanskapelig krabat Man aldrig såg uti naturen. |
| En utlät sig: "Man vore dum
(Se´n saken kommit har så vida) Att vilja ljusets gagn bestrida, Blott man hindrar det att sprida Sitt sken till hela publikum. Nu, och på det en dylik fara Ej i vårt land må äga rum, Är det bäst man lämnar denna vara Åt mig till monopolium." |
| "Rätt sagt!" -- hör man en annan svara --
"Farväl med allt politiskt skick, Med börd och dygder, hov och seder, Den stund till allmänhetens blick Man tillät ljuset stiga neder! Men nu, som överheten blott Har rätt att pröva, till vad mått En undersåte utan brott Må äta, dricka, se och höra, Så tror jag för min del (hoc est: Del i arrendet) vara bäst Att ljuset till regale göra." |
| Bland några, som i hemlighet
För skam skull sväljde sin förtret, Var källarmästarn och hans drängar. Förmodligt kunde gästerne, Vid ljus begynna efterse Vad drog dem gavs för deras pengar, Ty denna konst, som kallad blev Förr: underverk - nu: underslev, Den konst, att göra vin av vatten, Har än i dag det felet kvar, Att den med svårighet bedrar Rätt nyktert folk ... om ej om natten. |
| "O blygd och hån" -- skrek pastor Fån --
"Så grovt att gäckas med Försynen! Tänk, att det djärva stoftets son Vill mitt i natten utnyttja synen! Förgäves går då solen mer På Guds befallning upp och ner Att dela mänskans ljus och värma! Hon värma genom brasor gör Och genom talgljus våga tör Att själva dagens strålar härma. Snart har naturen ingen vrå Så djup, så dold att hitta på, Dit mänskans öga icke stjäl sig. Hon storm och böljor tygla vet Och räds ej i sin gudlöshet Att hindra åskan slå ihjäl sig." |
| Här brast församlingen i skratt,
Och pastorn, fattande sin hatt, Svor pest och död mot sina bröder, Då i en hast vid trummors skräll Och klockors klang och lurars gnäll Det ropas "Ell'n är lös på Söder!" Man nämner gata, gränd och hus, Och orsaken till allt... ett ljus! "O Lucifers och snillets söner, (Av Lux är Lucifer) se här" -- Skrek åter Fån -- "vad frukten är, Som Söder ren av ljuset röner! Och som på Norr ett lika slut Helt visst en lika djärvhet kröner, Så fattom genast vårt beslut: Att allt, vad lysa kan, släcks ut!" |
| Ren märks bland själva ljusets vänner
(Så mäktig är fantastens röst!), Hur en och annan uppstå känner En hemlig fruktan i sitt bröst. Då reser sig vid talmansbordet En man att stadga deras val. Man lyssnar, Lucidor har ordet: "I män och bröder", var hans tal, "Det finns en lag, av himlen stiftad För bruket av allt jordiskt gott: Att utan vishet, gräns och mått Skall själva dygden bli ett brott Och själva sällheten förgiftad. Vad nyttigt kan ej skadligt bli? Sömn stärker -- sömn blir letargi, Mat föder -- mat ger obstruktioner, Öl värmer -- öl gör stranguri, Skratt muntrar -- skratt blir konvulsioner. Än mer: att alla dygders mor, Den högsta dygd, varpå beror All timmelig och evig lycka, Gudsfruktan själv, för vida sträckt, Har den bedrövliga effekt Att vissa huvuden förrycka! Men om en man ur dessa skäl Förbjöde någon kristen själ Att skratta, äta, dricka, sova Och farmför allt, sin Gud att lova, Då -- tvivlen ej -- är denne man Förutan prut ett av de båda: Narr eller skälm. - Och vad den våda Beträffa må, som yppas kan Av ljusets vårdslösa hantering, Har däremot en klok regering Två goda medel i sin hand: Spön, tjänlige att fruktan väcka Hos den försumliga och fräcka, Och sprutor, färdiga att släcka I hast den gruvligaste brand." |
| Han slöt. Ett allmänt bravoskri,
Ett allmänt klappande i händren Excipe Fån & Compagnie, Som togo visligt sitt parti Och svuro sakta mellan tändren. |
| Sist: hur på Söder tillgått har,
Hur med dess eldsvåda tog ända Och vilket nytt palats man drar Ur askan av det platt förbrända, Därom en annan gång, kanhända, Om Gud förlänger våra dar. |
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |