Kardevisan
text: Karaby-Jens
melodi: "säg mig du lilla fågel"
En sed från forna dagar på landet ännu är
att kardegille göra, då matmor alltid plär
att bjuda byens pigor och alla käringar
att komma för att karda från kväll till ljusan dar.
Om mor den dan är knarrig man inte undra bör.
Sött bröd skall hon ju baka i koppen lägga smör
och kaffebönor mala att det kan räcka till
och granna goråskakor hon även hava vill.
När det mot kvällen lider så börjar pigorna
med såpa tvätta halsen och smörja flätorna.
Ren särk de på sig taga och strumpor likaså
och gummorna sig skura så gott som de förmå.
När de sig hava pyntat så vandra de åstad
med kardorna i handen och var och en är glad
att nu få komma samman och prata om allting
som haver skett i byen och allestäds omkring.
När de på mor har hälsat så bli de fägnade
med goda sockerkringlor och smakeligt kaffe.
Om mor är vid gott lynne så får de än en kopp
som vederkvicker kroppen och muntrar sinnet opp.
Uti en ring på golvet de sätta sig nu ned
och alla börjar karda med lust och med besked.
Strax pigorna nu börja som deras vana är
att kärleksvisor sjunga med röst så klar och skär.
Vid översta bordändan där sitter kära far
och utav finkelflaskan en sup han ofta tar.
Men drängarna förtjusta i flock på golvet stå
och ljuva kärlekssånger med andakt höra på.
Men stackars mor hon springer i stugan ut och in.
Än är hon uti köket än får hon i sitt sinn
att gå till sommarstugan för att där efterse
om ej den gråe katten har gjort förargelse.
I köket står en käring och uti gröten rör
att den ej svedd skall bliva men få den smak den bör.
Hon rör så svetten lackar på hennes panna ner.
Men mor hon svär och säger att hon skall röra mer.
När klockan slagit nio så börjar kära far
att bliva yr i mössan och föga vett har kvar.
Mor då till honom säger: Jag tror du illa mår.
Det är visst mycket bättre att du till kojs nu går.
Mor tager far vid armen och leder honom bort
till sängen som står bäddad där han insomnar fort.
Att maran honom rider han tror i drömmarna
och snarkar så det knakar i sängastolparna.
När de upphört att sjunga så börja de strax tal
om sine fästemänner och sina hjärtekval.
Och vilka dygdemönster och sedliga jungfrur
de alltid hava varit fastän mot sin natur.
Allt vad som skett de veta och veta ännu mer.
De kunna och berätta vad som härefter sker.
Liksom en käpp i hjulet så munnen på dem går
och det är ganska sällan att munnen stilla står.
Så ljuvligt de omtala hur vacker Ola är
hur Per i varje piga på stunden bliver kär
hur Anders han är skevbent och Jeppa är ett nöt
ett fåralår är Erik men Jöns är rar och
söt.
En käring spotskt nu sade: I veten att det är
ett tal i allas munnar att nabodrängen Per
har länge haft den vanan att som en galen katt
igenom pigefönstret inhoppa varje natt.
Röd som en kalkonhöna en piga sade då:
Men kors i hela världen vad du kan finna på.
Du är en stor lögnbracka så käring som du är
och kan ej hålla munnen förbannade lögnmär.
Men när det så är midnatt så börjar pigorna
som de fåvitska jungfrur att bliva sömniga.
De nicka och de nicka och ögonen blir små
och gummorna som oftast snusdosan hälsa på.
Men mor förstår att hjälpa att de ej nicka mer.
Hon tager kaffekitteln och än en kopp dem ger.
Strax börjar mun och kardor som strumpestickor gå,
ty utav kaffetåren nytt liv nu alla få.
Mor breder duk på bordet och sätter däruppå
ett grötfat med smörhåla svinsylta och gorå
och stekta lår och vingar av höns och mycket mer
och alla sig nu sätta vid bordet blygsamt ner.
De börja strax att spisa med kostelig aptit
och prisa och berömma matmor för varje bit.
En sådan gröt som denna de aldrig förr ha fått
och sådan stek och kaka. Ja ack vad allt är gott.
|
